Det stämmer att Karl Marx använde dessa begrepp i ett förord år 1857. Men för den skull menade han knappast att samhället faktiskt kunde delas upp i två sfärer. De senaste 50 årens nya Marxläsningar har grundligt gjort upp med bas/överbyggnad-modellen. (Om detta påminner inte minst den danske filosofen Søren Mau i sin uppmärksammade bok ”Stum tvang”, som i dagarna utgivits i engelsk översättning.)

Varför tar jag då upp detta? För att ekon av den mest stelbenta formen av marxism ständigt tycks återkomma i vår tids diskussioner om internet.

Kulturskribenten Håkan Lindgren skrev nyligen en intressant text: ”Näthatet kan inte stoppas av algoritmer” (SvD 16/12). Där kritiserar han en utbredd uppfattning om att vår tids förgiftade samhällsklimat skulle vara plattformarnas fel. Konspirationsteorier och näthat framställs ofta som blott en överbyggnad, vars bas finns att söka i de algoritmer som styr vad som sprids. Följaktligen är det då också plattformarna som sitter på lösningen. ”Facebook och Google måste börja ta sitt ansvar”, som det heter. Håkan Lindgren kritiserar med rätta detta synsätt och menar att vi måste söka de sociala grunderna till människors förbittring.

Lindgrens slutsats doftar dock av klassisk marxism: ”Bara ett rättvisare samhälle kan ge oss det fria och kreativa internet vi en gång utlovades.” Därmed uppställer han ännu en mekanisk åtskillnad mellan bas och överbyggnad. Bara det att internet nu placeras i överbyggnaden. Vad som antyds är att det är lönlöst att engagera sig i hur nätet funkar.

Men nätet är ingen återspegling. Det är en del av själva samhället. Och strävan efter ett rättvist samhälle förutsätter ett taktiskt bruk av de kommunikationsmedier som finns.