Hoppa till innehållet

Krönika

Clara Lee Lundberg: Den här gången är det på allvar

Clara Lee Lundberg
Bild: Montage. Bild: Aurelien Morissard/AP/TT

ETC nyhetsmagasin.

Det är våldsamt, det känns verkligt, och oundvikligt att inte bli drabbad. Jag gråter för att jag ser hoppet i allas ögon och de exil-iranska farbröderna som håller varandras händer.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Tårarna kan inte sluta rinna. Jag står på en av de många manifestationer mot regimen i Iran som genomförts i Sverige de senaste veckorna. Den här gången är det teatergruppen Karevan, under ledning av den svensk-iranska regissören Helen Hemmati Hammarström, som spelar upp några scener som illustrerar förtrycket i Iran och det brutala våldet mot de kvinnor som protesterar. Det är våldsamt, det känns verkligt, och oundvikligt att inte bli drabbad. 

Jag gråter för att jag ser hoppet i allas ögon och de exil-iranska farbröderna som håller varandras händer. Jag gråter för att mina vänner, vars föräldrar och släktingar flydde från mullornas diktatur, aldrig någonsin har kunnat besöka landet där granatäppelträden blommar som vackrast, snön faller ljudlöst på Demavendberget och i vars mörkbruna jord deras mormödrar är begravna.

Jag gråter för att jag minns när min vän i Tehran pekade ut byggnaden där piskstraffen utmäts. Jag gråter för att jag såg Jina Mahsa Aminis pappas ögon när hans dotter ska begravas. Jag gråter för alla skolflickor som offrar sina egna liv när de sliter av sig slöjorna och skriker ”Död åt diktatorn!”.

Jag gråter när jag tänker på att Saeed, min underbara farsilärare som dog för knappt ett år sedan, aldrig fick uppleva det här unika historiska ögonblicket av öppen kvinnlig vrede och enorma protester över hela Iran.

Plötsligt ser jag ett välbekant ansikte bredvid mig i folkmassan. Det är den världskända afro-iranska musikern Saeid Shanbehzadeh, bosatt i exil i Frankrike sedan länge, som är på besök i Stockholm. Jag intervjuade honom för flera år sedan, och vi hälsar på varandra lite blygt och tafatt, båda har tårar på kinderna. Han livesänder hela manifestationen via sitt Instagram-konto, men gör en kort paus, tittar mig i ögonen och säger allvarligt:

– Det är annorlunda den här gången, det är inte som under Gröna Revolutionen när opportunister tog över. Den här gången är det på allvar, den här gången kan regimen falla.

Läs mer om protesterna i Iran i veckans debatt och i Joakim Medins utrikestext.

Trevlig helg och trevlig läsning!

Ämnen i artikeln