Krönika. Annah Björk.

2021-04-08 10:00
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Att ha en idol är att utsätta sig för risken att bli sviken

I väntan på en smittfri tid och öppna scener, i väntan på ett jämställt samhälle, börjar jag om och blir min egen idol.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Senast jag stod ut med den var i mitten av 00-talet när jag och min kompis P var i Thailand och han varje solnedgång satt på stranden med gitarren i famnen och en kall Singha i sanden och plågat sjöng ”You can’t always get what you want”. Det var också just där jag fick nog av lägereldsgitarristen.

Vi känner alla en snubbe som vid varje fest ska få fram den akustiska gitarren och dra Winnerbäck efter Kent efter Håkan efter The Doors. Varpå åtminstone några av festdeltagarna flockas runt honom. Det senaste decenniet har dock lägereldskillen gått från skolans populäraste till klassens bespottade clown, ersatt av simplare underhållning som Soundcloud-rap och TikTok-flöden.

Några andra som lever på sista sparlågan är de manliga idolerna. En efter en plockas de ned från det bländande rampljuset för att ställas inför verkligheten om sig själva. Sexuella övergrepp, misshandel, grooming, sexuella trakasserier mot minderårig, pedofili, hatbrott. Senast i raden överlevare som kastar munkavlen är artisten Demi Lovato, som i serien ”Dancing With the Devil” på Youtube berättar om hur hon som tonåring våldtogs av en icke namngiven person i underhållningsindustrin.

”Systemet är riggat”, som karaktären Frank Chrichlow i ”Small axe”-filmen ”Mangrove” på SVT säger. Om ingenting stoppar mekanismerna och strukturerna som tillåter och underblåser övergreppen kommer floden av fruktansvärda avslöjanden aldrig att sina.

Det har blivit svårt att lägga sitt liv i händerna på ett rockband: Att ha en idol är att utsätta sig för risken att bli sviken. 2019 blev den amerikanska artisten Ryan Adams cancellad. Han anklagades för sexuella trakasserier och ett kränkande beteende av flera andra artister, bland annat Phoebe Bridges och hans egen före detta fru Mandy Moore. Sköt det ett hål i mitt liv? Snälla, jag har intervjuat honom, sett så många konserter, sökt upp hans studio i Los Angeles. Nu kan jag inte längre lyssna på hans musik, den sårar mig.

Samtidigt tär pandemibristen på livemusik. Efter att ha tillbringat ett helt yrkesliv i publikhav, känns det senaste året som en evighetsloop av stumma hotellrum efter en sprakande show. Det fysiska, basen i bröstkorgen som tar över hjärtrytmen! Den fattas mig, som Ryan Adams 100 000 album fattas.

I väntan på en smittfri tid och öppna scener, i väntan på ett jämställt samhälle, börjar jag om och blir min egen idol. Backar tillbaka till en tid innan inspelad musik, då när man fick underhålla sig själv. Något glas vin ur kylskåpet, pianot och plötsligt är Ryan Adams låtar inte längre bara hans. De är mina. Att sjunga är som att springa, som att ta ett tyngdlöst simtag under vattenytan. Som att gråta ut, som att låta håret fladdra i vinden när det går alldeles för snabbt. Som att bara ge sig hän med någon man vill försvinna med.

Jag är lägereldskillen. Mig kan jag lita på!

Jag förstår till och med P i solnedgången:

”But if you try sometimes, you might find – You get what you need!”

För övrigt älskar jag den kitschiga scenografin, miljöerna och karaktärerna i den belgiska tv-serien ”Undercover”. Två säsonger finns på Netflix.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.