Sedan metoo spreds över världen hösten 2017 har det pågått ett parallellt fenomen som med jämna mellanrum blossar upp i offentligheten. På många sätt fungerar det likadant som sin förlaga: ett offer vittnar – antingen i sociala medier eller till en journalist – om en förövare. Sedan exponeras förövaren och förlorar, i vissa fall, sitt jobb eller sina uppdrag.
Skillnaden mellan de två fenomenen är att där originalet företrädesvis behandlar brottsliga handlingar är den andra versionen mer inriktad på otrevlighet; på något vi vanligtvis (missnöjt) accepterar när det drabbar oss själva, men som väcker vår ilska när det sker i offentligheten.
Jag pratar förstås om dreven mot de dåliga cheferna.
Inte de som använt sin maktposition för att utnyttja sina anställda sexuellt, de hör hemma i den vanliga metoo-kategorin, nej, det här är något annat: folk som blivit cancellerade med dåligt ledarskap som övervägande orsak. Ellen DeGeneres, Benny Fredriksson, Lizzo, Joss Whedon och Ola Wennström, listan kan göras lång, och nu har ännu ett namn adderats.
Nyligen avslöjade Aftonbladet att Matilda Djerf, influencer och grundare av klädmärket Djerf Avenue, har behandlat sina anställda som skit. Bland annat ska det på kontoret ha funnits en toalett som uteslutande fått användas av Djerf och hennes ”favoriter”.
Det finns ett par problem med Aftonbladets granskning ur ett rent journalistiskt perspektiv. Alla källor som intervjuas är anonyma och – precis som Dagens Media har påpekat – är det bara Djerf, och inte vd:n Rasmus Johansson, som ställs till svars. Han nämns överhuvudtaget inte i artikeln, trots att han är högst ansvarig.
Hon har stämplats som dålig chef, och på internet är det nästan lika illa som att kallas våldtäktsman
Men frågan är om det spelar särskilt stor roll. Djerf, som tidigare odlat en varm och vänlig image för att sälja sina kläder, kommer för alltid att förknippas med gormande, ”fat shaming”, samt den där toaletten.
Hon har stämplats som dålig chef, och på internet är det nästan lika illa som att kallas våldtäktsman, minst lika förödande för karriären som om någon kallar en rasist.
Missförstå mig rätt. Jag har avskytt de flesta chefer jag någonsin haft, och jag är övertygad om att jag skulle avsky Matilda Djerf också.
Och det är fullt naturligt att en anställd som känner sig dåligt behandlad använder alla tillgängliga medel för att förbättra sin situation. Att prata med pressen kan vara effektivt, speciellt om chefen i fråga är känd.
Problemet med chefsdreven är kopplade till orsaken att de existerar. Dåliga chefer finns överallt. Eftersom personer som vill bli chefer inte helt sällan är dåliga personer, och eftersom chefsrollen har en tendens att förvandla annars bra personer till svin.
Vi älskar att se en Matilda Djerf eller en Ellen DeGeneres falla eftersom vi själva har haft otaliga Djerfs och DeGeneres i våra liv.
Men när dreven enbart riktas mot kändisar blir det lätt för de som faktiskt bestämmer att säga att det rör sig om enskilda ruttna äpplen. Kändischefen sparkas och ersätts. Den nya är ännu värre men har färre Instagram-följare, så han får vara kvar. De miljontals människor som inte råkar jobba för celebriteter kan bara drömma om att Aftonbladet ska få deras chef sparkad.
