Emil Arvidson: Från ministrar till demonstranter – därför vill alla slå underifrån

Hur blev offerrollen det bästa kort vi har att spela i dagens samhälle? 

Om man lyssnar på debattörer från höger till vänster är det tydligt hur effektivt det blivit att utgå från att man på något sätt hamnat i underläge. Oavsett vilken formell position eller makt man har, så är det bäst att med darrande stämma försöka tala från botten. Det ekar liksom bättre här nere. 

Strategin, traditionellt beskriven som en ”offerkofta” som tas av och på vid behov, har en lång och rik historia. Ett klassiskt exempel på grupper som ställts emot varandra i den svenska debatten är rasifierad underklass i en storstadsförort (som kanske röstar rött) på ena sidan och fattiga arbetare på landsbygden (som kanske röstar SD) på den andra. 

Vem är mest utsatt? Vem kränker vem mest? Den debatten har snurrat runt sin egen axel i decennier. 

Förändringen i frågan har snarare skett i det som brukar ses som samhällets topp. Bland till exempel journalister, poliser och politiker: personer med någon slags formaliserad makt. De som styr politiken, har ett våldsmonopol, en plattform, eller kanske bara tolkningsföreträde i samhällets mest omdebatterade frågor, lägger allt mer tid på att peka mot sin egen offerroll. Istället för att diskutera makten man har.

Ibland känns det som om att hela samhället börjat bete sig som fotbollsspelare som filmar. Vi fejkar att vi blivit nedsparkade i straffområdet, kastar oss och skriker — eftersom det finns så mycket att tjäna på om vi skulle få rätt. På att belönas med offerrollen. 

Kampen om offerrollen syns idag till och med på gatorna. Efter att den nya lagen om förolämpning av tjänsteman började gälla i somras har hundratals anmälningar kommit in. När Göteborgs-Posten gick igenom anmälningarna i Västsverige hittade man poliser som kallats ”fejkpolis” och ”maktmissbrukare” och därför ansett sig så förolämpade att man upprättat en anmälan. Någon har också anmält att man kallats för ”hobbit”. En tidigare anmälan från Stockholmsområdet gällde två poliser som kallats ”polis, polis, potatisgris” av en man på Arlanda flygplats. 

Det här har vi fnissat åt på sociala medier i veckor. Tittar man istället på den första domen som kommit - där en kvinnlig polis upprepade gånger kallats för ”hora” och - så känns lagen plötsligt mer rimlig.

Men det är också uppenbart att många poliser och andra tjänstemän just nu använder den här lagen för att testa gränserna för sin egen utsatthet. För att slå fast exakt vad som gör en själv till ett offer i sin myndighetsövning. Sedan blir det domstolarna som bestämmer var gränsen går.

Svårare är det med gränserna i resten av samhället. Här behövs inga lagar för att även våra allra mäktigaste ska kränga på sig offerkoftan. För politiker har det blivit en helt naturlig roll att kliva in i. 

Man brukar säga att vi lever i en tid där allt är PR, eller allt är politik, eller där valrörelser alltid pågår. Men man skulle också kunna säga att vi lever i ett evigt Sommarprat. Fullt av styltiga personliga bekännelser om svårigheter och nederlag. Portionerade på ett sätt som ska göra vår egen platta mediefigur till en hel människa.  

Idag känns det närmast otänkbart att en politiker eller partiledare skulle skriva en självbiografi som inte på något sätt berör hur man blivit mobbad, hotad, hatad eller drabbats av något mörkt och svårt. Att tala om hur man styrde eller bestämde över ett land är sällan en säljande vinkel. Inte ens för de som ofta annars vill profilera sig som hårda och tydliga ledare.

I måndags kväll skrev till exempel Carl-Oscar Bohlin, landets minister för civilt försvar, en mindre essä på plattformen X om sin roll i den invecklade och uppmärksammande konfrontationen med Palestinademonstranter utanför riksdagen förra veckan. 

Bohlin filmade det hela och lade snabbt ut på sociala medier. Samtida. Diskussionen efteråt handlar om vilka överträdelser den ena eller andra parten begått - ofta inte rent politiskt, utan i själva mötet, i stunden. 

Sedan Bohlins konfrontation har regeringen och SD jobbat hårt på att kommunicera en fras man myntade redan 2018: demonstranterna ska ha sysslat med ”asocialt dominansbeteende”. Jimmie Åkesson säger rakt ut att han tycker att beteendet kommer från Mellanöstern, medan företrädare för de andra partierna ofta låter den biten stå kvar mellan raderna. Linjen drivs även fast den krockar med det faktum att SD-ledamoten Jessica Stegrud tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia i veckan avslöjats med att delta i ungefär samma sorts dominansbeteende mot två tonåringar. Detta trots att Stegrud inte är född i Mellanöstern, utan i Bromma.

I essän på X fokuserar Carl-Oscar Bohlin på sig själv i mötet med demonstranterna. På vad som händer inom honom i stunden. Ministern berättar om ett helt annat slags dominansbeteende: arga blicken.

”Det är helt korrekt att jag såg irriterad ut,” skriver Bohlin. 

”Irriterad därför att jag blev kallad en massa okvädesord. Irriterad därför att Sveriges statsminister som gick ett stenkast framför mig behövde ha en mur av poliser runt sig för att säkert kunna ta sig fram längs riksgatan, den geografiska plats som symboliserar hjärtat av svensk demokrati.”

Bohlin fortsätter: 

”Men mindre uppmärksammat är också att jag uppvisade svensk självbehärskning. Det fanns inte en atom i min kropp som inte var irriterad och ville tala om exakt vad jag tyckte om det hänsynslösa beteendet, men jag valde att inte säga någonting. Jag bara skakade på huvudet som en tyst markering av vad jag tyckte.”

Det är lätt att hålla med Bohlin. Beteendet är verkligen svenskt. Nedtonat, ilsket och passivt-aggressivt på samma gång. Och så otydligt att det uppenbarligen behöver förklaras i en längre text - för att få den uppmärksamhet Bohlin tycker det förtjänar. 

Samtidigt är hela den här scenen utanför riksdagen så talande. Ett möte på gatan som blev en stor braskande nyhet, där båda sidor sedan framhåller sin version av vad som hände. Men i båda versionerna pekas snabbt ut hur berättaren blivit offer. 

Demonstranterna har i efterhand lyft fram just Bohlins arga stirrande mot dem som en provokation. Det som ska ha lett till deras påföljande provokationer. Alla finner sig utsatta av varandra - oavsett var man kommer ifrån eller vem man är. 

Ska man vara lite mer generös mot både Bohlin och demonstranterna så tror jag egentligen inte att någon av dem vill annat än att diskutera sina egna politiska hjärtefrågor. Men de är också fastnaglade i en modern medielogik som alltid lyfter mindre konfrontationer över större, strukturella frågor. 

Ska man vara lite mer rak så kan man konstatera att vi alla är ganska bra på att spela med i just den här medielogiken. 

Allt oftare kanaliserar vi vår ilska över riktiga offer - jag menar då till exempel mördade barn, i Gaza och i Stockholm - in i en slags hembyggd och aggressiv beteendevetenskap, som egentligen mest är politiskt spinn. Bara för att vinna dagen. 

Frågan är då hur man går vidare från offerrollen? Kan dagens sympati bytas mot långsiktiga framsteg i frågorna man skriker sig hes om? Och kan offren verkligen styra, i en allt mer auktoritär tid? 

Det är intressant att läsa reaktioner från höger på Carl-Oscar Bohlins essä. Debattören Thomas Gür har länge varit en nyckelfigur inom den moderna högerrörelsen. Han skrev igår uppskattande på Facebook om Bohlins text. 

Men det var något som fattades, även för Gür. 

En liten detalj.  

Offerkoftan måste av. Detta var inte värdigt en ledare. Gür bad om handling i stället för krokodiltårar. 

”Vi medborgare kan säga "det är inte acceptabelt" / "sluta omedelbart" / "det skadar demokratin,” skrev Thomas Gür. 

 ”Av makthavare förväntar jag mig maktspråk. Det saknas fortfarande.”

Gür verkar vilja se en statens järnnäve. Hans politiska motståndare vill något helt annat. Men kanske finns det ändå något litet blocköverskridande i den här analysen. Frågan är om vi alla inte snart har tröttnat på maktmänniskor som åker slalom runt sitt eget ansvar genom att göra sig själva till offer.