Min väninna känner sig renad när hon slänger sig i en återvinningssoffa med egensydda kuddar och pimplar ekologiskt äppelvin som om det vore gott. Hon säger att det var den bästa bojkott hon haft på länge! Det tar lite längre tid för mig att känna av lyckoruset. Jag har en gammal H&M-tröja på mig och vet inte om mina jeans är rättvisemärkta, men när jag bytt om till en svindyr klänning av lin från Österlen lättar jag på förlåten och tvingar i mig en mun surt vin och en bit choklad fastän jag inte vet om det är okej att äta kakao.
Det kallar jag att släppa loss!
Vi tittar på halvmånen genom fönstret och överväger om vi i stundens hetta ska klippa våra Mastercards och bada nakna i vattenpölarna utanför riskkapitalistskolan runt hörnet. Vi vill njuta av hämningslös bojkott denna natt, passionerad, magisk påverkan – utan en enda kotte som tillrättavisar oss eller kallar oss PK-fascister. Ingen som ställer frågan: hur fan orkar ni?
Eftersom ingen av oss har barnen (vi bojkottar dåliga äktenskap och gör uppror mot normer och det eviga förtrycket av singelmorsor) hinner vi skissa på en prioriteringslista med favoritbojkotter:
1. Skattesmitare som håller tyst och skyller på flyktingarna när välfärden rasar.
2. Det fruktansvärda betygssystemet som slår hårt mot en hel generation som får välja mellan att bli utbrända anorektiker eller hemlösa och arbetslösa (vilket vi inte hade vågat säga om våra barn var hemma eftersom de då kanske hade känt en ännu större press).
3. Hela samhällssystemet som inte förmår hjälpa människor på flykt och systemets företrädare som slåss i teve om vem som fått den dyraste medieträningen.
4. Alla miljöhot som textil-, olje-, köttindustrin, PFOS, palmolja, ja rubbet.
Listan är lång.
En bojkott innebär att man i påtryckningssyfte vägrar att handla, samarbeta, eller på annat sätt befatta sig med person, organisation, företag eller diktatur. Många kan påverka.
Jag började tidigt bojkotta smink och skönhetsartiklar som framställts efter att ha testats på djur. Jag slängde min mammas läppstift och schampo i slasken och förklarade för min trötte fader att jag framöver vägrade äta lik. Strax därefter tog jag kampen med rektorn på min byskola och krävde vegetarisk kost. Resultatet blev att jag fick ta med mig en orange matlåda och sitta ”och vara viktigpetter” vid ett eget bord utanför matsalen (dit inga snygga killar nådde).
Där satt jag och idisslade böngroddar i flera år. Men var mitt slit och min möda till djurens gagn? Jag vill gärna tro det, men tror gör man i kyrkan och den bojkottade jag för att de (då) inte prästvigde kvinnor. Efter tre och ett halvt års bojkott av Ikea inser jag plötsligt att jag inte längre vet varför jag bojkottar Ikea. Var det något med nazism? Eller var det regnskogarna? Jag åker rulltrappan upp till en obegriplig möbellabyrint, tar en femkronorskaffe i restaurangen och får panikångest på en mjukisdjuravdelning för Ikea Family – som om jag inte gjort något annat i hela mitt liv! Finns det mindcontrollers inmonterade i de gamla Billybokhyllorna?
Morgonen efter suckar min väninna ändlöst länge. Hon fryser, vi tänder en brasa. Krassen bränner i munnen och det ekologiska kaffet är smaklöst. Min väninna erkänner att hon kokar Eldoradospagetti till flyktingbarnen och pressar oekologisk vitlök över den. Hon orkar inte säga ”barnen i fokus” eller ”vi måste tänka på miljömålen” i nämnderna som hon sitter i. De andra ledamöterna skrattar åt henne, säger ”nej, jag behöver inte ta dig i hand om inte dina partikamrater gör det”.
Jag erkänner att jag lagt kartonger i pappersåtervinningen två gånger i rad för att jag är så trött och att jag pendlar med bil för att jag tjänar två timmar om dagen i tid räknat. Kollektivtrafiken har kollapsat.
Vi tar några filtar och sätter oss i solen. Vad skulle vi annars göra?
