I salen inne på biblioteket börjar stolsraderna fyllas upp av ett fyrtiotal Doroteabor som skakat av sig snömodden och lämnat OS-sändningarna för att få sig lite kultur till livs. Kulturnämndens ordförande står i ett hörn och tar bilder med sin mobilkamera. Folk småpratar ivrigt – här är det få som är främlingar för varandra. Det råder förväntan i luften.

– Det är ju riktigt många som har kommit. Vi ville ha hit honom redan förra året, kommenterar en av bibliotekarierna förnöjt innan hon greppar mikrofonen för att presentera kvällens föreläsare – serietecknaren Mats Jonsson.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Mats Jonsson har kommit till Dorotea för att prata om sin senaste serieroman ”Nya Norrland”. Det märks att de flesta i publiken är väl förtrogna med bokens tema – klyftan mellan stad och landsbygd, urbaniseringens konsekvenser och rikspolitikers kompakta ointresse för landet utanför storstäderna. Efter föredraget blir det frågestund, och många passar på att uttrycka sin frustration.

– Jag lyssnade på riksdagsdebatten på radion i dag. Det var inte en enda politiker som tog upp glesbygdsfrågorna – inte en enda! Vad ska vi göra? undrar Inger Henriksson, med både ilska och uppgivenhet i rösten.

Självklart besöka Dorotea

För Mats Jonsson var det självklart att vilja komma till Dorotea – en liten kommun på gränsen mellan Västerbotten och Jämtland, långt bortom alla maktcentrum och ofta i medieskugga, precis som hans egen kärleksfullt skildrade hemort Bollstabruk i Ångermanland. Men det visade sig bli knepigare än vad han trott.

Inte så att Dorotea hade svårt att fatta grejen med hans bokturné  – nejdå. Men kommunens ekonomi befinner sig i ett prekärt läge. Kulturnämnden har varit tvungen att kapa en tredjedel av budgeten, vilket har lett till att Dorotea nyligen hamnade på en föga smickrande tredjeplats på listan över de orter där kultursatsningarna har minskat mest i Sverige. Musikskolan har lagts ner, bibliotekets öppettider har begränsats och det blir färre bokinköp. I det läget var till och med en till synes futtig kostnad på 6 000 kronor för ett författarbesök omöjlig, förklarar nämndens ordförande Gaby Bisping (DKL).

– Det finns inget utrymme. Det är inte bra, men hellre det än att vi drar ner på barn- eller äldreomsorgen. Jag skäms inte. Folk måste förstå – om vi säger att vi har ont om pengar, så är det precis så illa som vi säger att det är, säger Gaby Bisping och fortsätter:

– Vi har knappt pengar att underhålla våra vägar eller vattensystem – vi blir kvävda av alla besparingar. Jag vill gärna planera satsningar i  stället, för jag har många idéer om vad vi skulle kunna utveckla, men det går inte. Det kommer bara ännu fler sparkrav.

Startade insamling

Nu gick åtminstone författarbesöket att lösa. Efter att Mats Jonsson fått besked om sakernas tillstånd startade han en insamling på nätet för att kunna åka till Dorotea. Crowdfundingen gick så pass bra, med drygt 20 000 kronor insamlade, att även Arvidsjaur i Norrbotten kommer få sig ett författarbesök av bara farten.

Övergiven av rikspolitiken

Insamlingen har väckt uppmärksamhet, men också frågor. Är det så här man måste göra numera för att små fattiga kommuner ska kunna bjuda på något mer än det rent livsuppehållande? I en fåtölj framför brasan på hotellet funderar Mats Jonsson på saken. Vi befinner oss i en del av landet där civilsamhället har blivit allt mer vant vid att ta saken i egna händer. Byaföreningar och frivilligkrafter driver affärer, bensinmackar, skolor och annan service för att bygden ska leva vidare. Det är både på gott och ont, säger Mats Jonsson.

– Det är som att skicka en politisk signal om att ”Här behövs ingen kommunal närvaro, för folk fixar det själva”. Men det är inte det budskapet man vill sända, utan det handlar ju om att man är övergiven av rikspolitiken. Det är egentligen samma sak som att crowdfunda ett författarbesök – det är bra att folk ställer upp och samlar pengar, men det kommer sig av något som från början är dåligt. Jag är noga med att säga att den här insamlingen är en engångsföreteelse – jag har gjort den för att sätta fingret på något viktigt.

Mats Jonsson väljer att lämna frågan ”Vad ska man göra då?” till publiken på föreläsningarna att bolla runt med, men han kastar ändå försiktigt fram att man måste fortsätta att bygga opinion. Det får han medhåll för i Dorotea. Ortsborna är vana vid kamp – för fem år sedan ockuperade man sjukstugan när landstinget drog in åtta akutsjukvårdsplatser och inspirerade därmed Sollefteåborna till den pågående ockupationen av sjukhuset i Sollefteå.   

– Opinionsbildning, opinionsbildning, opinionsbildning. Se på SD. De har lyckats lyfta sina frågor, så att det numera är det enda som vi pratar om, fast partiet bara har ett opinionsstöd på kanske 15 procent. Jag tror att man måste lyfta upp en fråga så pass mycket att politikerna blir omskakade på samma sätt som SD har lyckats skaka om, säger Mats Jonsson.

Vad händer härnäst?

– Jag har funderat en del på hur man kan jobba mer aktivistiskt. Jag skulle på nåt vis vilja ta frågan till nästa nivå. Po Tidholm åker numera runt till makthavare och pratar på kongresser om glesbygden. Kanske skulle jag gå åt andra hållet och rikta in mig på att prata ute på skolor i stället. Jag är väldigt inne på att försöka nå utanför bubblan.