Krönika: Var rädd om plastglasen – de kostar nio spänn

Jag sitter på pendeltåget på väg till min nattjour på Huddinge sjukhus. För att fördriva tiden läser jag nyheterna och skrollar igenom mitt Facebookflöde på mobilen. Det står om vårdkrisen överallt, inte ett landsting är förskonat sjuksköterskebrist eller operationsköer. Jag läser ännu en artikel om Karolinska Sjukhuset, mitt andra hem, där jag drömt om att jobba sedan jag var 19 år gammal.

Enligt artikeln dras vi nu med ett rejält budgetunderskott. Underskott, vårdplatsbrist och operationsköer, det är samma historia i hela landet! När ska man få höra om ett sjukhus med tillräckligt med pengar, personal och vårdplatser? Vi som jobbar i den offentliga vården bombarderas jämt av negativa artiklar om de finansiella problemen på våra arbetsplatser, trots att vi, vårdpersonalen, sliter som aldrig förr. Det känns förjävligt, och jag känner hur frustrationen inom mig stiger fastän mitt arbetspass ännu inte har hunnit börja. Men strax byter jag om till mina blåa operationskläder och det känns bättre. Jag fäster min vita namnskylt med texten ”ST läkare kirurgi” på min arbetströja, och då känner jag mig redo för allt! Jag tänker på hur hårt jag fått kämpa för att få den här skylten och ser fram emot en natt fylld av livsviktigt arbete tillsammans med mina kollegor.