Krönika: Vi måste lära oss ta makten

Under 1970-talet växte ett förslag fram inom LO och social- demokratin: makten över företagen skulle successivt flyttas över från ägarna till arbetarna. Någon gång på 00-talet, långt efter att förslaget begravts, hörde jag för första gången talas om löntagarfonderna. Det lät vansinnigt. Uppvuxen i en apolitisk och allmänt högerröstande omgivning hade jag inget bultande vänsterhjärta direkt (jag var över 20 år gammal när jag lärde mig ordet klass, i betydelsen samhällsklass). Men jag hade erfarenheter från arbetsplatser. Skulle den där som ägnar stora delar åt dagen till toapauser, den där som vägrar erkänna att han inte kan allt och därför kan så lite, den där som är psykiskt sjuk, och alla andra som inte tar ett helhetsansvar för vad som ska utföras vara de som leder arbetet – tillsammans? Den idén må vara vacker på papper men naiv för den som ser verkligheten, tänkte jag. Ogenomförbar.

Den djupa krisen i Argentina 2001 pressade anställda på övergivna företag att se idén om arbetarstyrda företag som genomförbar. 20 år senare finns över 400 återtagna och arbetarstyrda företag i landet, skriver Jon Weman i veckans reportage. Han beskriver processen för dem som går från att vara chefsledda till att själva leda som ”revolutionerande”.

”Att tillsammans med mina arbetskamrater skapa vårt eget projekt – det har varit en stor resa för mig, som person,” berättar Edith Ferreyra på det nyligen återtagna Farmacoop. ”När det blir något problem ger ingen order, utan man bara löser det tillsammans, om det är något du kan fixa, eller jag kan fixa, det är inte så noga vems jobb det egentligen är. Jag hade aldrig föreställt mig att man kunde arbeta så.”

Vi har under så lång tid låtit oss ledas av chefer och ägare att vi blivit dåliga på att själva – tillsammans – ta ansvar.
På så vis var min första löntagarreaktion korrekt, tänker jag idag.

Men slutsatsen var fel. Det är inte ogenomförbart. Vi måste bara lära oss hur vi ska göra.