Den tredje romanen ”Vem dödade min far” är liksom hans tidigare verk självbiografisk och sociologiskt färgad. Den har också ett kortformat (89 sidor), som anpassat för dagens smartphone-era.
Jag plöjde den på en eftermiddag, men kanske mest tack vare Louis unika och lättfattade röst, mer än den korta längden.
Det är snabba nedslag där Louis redogör för händelser ur uppväxten som format honom. Några episoder sticker särskilt ut: som när Louis som liten pojke framför en dansshow till Aqua. Pappan vände bort sin blick i avsmak när han såg pojken bete sig som en flicka. Den fabriksarbetande och alkoholiserade pappans ambivalens till sonens sexualitet, och vad han ansåg vara ”en riktig man”, skildras av Louis med en kärlek som ibland nästan verkar för generös.
Men Louis hittar även ett gammal foto av sin pappa utklädd till kvinna med ett stort leende på läpparna. Pappan brukade dansa, får han veta av sin mamma. Det blir tydligt att hans far haft drömmar om ett liv som aldrig blev av, inget särskilt extravagant, men bitterheten i fattigdomen förvandlade pappan till den våldsamme alkoholist som Louis mestadels lärt känna.
Louis har intelligensen och den hantverksmässiga skrivförmågan att förklara den komplicerade faderskärleken med ett perspektiv på klass, och på resten av samhället, som få andra författare idag verkar kapabla till.
Louis beskriver också hur han önskade sig Titanic på VHS när han var i 11-årsåldern. Pappan menade att det var en tjejfilm och att om Louis inte kunde komma på en bättre önskan skulle han inte få någon present alls. Louis minns hur mycket han grät, men också hur pappan till slut gett vika och köpt filmen i extra dyr samlarutgåva, tillsammans med ett fotoalbum och en liten modell av oceanångaren. ”Säkert för dyr för dig och därmed för oss, men du hade köpt den och du hade ställt den vid min säng, inslagen i papper. Jag kysste dig på kinden och du sa ingenting, du lät mig titta på filmen kanske tio gånger i veckan i mer än ett års tid”, skriver Louis.
Vi lever i en tid när arbetarförfattare är sällsynta. Liberala skribenter från övre medelklass dominerar det literära liksom det mediala landskapet. De är nästan alltid tråkiga att läsa och ibland verkar de försöka slå knut på sina formuleringar och fylla ut dem med så många luftiga pretentioner som möjligt, den ena obegripligare än den andra, för att få sina tomma berättelser att framstå som värdefulla.
Alla skrivande människor vet att det svåraste som finns är att skriva för så många som möjligt, något den härskande kulturklassen aldrig orkat lära sig eftersom de har lyxen att skriva för sina kompisar, och mer än gärna exkluderar alla andra.
I stark kontrast är Louis en otrolig stilist i sin tydlighet. Varje kort historia, skriven på en osentimental prosa, är sprängfylld med känslomässig betydelse och går inte att missförstå. Svaret på frågan om vem som dödade hans far kommer i slutet av boken, när Louis namnger de politiker (Chirac, Sakozy, Hollande, Macron) som hånat arbetarklassen och genom ett antal nyliberala reformer tvingat Louis sjuka pappa att återvända till arbetslivet där han bryter sin rygg och inte längre har råd med läkemedel.
Den franska utgåvan av ”Vem dödade min far” blev senare instrumentell i debatten kring Gula västarna, och det politiska är mer än personligt för Édouard Louis. Det är på liv och död.
