Eleanor, eller Tussy som hon kallades av sin familj, blir förälskad i pjäsförfattaren och marxisten Edvard Aveling. En karl som visar sig vara en tvättäkta vänster-fuckboy. Han gillar kvinnor, opium och att slösa bort Eleanors arv. Romola Garai gör en trovärdig och dedikerad prestation som den bittert förälskade Eleanor.  

Innan allt oundvikligen går åt helvete iscensätter paret en scen ur Ibsens relationsdrama ”Ett dockhem”, där Eleanor kanaliserar sin egen och många andra kvinnors situation: att vara undergiven sin mans behov. Och det trots att hon lever och verkar i den europeiska kommunismens innersta kärna.

Teateruppvisningen blir ”Miss Marx” höjdpunkt, och visar en glimt av en mer intressant film. Varför inte ­använda dialog och par­dynamik för att spegla hur det privata blir politiskt? Tyvärr gör filmen ett samtidstypiskt misstag och underskattar sin publik så grovt att ingenting annat än föreläsning återstår. Bokstavligen. Eleanor går in i långa monologer i scener där hon står och rabblar teori i spegeln. Mer som en akademisk robot, programmerad för ett ideologiskt uppdrag, än en människa. 

Det finns liksom ingen brist på drama i Eleonor Marx liv. Hennes mans otrohetsaffär visar sig vara ännu mer problematisk än man kan tänka sig och leder till hennes tragiska självmord. Men på grund av den mästrande tonen är det svårt att låta sig uppslukas av historien, och i förlängningen Eleonors öde, vilket är något ett underbetyg.

Biografifilmen är en svår genre som ständigt måste förnyas för att inte kännas mossig. Som när Danny Boyle delade upp Steve Jobs liv i tre stressiga akter, knuten till tre olika produktlanseringar i ”Steve Jobs” (2015). 

”Miss Marx” har goda intentioner men har svårt att hitta rytmen mellan historiskt fakta och ett friare utforskande av ett dramatiskt livsöde.