Emma Dominguez: Ska jag slösa bort konsten på att bara vara mig själv?

Sen jag var ung hade jag drömt om att få vara konstnär. När jag efter många vändor som livet tog mig igenom äntligen kom in på Konstfack, så blev jag överväldigad.  Nu äntligen hade jag fått tillgång till tre års CSN för att få göra konst! 

Det första vi fick göra var att visa upp ett konstverk, som vi hade skickat in som arbetsprov, på en utställning i skolan. Jag valde en serie fotografier med militariseringen av förorten som tema. Men på en gång så kände jag att det här inte var den publiken som jag ville skulle se mina foton. En publik med samma erfarenheter av förtryck hade förmodligen känt igen sig, förstått och fått känslor upprörda inom sig. Men för de flesta i publiken, som vanligtvis besöker Konstfack och som går där, så är detta inte deras vardag. Och jag kände att deras blick bara skulle gotta sig i misären, tycka synd om och fortsätta att se förorten ur sin stereotypa objektifierande blick. I stället valde jag att ta in två skådespelare som skulle spela civilpoliser, utan att någon visste om det, och rasprofilera publiken utifrån deras vithet medan de kollade på konstverken som handlade om polisiärt förtryck i orten.