EU:s energipolitik har flera mål. Det viktigaste i dag är att öka EU:s självförsörjning genom att snabbt bygga ut förnybar elproduktion och minska efterfrågan på de bränslen Ryssland exporterar: olja, fossil gas, uran och kärnbränsle.
För att lyckas vill man använda alla lönsamma möjligheter att bygga ut vind- och solel, effektivisera energianvändningen och fördela resurserna effektivt inom unionen. Nästa vecka väntas EU-kommissionen presentera ännu en färdplan för detta.
Förnybar el ger i dag billig el och bidrar därmed också till att stärka industrins konkurrenskraft och sänka energikostnaderna för EU:s invånare.
Det EU:s medborgare tjänar på minskar också risken för ohanterliga klimatförändringar. Men det är också det som västvärldens fossilindustri förlorar på. Mest förlorar Ryssland.
För att nå målen om ett oberoende av rysk energi, bättre konkurrenskraft, och minskade utsläpp har EU flera regler och styrmedel. Ett av dessa är att medlemsländernas utsläpp från de delar av samhället som inte omfattas av utsläppsrättshandeln fram till 2030 är begränsade till en total mängd för varje land, en mängd som inte får överskridas.
Oljeindustrins Cato-institut kunde njuta av att man lyckats få en klimatminister som inte bara stolt bar deras logotyp-försedda ryggsäck, utan också genomförde deras drömpolitik.
I Sverige är det två sektorer som dominerar dessa utsläpp: trafiken och jordbruket. Den borgerliga alliansregeringen och de följande socialdemokratiskt ledda regeringarna hade sett till att transportsektorns utsläpp minskat så mycket att jordbruket skulle kunna fortsätta utan att behöva vidta dyra åtgärder.Denna politik har stöd hos den svenska fordonsindustrin som ville ha en hemmamarknad för de elfordon den utvecklade. Den har också stöd hos den svenska drivmedelsindustri som investerat miljarder för att vara ledande när Europas fossila drivmedel skall konkurreras ut av el och förnybara drivmedel.
För ett knappt år sedan, den 7 maj 2024, skrev jag att regeringen tänt stubinen på en politisk bomb. Med Romina Pourmukhtari som klimatminister hade regeringen avskaffat reduktionsplikten, avskaffat stödet för elfordon, och sedan höjt elskatten och sänkt skatten på fossila drivmedel. Genom att beskatta fossil importerad diesel lägre än svensk fossilfri elenergi lyckades man minska försäljningen av elbilar. För att ytterligare försvåra elektrifieringen har samma partier i kommunerna stoppat utbyggnaden av vindkraft, och i delar av landet till och med solel-anläggningar.
Oljeindustrins Cato-institut kunde njuta av att man lyckats få en klimatminister som inte bara stolt bar deras logotyp-försedda ryggsäck, utan också genomförde deras drömpolitik. Putin kunde också njuta av en regering som skickligt undvek att bidra till EU:s försök att minska Rysslands energiinkomster.
Men Rysslands agenter hade nått större mål än så. Det jag kallade en politisk bomb var följande: När Sveriges regering lyckats öka trafikens utsläpp skulle Sverige behöva minska utsläppen från jordbruket. Detta skulle medföra en kris därför att det är betydligt dyrare och svårare än att minska fossila bränslen i trafiken. Detta skulle också minska Sveriges redan dåliga självförsörjning av mat och därmed vår försvarsförmåga.
Men jag hade en del fel om den politiska bomben. Dels trodde jag att stubinen var ett par år lång. Dels att den skulle brisera genom att det mest EU-fientliga partiet i regeringssamarbetet skulle kräva svenskt utträde.
Men stubinen tog slut redan efter ett knappt år. Resultatet blev inte, som jag trott, att SD ville få Sverige att gå ur EU. Med just argumentet att jordbruket drabbas, skrev SD i en DN-artikel den 18 mars att Sverige ska kräva att EU:s klimatpolitik rivs upp. En ambition som, om den blev verklighet, skulle innebära en ännu större seger för Putin än om Sverige lämnade unionen.
Eftersom SD när som helst kan fälla regeringen kommer de förmodligen att lyckas få igenom denna idé. Småpartierna, vars ledare lämnade sina ideologier för personlig makt och statsrådslön, har förlorat väljare – och vill inte ha nyval.
Risken är därmed stor att Sverige därmed lierar sig med länder som Slovakien och Ungern som sabotörer av EU:s klimatpolitik och strategi mot Rysslands imperialism.
Ett land utanför EU som konsekvent stått på Ukrainas sida mot Ryssland är Storbritannien. Där har ambitionerna att minska de ryska bränslena snabbt fått fart på utbyggnaden av sol- och vindel de senaste åren. Enligt klimatsajten Carbon brief hade landet 2024 den lägsta koleldningen sedan år 1666. Det sista kolkraftverket är stängt, och man har börjat elektrifiera stålverk som tidigare använde kol. Växthusgasutsläppen har halverats sedan 1990, medan BNP ökat med 84 procent. Vägtrafiken har ökat, men utsläppen har minskat genom elektrifiering. Växthusgasutsläppen är de lägsta sedan 1872. Storbritannien har, av kärnvapenskäl, en kärnkraftsvänlig politik med subventionerade försök att bygga nya kärnkraftverk. Ändå har uranimporten minskat genom att 26 av landets 33 kärnreaktorer stängts av ekonomiska skäl sedan år 2000 och inga nya har startats.
Europas länder har bra skäl att fortsätta bygga ut förnybar el. Men att riva upp EU:s politik är att sätta oljeindustrins och Rysslands intressen först. Vill verkligen en majoritet av riksdagen i Sverige detta?
