Vissa kanske ännu minns Clubhouse. Knappt ett år har nu gått sedan appen fångade alla mediepersonligheters läppar. Clubhouse lät användarna öppna ”rum” för föredrag och samtal: endast röst, ingen bild. Rummets värd ansvarade för att fördela ordet.

Hur folk hade tid att viga sina öron åt Clubhouse i flera timmar om dagen förblir oklart, men hängde samman med den våta coronafilt som låg över hela samhället. Rätt snart återgick de flesta till att lyssna på musik, poddar och radio. Bland de som stannade kvar på Clubhouse fanns, föga förvånande, en hel del högerextrema. Dessa ville pröva om Clubhouse kunde tillåta sådant som samtidigt kastades ut från mer etablerade tjänster som Youtube och Twitter. I maj förra året rapporterades om hur Clubhouse börjat svämma över av grovt kvinnohat, antisemitism och uppmaningar till våld mot enskilda individer.

Frågan om ”content moderation” (innehållsmoderering) har blivit ett återkommande tema i denna spalt – och i såväl nationell som internationell politik. Ingen kan påstå att den är lätt. Men jämförelsevis är den ändå lättare när det kommer till skrivna ord (typ Twitter) eller bilder (typ Instagram), än i det talade ordets medier (typ Clubhouse, eller poddar på Spotify).

Ögon är kort sagt effektivare än öron, när det gäller att snabbt undersöka stora informationsmängder. Ett tre timmar långt poddsamtal tar minst två timmar att lyssna igenom. I praktiken utförs dock innehållsmodereringen aldrig så manuellt, utan de mänskliga sinnena får hjälp av mjukvara. Men det är en sak att automatiskt flagga för vissa fraser i text. En annan sak att lära en dator uppfatta ironiska tonfall i tal, som i praktiken kan vara avgörande för att tolka vad som sägs.