Andra av oss är mer av storsökare. Det är vi som rutinmässigt dyker ner i sökrutan mest för att se om en sökterm alls ger någon träff. Journalister och bibliotekarier med vana att skriva villkorade söksträngar där resultaten avgränsas efter tid, språk och filformat.

Hur reagerar man när en provocerande artikel får viral spridning i sociala medier? Många stannar kvar i kommentarsfältet för att jiddra. (Gärna utan att ha läst själva artikeln, utan bara rubriken.) För en storsökare kan impulsen i stället bli att söka sig bakåt, att försöka utröna vilka figurer som från början satte snurr på spridningen.

För att besvara sådana frågor har Twitter varit perfekt. Miljarder tweets är samlade i en enda sökbar databas. Ett paradis för kommunikationsforskare som vill kartlägga idéers spridning. Men också för högermobbar.

Sökbarheten betyder att den som vill käfta emot någon med en viss åsikt – eller trakassera en viss grupp – kan hitta en måltavla inom någon sekund. Detta har präglat samtalsklimatet på Twitter. Inte minst många kvinnor som uttrycker någon form av vänsteråsikter har fått vänja sig vid att bokstavligt talat bli uppsökta.

Vissa som vantrivs i detta klimat har lämnat Twitter till förmån för alternativet Mastodon. Där finns ingen allseende sökmotor. Det enda som blir sökbart är hash­tags. Den begränsade sökbarheten är ingen teknisk brist hos Mastodon, utan ett aktivt val.

Sökmotorer är bra. De har sin givna plats på den öppna webben och i alla slags arkiv. Men inte nödvändigtvis i våra sociala medier. Bara för att en konversation förs i ett öppet forum, behöver det inte bli indexerat av en sökmotor. För när ett levande samspel blir sökbart förändras också dess livsvillkor. Somliga plantor trivs bäst i halvdunkel.