Lotta Lindqvist: Honey, om man låter det gå in blir man för rädd att leva

Madde blev nyss utskriven från psyk. På en uteservering träffar jag en vän som just hjälpt henne tömma lägenheten. Där syntes hur de haft det. Väninnan lägger huvudet i händerna och berättar om ett pajat kvinnoliv. Hur många gånger har jag hört det förr? Ytterligare en berättelse om att vara kvinna och arbetarklass i ett samhälle som monterats ner i decennier. Kanske kommer hon igen, men trots att det som inte dödar härdar så gör det ändå sönder.

De var kollegor en gång i tiden, men den Madde hon kände finns inte kvar. Hon var bästa sorten. Snäll, varm och med ett högljutt gapskratt. Hon kunde ta alla på rätt sätt och svepte alltid in de nya tjejerna under sina vingar. Hon hade gjort sin beskärda del av ungdomligt oförstånd med några halvdana tatueringar, ett par gänganslutna ex och massor av fantastiska historier som minne. Madde slet, var kassaledare, hade radhus i en kranskommun och alltid en matlåda extra till den som glömt. Hur hon alltid hann göra sina naglar var ett mysterium.