Jag bor vanligtvis i en stad, men i sommar har jag tillbringat mycket tid på landsbygden. Där har jag tänkt: här är det tyst. Eller kanske snarare: här hörs bara de naturliga ljuden. Fåglarna när de sjunger, regnet när det faller, vinden när den blåser. Ingenting av det som låter har sitt ursprung i människan och hennes maskiner och grejer.
Och nästan ingenting av det som syns heller. När jag går ut ur huset, kanske till skogen eller till vattnet, är allt jag ser av naturligt ursprung. Nästan allt är grönt. Eller blått, grått. De blommor som vetter åt gult eller rött står som utropstecken i landskapet.
Det jag uppmärksammar har jag själv valt att uppmärksamma – det är inte någon annan som styr min blick eller mitt lyssnande. Det känns lite som om jag förkroppsligar modernitetens dröm om den självständiga individen – vilket ju är märkligt med tanke på att modernitet snarast är motsatsen till natur och landsbygd.
När jag kommer hem till stan igen blir jag överväldigad av alla intryck, alla ljud, alla rörelser. Efter bara en kort promenad mellan tåget och hemmet känns min hjärna invaderad. Det är som om hela världen vill mig något, tvingar mig att se upp för trafik, tvingar mig att uppfatta massa budskap som jag snabbt inser är reklam och därför lika snabbt tar bort blicken från. Den självständighet jag tyckte att jag hade när jag gick där på landet, i naturen, rinner av mig.
Så passerar jag ett område där stans kommunala bostadsbolag håller på att renovera hyreshus. ”Ursäkta stöket. Vi bygger så tyst vi kan” står det på en banderoll. ”Ursäkta röran. Vi gör allt för att minimera störningarna av ombyggnaden” står det på en annan.
Det blir nästan komiskt. Av allt som brölar och ropar på mig i en stad – bilarna, reklamskyltarna, erbjudandena om billig konsumtion – är det detta man ska be om ursäkt för? När någon arbetar med att bygga om hus låter det en hel del. Ja. So what? Det har ju ett bra syfte, människor ska ha bostäder.
Jag läste någonstans att i vår samtid har fysiskt, tungt arbete blivit vad nakenhet var för viktorianerna (jag kommer inte ihåg var, men jag tror det var filosofen Slavoj Zizek): en pinsamhet vi inte gärna talar högt om och inte visar på bild. Vi vill liksom vara… fräschare än sånt. Upphöjda över det materiellt påtagliga. Det är som om vi skäms för produktionen, men gläds åt konsumtionen.
Stadsmiljön är utan tvekan en del av moderniteten. Tempot är snabbt, det ligger en massa avancerad teknik bakom bilarna och vägarna och ljusen, människor är anonyma och på väg någon annanstans än där de kom ifrån. Men just den där individen som självständigt väljer vad hon vill fästa blicken på, vad hon vill ta in i sitt huvud och fundera på – just den individen är det faktiskt lite svårt att vara i den moderna staden.
