På American music awards-galan 2014 dras ljuset ner och kameran zoomar in på ett spöklikt blekt ansikte inramat av vilda lockar. Scenen lyser orange och Lorde stirrar intensivt in i kameran när hon sjunger sin mörkt atmosfäriska nya låt ”Yellow flicker beat”, som är med på soundtracket till Hunger games: Mockingjay part I (den nyzeeländska superstjärnan har också valt ut resten av musiken som används i den senaste filmen i hitserien). Lorde stampar och ålar sig maniskt runt scenen. Hon slänger med håret och armarna i kantiga rörelser som påminner om Joy Divisions Ian Curtis och Björk.
Det är den 23 november och för exakt 16 dagar sedan firade Ella Marija Lani Yelich-O’Connor från Nya Zeeland sin artonårsdag. Men ikväll är hon inte Ella – hon är Lorde.
Lorde, en av årets största musikaliska framgångssagor, fick sitt genombrott 2013 med den radiovänliga låten ”Royals”. Men redan innan dess hade hon fått publikens och musikkritikernas respekt med EP:n Tennis court.
Egentligen var det fem år sedan Universal upptäckte hennes talang och skrev skivkontrakt. Planen var att utveckla henne som artist tills hon gått ut gymnasiet. Men när det var dags att ta studenten jobbade hon redan heltid med producenten Joel Little på de låtar som skulle bli hennes debutalbum Pure heroine – ett album som kom att sälja platina i USA fyra gånger om. Inte så illa för en tjej som ofta retades i skolan ”för att jag hade konstiga kläder och läste konstiga böcker och gillade saker som andra inte gillade”, som hon själv minns det.
Föredrar kostym
Av skvallerpressen beskrivs O’Connor konsekvent som en outsider för att hon inte klär av sig, twerkar eller rör sig som många jämnåriga hypersexualiserade popstjärnor. Istället för avslöjande utstyrslar föredrar hon att bära kostym på scen. Personligen tycker hon inte att det är så avvikande.
– Det är många som intervjuar mig och säger ”Du tar ju inte av dig kläderna som Miley Cyrus och de andra tjejerna”. För mig är det en jättekonstig sak att säga till någon. När jag ska fotograferas har jag någon sorts skräckinjagande rykte om mig att jag inte låter någon säga åt mig vad jag ska göra, så de säger ”Vi låter henne bara ha på sig vad hon vill”. Jag älskar klänningar och har ofta klänning på mig, men på senare tid har jag dragits mer mot ett par snygga byxor och en vit skjorta – lite Patti Smith-aktigt. Jag är feminin, men jag älskar också att ha killkläder.
Den androgyna looken syns tydligast i Lordes senaste musikvideo för låten ”Yellow flicker beat”. Hennes stil ligger här nära manlig rockabilly, i kostym och med det enorma håret bakåtslickat i en pompadourfrisyr. Det är raka motsatsen till några av de barnförbjudna, neonfärgade och hudfyllda videos som produceras av hennes kolleger. Det här är emellertid inte ett medvetet drag från O’Connors sida. Hon har förklarat att hon inte är ”anti-sex”, hon känner bara inte att det är en väsentlig del av hennes artistiska persona.
– Jag har ingenting emot att någon är naken. För mig personligen tror jag bara inte att det skulle fungera som ett komplement till min musik eller hjälpa mig att berätta någonting på ett bättre sätt. Det är inte så att jag har några problem med att dansa runt i mina underkläder – jag tror att sådant kan användas på ett enormt mäktigt sätt – det har bara inte känts nödvändigt för mig.
När ”Royals” var som störst ville alla världens medier ha en bit av Lorde – denna vackra, intensiva och underliga nyzeeländska som bländade musikfans med sin originella talang. Men efter en lång rad tidningsomslag bestämde sig hennes manager abrupt för att skyla henne från mediernas vaksamma ögon. Många upplevde det som om O’Connors team skyddade henne från att bränna ut sig genom överexponering. Till skillnad från världsstjärnorna Miley Cyrus och Selena Gomez, som förberetts på rollen som superstjärna redan innan de gick igenom puberteten, hade O’Connor levt ett ganska skyddat och ”normalt” liv i en nyzeeländsk förort (någonting hon ofta sjunger om).
– Jag kommer från en liten strandnära förort som heter Takapuna, på Aucklands norra kust. När man bor i Nya Zeeland får man helt enkelt inte den här sortens upplevelser. Jag tillbringade jättemycket tid i mitt rum innan allt det här och nu är mitt liv helt galet. Bara det att jag kan göra någonting jag tycker om och samtidigt få komma ut i världen – till Sydamerika, till London etcetera – gör att jag måste nypa mig själv i armen varje dag. Jag känner mig lyckligt lottad. Att få uppleva och resa till så många platser har varit en stor inspiration för mig. Bara att gå runt i en främmande stad har hjälpt mig att bli mer kreativ och det har lett till att jag har skrivit riktigt coola saker.
Gömmer sig på Nya Zeeland
När hon inte flyger runt mellan musikgalor och studios försöker O’Connor att bibehålla lite av det normala tonårslivet hon levde innan hon blev popstjärna. Hon tycker att det är lättare att vara inkognito på hemmaplan.
– I Nya Zeeland är det lätt att gömma sig. Jag har tur som har en så fantastisk familj och efter en uppväxt i Nya Zeeland är det lätt att behålla sin verklighetsförankring.
Hennes nattliga aktiviteter liknar mer en genomsnittsgymnasists än en internationell kändis.
– Jag går ut mycket. Men med tanke på att åldersgränsen för alkohol i Nya Zeeland är 18 betyder det snarare att jag tillbringar mycket tid med att inte sova. Jag går till hemmafester i förorterna – för inte så länge sedan var jag på min kompis födelsedagsfest när ”Royals” spelades på stereon och alla stirrade på mig. Men jag kunde inte dansa till min egen låt!
Med andra ord gör hon inte så mycket som skulle kunna förstoras upp i skvallerpressen.
Ger bort gratisgrejerna
Trots att O’Connor är en antagen medlem av popglitteratin verkar hon samtidigt vara någon som står vid sidan av, betraktar och tar in allt hon ser. Den enorma mängd uppmärksamhet och alla hyllningar hon har fått det här året verkar inte ha blåst upp hennes ego nämnvärt.
– Jag har två systrar – en äldre och en yngre – och de tycker att det är roligt med mitt kändisskap. Jag får en massa gratisgrejer numera, så jag brukar ge bort dem till mina systrar, säger O’Connor, utan ett spår av falsk blygsamhet.
Trots att O’Connor är ganska ny i kändisvärlden har hon redan fått sitt privatliv kränkt på en nivå som bara realitystjärnor vanligtvis får stå ut med. I december 2013 publicerade rapparen ”Tyler, the creator” en bild av O’Connor och pojkvännen James Lowe, 24, när de kramades i badkläder på stranden. Rapparen lade upp bilden på sitt instagramkonto med en spydig bildtext. Efter ett twitterbråk mellan de två fick O’Connor ett stort antal internettroll emot sig som började skicka rasistiska (Lowe är asiat), nedsättande och allmänt stötande meddelanden om hennes kropp.
– Plötsligt tittade hundratals människor på mina bilder och hånade mig. Det påverkade mig mycket mer än det borde ha gjort, för att det påminde en hel del om gymnasiet. Det är fortfarande någonting jag brottas med.
Retad i skolan
De personliga egenskaper som har lockat så många fans till Lorde – hennes ovanliga djupa röst, speciella klädstil, vilda hår, feministiska attityd och kulturella intelligens – är samma saker som har gjort att hon har känt sig ”annorlunda” under större delen av hennes liv. Trots rebelliska klichéer håller sig tonåringar i många fall på avstånd från de som inte passar in. Därför är O’Connor van vid att kritiseras av jämnåriga. Bråket med ”Tyler, the creator” var en skarp påminnelse om det negativa bemötande som hon tidigare hade upplevt.
– Jag blev retad när jag gick i skolan. Jag var kompis med alla pojkar och var ganska barnslig, nördig och tystlåten. Jag var antagligen ganska odräglig att umgås med, och det är nog därför jag fortfarande ses som ”den griniga tjejen”, för att jag fortfarande inte vill göra hela den falska gjädjegrejen.
Musiken har alltid varit en del av hennes liv, men det var inte förrän lite senare i tonårstiden som det klickade för O’Connor och hon började utnyttja alla sina kreativa instinkter i musiken.
– När jag var yngre såg jag väldigt många David Lynch-filmer. Jag läste underliga böcker och älskade att gå på museum om dagarna – den ungen var jag. Jag gillade att umgås med äldre människor och visste inte riktigt vad jag ville göra – att skriva och sjunga var bara en hobby. Men när jag väl började jobba på EP:n The love club med Universal visste jag att det är det här jag vill göra.
Mer realistiskt alternativ
Trots att den första EP:n sålde platina på vissa håll i världen fick O’Connor, som då var 17 år, kritik för sina ärliga och avslöjande texter.
– När jag släppte skivan insåg jag att det finns många som tycker att det är roligt med tonårsångest. Jag är säker på att alla kan skratta åt sina tonårsår i efterhand, men att håna den delen kändes som ett konstigt sätt att reagera på det jag gjorde.
Det ironiska var att O’Connors avsikt var att ge ett mer realistiskt alternativ till den dekadens som märks av i en stor del av den moderna popmusiken.
– Jag lyssnade på Nicki Minaj, Drake och Lana Del Rey. De sjunger alla om en väldigt överdådig livsstil som jag inte tyckte hade någonting med mig eller någon jag kände att göra. Jag började tänka ”Varför lyssnar vi på det här? Det är fullständigt irrelevant”. Det jag skrev var i princip bara det vi alla tänkte och jag trodde att andra i min ålder skulle uppskatta det.
Bortsett från den nära vännen Taylor Swift, som högljutt stått bakom henne, är det många andra framgångsrika musiker som beundrar Lorde. Britney Spears har sagt att Lorde påverkar hennes musik, Kanye West gjorde en remix på ”Yellow flicker beat” dagen efter att låten kom ut och Hilary Duff säger att hon är en fan.
– Det är jätteläskigt! säger O’Connor och skrattar.
Vägrar vika sig
Att hon snabbt blir en storögd tonåring när någon av hennes idoler nämns är en påminnelse att O’Connor fortfarande är ganska ung. Det är svårt att få ihop bilden av den O’Connor som älskar Hilary Duff och bor i förorten med den trollbindande artisten som kastar sig runt på AMA-scenen.
– Jag är Ella i mitt liv. Men när jag står på scen är Lorde min karaktär. Det har varit väldigt svårt för mina kompisar att ta in det, att separera mig från den teatraliska karaktären de ser på scen, men de börjar vänja sig vid det. När jag försökte komma på ett artistnamn tyckte jag att ”Lord” var superhäftigt, ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av kungligheter och aristokrati. Men det kändes väldigt maskulint, så för att feminisera det lade jag bara till ett -e på slutet. Några tror att det är en religiös grej, men det är det inte.
Genom det senaste årets stora framsteg i karriären har O’Connor vägrat vika sig för påtryckningar om att sexualisera sig och anpassa sitt konstnärskap.
– När jag gör fotograferingar är det många som säger ”Ut med höften! Kan du blinka lite? Kan du inte se lite sexigare ut?”
Hon skakar på huvudet. Hon har gett vassa svar till de som kritiserar hennes friska – om än inte minimala – kropp och pratar ofta om realistiska attityder till skönhet. Det må vara så att hon har ett läppstift som är döpt efter hennes album (Pure heroine – en svartaktigt lila ton, så klart), men hon publicerar också selfies där hon har på sig sin acnekräm. Efter att media tryckte en photoshoppad bild från hennes uppträdande på den amerikanska musikfestivalen Lollapalooza – där det såg ut som om hon hade perfekt, silkeslen hy – lade hon själv upp en oredigerad version. ”Kom ihåg att skavanker är okej”, skrev hon som bildtext.
Den hållningen har välkomnats av O’Connors armé av fans, även om det fortfarande finns delar av medievärlden som verkar ha svårt för att acceptera hennes utseende och attityd.
– Jag har absolut känt press på mig att anpassa mig och det är ganska konstigt. Visst är sättet jag klär mig och pratar på lite annorlunda jämfört med andra som har låtar på topp 40-listan, men jag tror att det finns fler människor som klär och beter sig som jag än medieskaparna verkar tro. Jag är inte så avvikande.
Det sansade och skärpta personlighetsdraget är framträdande under hela intervjun och det verkar nästan som om den enda personen som är omedveten om Lordes karisma är O’Connor själv.
