Men även om ”Shuggie Bain” är en unik historia med ett eget tonfall för den tankarna till mycket annan arbetarlitteratur. Skildringen av Shuggies upptäckt av sin homosexualitet i ett hårt arbetarområde påminner om Édouard Louis roman ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. Bokens olyckliga kärleksrelation – mellan en alkoholiserad förälder och ett lojalt barn – om Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Och Stuarts vilja att inte ställa det exceptionella i centrum om Annie Ernauxs böcker om sina föräldrar, ”Min far” och ”Kvinnan”. Kort sagt: ”Shuggie Bain” står på ett urstarkt fundament i samtiden, det som förr kallades ”den proletära utvecklingsromanen”.
Utvecklingsromanen, eller bildningsromanen, är ungefär lika gammal som... tja, romankonsten själv. Slår man upp ordet i Nationalencyklopedin får man veta att det myntades 1818 av Karl Morgenstern. Förebilden var Goethes ”Wilhelm Meisters läroår” som skildrade en persons utveckling till en harmonisk helhet. Bildningsromanen var med andra ord en viktig byggsten i framväxten av en borgerlig litteratur under 1800-talet. Men på 1900-talet förändrades genren i och med att arbetarklassen klev in. Först var Maxim Gorkij med ”Min barndom”, Jack Londons ”Martin Eden” och Martin Andersen Nexøs ”Pelle Erövraren”. Böcker som skrevs innan världskrigen suddat ut 1800-talets framstegsoptimism. Och även om de skildrade en enskild individs bildningsresa var de på samma gång symboliska historier om en uppåtstigande arbetarklass.
I min bok ”Arbetarlitteraturens återkomst” finns ett kapitel om hur den proletära bildningsromanen traderas i samtiden. Kanske skulle man kunna säga att traditionen från Gorkij och London vrängts ut och in. I ett svenskt sammanhang kallade jag böckerna för ”folkhemsromaner”: bakåtblickande historier som skildrar hur välfärdsstaten aldrig färdigställdes. Romaner om eftersläntrarna, de marginaliserade och samhällets styvbarn som aldrig fick stiga upp med klassen. Mina exempel var svenska – men fenomenet är internationellt. ”Shuggie Bain” är i mångt och mycket en folkhemsroman, eller för att använda ett populärt brittiskt uttryck: ”Kitchen Sink Realism”.
Vad är det då som skiljer dessa böcker från den klassiska bildningsromanen? Litteraturvetaren Conny Svensson har gjort ett intressant påpekande. Proletära memoarer, skriver han, liknar de borgerliga i bemärkelsen att de är rika på möten med märkliga personer. Syftet är dock ett annat än i äldre memoardiktning. Författaren beskriver inte särlingen för att berömma sig själv över att ha känt en uppsättning spännande personer. Inte heller är vänskaperna en ingrediens i författarens egen bildningsgång. I en bok som ”Shuggie Bain” framträder en rad färgstarka gruvarbetare, taxichaufförer och hemmafruar i sin egen kraft. Författaren blir då ett instrument för att gestalta det större sammanhang som han själv ingår i.
Det är också emblematiskt att den person som är fast besluten att ta sig uppåt i romanen – Shuggies bror Leek – snabbt försvinner ur blickfånget. Leek samlar koppar för att finansiera studier på en konsthögskola och i en traditionell bildningsroman hade han stått i centrum. Men tidigt i boken flyr han moderns alkoholism medan författarblicken riktas mot Shuggies envetna kamp med att hälla ut moderns stout.
På så sätt är ”Shuggie Bain” en experimentell roman. Men inte på ett sådant sätt som vi är vana vid. Stuarts prosa är målande, men aldrig exkluderande, och här finns inga modernistiska tricks för att bryta upp den narratologiska strukturen. Snarare ligger experimentet på ett annat plan. I en intervju med Guardian berättar Stuart att han var livrädd för att boken skulle läsas som en sorts ”fattigsafari”. Detta gjorde att han bestämde sig för att hålla fast läsaren så länge i scenerna att hen inte skulle kunna lämna de bidragsberoende, alkoholiserade kvinnorna utan att se dem i hela sin komplexitet.
Själv kommer jag att tänka på vad Annie Ernaux skriver i förordet till ”Min far”. Där hävdar hon att målet med boken är att bryta upp samförståndet mellan läsaren och författaren om vem hennes far är. Detta kan bara göras på ett vardagligt, neutralt språk som inte härbärgerar författarens känslor inför fadern. Språket gör att hon lyckas fånga egenskaper som hennes förfinade akademikervänner aldrig skulle upptäcka: som att hans kärlek till cirkusmusik och vackra landskap var en sorts konstnärlighet. Någonstans tror jag också att ”Shuggie Bain” försöker bryta upp ett sådant konsensus. Jag kommer aldrig att glömma scenen när den vackra och intelligenta Agnes går mellan slagghögarna för att hämta sitt bidrag på fackföreningskontoret. Och så Shuggies stolta ord när grannarna påstår att hon ”arbetar på gatan”: ”Min mamma har inte arbetat en dag i hela sitt liv. Hon är alldeles för snygg för det.”
Rasmus Landström väljer: Utvecklingsromaner i arbetarmiljö
”Tillbaka till Reims”
Didier Eribon
Didiers mästerliga berättelse om sin uppväxt i en nordfransk by har inspirerat bland annat Édouard Louis. Porträtterar hur föräldrarna – och i förlängningen hela arbetarklassen – överges av vänstern.
”Swing Time”
Zadie Smith
Skildrar en mörkhyad flickas resa från Londons kommunala bostadshus till afrikanska lyxhotell. Ett beskt porträtt av underhållningsindustrin men också en melankolisk berättelse om priset för klassresan. Smiths bästa roman hittills.
”Stål”
Silvia Avallone
Avallones debutroman som genast befäste henne som en av samtidens viktigaste röster. Skildrar två arbetarflickor och deras finurliga strategier för att överleva i en bedagad italiensk industristad.
