America Vera-Zavala: Semester i verkligheten

Som morgonrutin hemma sätter vi på "Morgonstudion", ett tidsankare i stressen över alla aktiviteter, all tid som livet kräver. Mellan bröd som skärs upp och hår som borstas, flimrar nyheter förbi, kända och okända ansikten. 

En av alla morgnar marknadsförs ett nytt program och medan jag ordnar annat, berättar en för mig okänd person och den bästsäljande författaren David Lagercrantz att de har varit på semester tillsammans. Det är alltså det nya teveprogrammet vi ska se på, kända stressade människor åker på semester med en annan stressad kändis. Lagercrantz ser plågad ut och jag hinner tänka att jag för mitt liv inte kan förstå varför kändisar, med enorma pengar på banken i Lagercrantz fall, utsätter sig för att medverka i den här typen av program.

Jag blir inte det minsta intresserad av att se programmet – men själva idén väcker något i mig. Min hjärna associerar till en pjäs som min teatermentor Joakim Stenshäll skrev om en husmorssemester på en liten ort. ”Husmorssemester” infördes 1946 och innebar att kvinnor fick åka på semesterhem medan en så kallad hemsyster utförde hushålls- och barnrelaterade sysslor i deras hem. Teveprogrammet och pjäsen dubbelexponeras till en, och jag tänker att jag skulle vilja göra ett teveprogram där vi genom semester kan lära oss om andras arbete. 

En tid senare sker en bussolycka i centrala Stockholm. Jag åker förbi platsen bara någon timme efter att den har skett. På nyheterna går det att läsa att busschauffören är häktad och att flera är döda. Det är inte ett terrordåd, inte heller en avsiktligt utförd handling, det är en olycka – men under två dagar vet vi inte orsaken bakom och det spekuleras om den häktade busschaufförens eventuella problem. När jag åker buss i Stockholm tänker jag ofta på vilket tungt, stressigt och ansvarskrävande arbete det måste vara, att köra runt med så många människoliv, att hålla tidtabeller, att hjälpa oss passagerare att bli lite mindre stressade. Jag åker förbi olycksplatsen och teveidén kommer tillbaka. Tänk om en busschaufför, en hemtjänstarbetare, ett foodorabud eller en förskolepedagog fick åka på semester för att vila upp sig och samtidigt berätta om sitt arbete för oss. 

Julia Lindbloms första reportagebok, ”Amazon: Bakom framgången”, granskade den stora näthandelsbutiken och villkoren för de som jobbar där. Nedslående läsning. Upprörande. Lindblom har släppt en ny bok i dagarna. I ”Den sista milen” granskar hon det som ibland kallas för gigekonomin. Hon berättar om människor som med risk för liv och hälsa levererar paket, om budbranschens arbetare med osäkra anställningar, ständigt övervakade och löner som betalas ut ibland. År 1979 skrotades husmorssemestern, men i dagens kapitalism är det personerna Julia Lindblom berättar om som förtjänar en husmorssemester. Svt:s tittare förtjänar att få höra deras livsberättelser. 

Till slut tittar jag på första avsnittet av ”Semester med Garplind”. ”Christopher Garplinds liv är ett brinnande helvete” står det på SVT Play. ”Han har för mycket på sitt bord.” Programmet är inte ens värt en rejäl sågning. Men efter att ha sett det kan jag konstatera att stressade kändisars stressade känsloliv är hopplösa att åtgärda med lagstiftning. ”För mycket på sitt bord” är ett val för vissa – för andra, som inte kan eller har råd att välja, skulle arbetstidsförkortning, kollektivavtal och strängare arbetsmiljöinspektioner hjälpa. 

För övrigt …

...måste vi börja prata om Palestina igen för folkmordet fortgår.