Krönika. Özz Nûjen.

2019-05-06 18:30
Puffetikett
Dagens ETC

Hellre ett hundliv i Sverige än någon annanstans

I länder där djur är rättslösa och inte betyder något, där är även människor rättslösa och människoliv betydelselösa.

Jag kommer aldrig glömma och aldrig förlåta det de gjorde mot mig. 

Jag förstår att de var tvungna och kände att de inte hade några andra val, men det spelar faktiskt ingen roll, jag kommer aldrig glömma och aldrig förlåta.

Jag var fem år gammal och den var fluffig, gosig och hade fuktig nos, gråsvart och tät mjuk päls som kändes ljuvlig mot mina barnkinder. Jag älskade min lilla hundvalp till månen och tillbaka. Jag hade tagit hem en av gatuhundarnas valpar där vi bodde i Kurdistan, i Bismil, en förstad till Diyarbekir och ville ta hand om den. Jag skulle göra allt för den. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag fick en utskällning som hette duga av de vuxna.

Ingen hund i detta hus! 

Vem ska mata den? Vi som knappt har mat själva! 

Hur tänkte du nu ”Grythuvudet”? (Mitt öknamn, jag kallades för det som liten för jag hade stort huvud... och har det än.) Min farmor skrek förtvivlat och slog sig på knäna och jämrade sig över att hennes sonson var så dum och oförstående medan hans far var på flykt undan den turkiska fascistregimen. 

Vi hade börjat få ont om pengar efter det att min far som då var lärare och hade månadslön hade flytt. Den turkiska staten hade även konfiskerat farfars skomakarbutik eftersom hans son, min far, i statens ögon var en terrorist vars hela familj skulle straffas. Vi hade därför ingen inkomst och min mor försökte på alla möjliga sätt få oss barn mätta och se till att vi såg rena och välvårdade ut. Det gick bra till en början, men blev allt svårare ju längre tiden gick, vi klarade oss med nöd och näppe genom att andra släktingar hjälpte till då och då. 

Min lilla söta lurviga hundvalp tog de bryskt ifrån mig bara och en äldre kusin stoppade in valpen i en påse och slängde den i floden. 

Jag kommer aldrig glömma och aldrig förlåta det de gjorde mot mig. 

Jag förstår att de var tvungna och kände att de inte hade några andra val, men det spelar faktiskt ingen roll, jag kommer aldrig glömma och aldrig förlåta. 

Man gör inte så. Inte någon gång. 

Man gör aldrig så. Någonsin. 

Många, många år senare i Sverige, i trygghetens och rättsstatens omfamnande värme, långtifrån den turkiska statens förtryck och nationalism, hade vi elever på gymnasiet, kommer inte ihåg om det var under första eller andra ring, en frågestund. Det var halvt på lek, halvt på allvar: Vem och vilka skulle man rädda först vid en eventuell livsfara, när det ställdes på sin spets? Du avgjorde, liv eller död för någon eller några. 

Det gemensamma för oss alla var att vi sa att vi skulle rädda familjemedlemmar och släktingar först. Sen kom kompisar och nära vänner.

Men min förvåning gränsade till chock när vi kom in på vem man skulle rädda ute på havet, sin hund/katt eller en annan människa.

Jag kommer så väl ihåg att de flesta av oss elever som hade vårt ursprung i andra länder valde att rädda en annan människa, medan de elever som hade svenska föräldrar genomgående valde att rädda hunden/katten framför en annan människa med motiveringen: ja men min hund/katt känner jag och jag känner ju inte den där personen, eller: hunden/katten är ju en del av min familj, hallå? 

Diskussionens vågor gick höga och ingen av oss blev visare, och det hela slutade som det brukar göra i vårt Sverige, att vi var överens om att vi inte var överens.

Än i dag hade jag inte tvekat att rädda en annan människa före mitt husdjur.

Jag hade bara gjort det. 

Jag hade självklart varit och blivit oerhört ledsen och bedrövad över förlusten av mitt älskade husdjur, men vetskapen och insikten om att jag låtit en annan människa dö mitt framför mina ögon hade varit än mer hemsk och oförlåtlig. 

Jag hade räddat människan först, före mitt husdjur. 

Det är som en inbyggd reflex i mig, säkert uppmuntrad och inlärd sedan barnsben, av kultur, attityd, levnadsförhållanden och andra sociala aspekter och självklart påverkad av miljö och arv.

Vid vuxen ålder har jag blivit barskt påmind om att i de områden och länder där djur behandlas illa så behandlas även människor på brutala sätt.

I länder där djur är rättslösa och inte betyder något, där är även människor rättslösa och människoliv betydelselösa.

Så kanske är det så då att när man tvingas välja och till sist måste välja som människa på flykt, då väljer man hellre ett ”hundliv” här i vårt Sverige än att när som helst mista sitt människoliv i en diktatur eller krigsområde.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Plus & minus

Plus: Greta Thunberg. Så jävla bra. Varje gång. En levande legend mitt ibland oss som säger det vi behöver höra och det vi måste höra.

Minus: Moderaterna. Just nu är de som det där skeppet  vars kapten är full och som ingen vill eller vågar styra över… Inga vuxna finns på däck och alla smarta är väck.