Ett av de stora skiftena, om vi ska jämföra 1900-talet med vad vi sett av 2000-talet, handlar om hur vi konsumerar saker. Det konsumtionssamhälle som tog form efter andra världskriget kretsade i huvudsak kring att köpa olika prylar: LP-skivor, läppstift och lösnummer. Bäddsoffor, brödrostar och bilar. Vissa fick köpas på avbetalning, men när man väl hade betalt så ägde man prylen.
Detta är vad snart sagt varenda bransch försöker att komma bort från idag. Så länge produkten i någon mening kan göras ”digital”, kommer den samtida kapitalismens logik att pressa på för att den ska förvandlas till en tjänst. Oftast försvinner inte prislappen, men dess innebörd förändras. Vad du köper är inte längre en materiell pryl – utan en licens för att använda prylen. Allt oftare visar det sig att prylen kräver både en app och ett användarkonto. Även om du köpt något så simpelt som en ljusslinga till julgranen. Eller om du för den delen är lantbrukare som har investerat i en traktor. Nytillverkade traktorer kontrolleras nämligen av upphovsrättsskyddad mjukvara vilket i praktiken innebär att certifierade verkstäder har monopol på att laga dem. Ingen jättebra idé om man tänker på matsäkerhet i en krissituation – men det skapar penningflöden som ser bra ut i traktortillverkarens kvartalsrapporter.
Om du har en Playstation kan du ”köpa” spel i online-butiken Playstation Store. Fram tills i fjol kunde du även ”köpa” filmer där. Tji fick du, om du trodde att du ägde vad du köpt. Förra veckan gick ett meddelande ut till alla kunder: ”Du kommer inte längre att kunna titta på innehållet som du köpt och innehållet kommer att raderas från ditt videobibliotek. Tack för ditt fortsatta stöd.” Inte ens en ursäkt fick de blåsta kunderna.
Allt fler ”köp” visar sig vara maskerad uthyrning. Vägen tillbaka till 1900-talets konsumtionssamhälle tycks stängd för alltid. Redan då inleddes utvecklingen mot mer kortlivade prylar som inte kan repareras. Att återupprätta ägandet är en lönlös vision, än mindre att stapla prylar på hög i privata hem.