Rojin Pertow: Jag är inte längre i Zuckerbergs och Twitter-programmerarnas våld

Det bästa man som förälder kan lära sina barn är att stå ut med att ha tråkigt, sa en vän till mig nyligen, som ett eko av alla föräldrar före honom. Hans dotter har trätt in i informationsålderns förlovade land och inviger sommarlovsdagarna inne på sitt nedsläckta rum med iPaden som enda ljuskälla. De vid det här laget uttjatade dopaminkickarna avlöser varandra i takt med att ”rekommenderat för dig”-listan på YouTube radikaliseras från sminktips till närbilder av vulkanlika finnar som kläms i ett gulgeggigt inferno.

Jag tänker tillbaka på mina egna sommarlov då informationsteknologin sträckte sig till grooming-chattar på Aftonbladet och medan man var uppkopplad mot internet så fungerade inte hemtelefonen så dopaminet kom endast i ytterst korta stötar. Resten av tiden var man utelämnad till den analoga världen. Böcker, serietidningar, timslånga telefonsamtal med den bortresta grannkompisen. I övrigt: tristess. Långa sjok av tid som inte gick att fylla med någonting meningsfullt. Redan dagen efter skolavslutningen stod man på sommarlovets rand och blickade ut mot den oändliga gräsmattan som var arenan för lovet. Barnets största fiende är långtråkigheten.