Kommentar: Jan Guillou: ”Demokrati – from the river to the sea”

Kamrater, mötesdeltagare! Hit har vi kommit än en gång för att kräva ett omedelbart slut på Israels pågående folkmord i Palestina. Det är ett självklart krav som inte kan missförstås. Det är också ett uttryck för vår förtvivlade vrede mot de omänskliga och brottsliga grymheter som Israel dagligen öser över två miljoner instängda och försvarslösa medmänniskor i Gaza.

Men idag, snart på tredje året, är det som om orden tagit slut. För med vilka ord kan man nå förnyad kraft för att fördöma ett dagligt massmördande som till allra största delen riktar sig mot kvinnor och barn?

Vilka ord räcker till för att rättvist fördöma de israeliska piloter som sitter behagligt ohotade och luftkonditionerade i den palestinska blå himlen där de med lätta tryck med högertummen sänder helveteseld ner i ruinerna där deras offer inte kan fly, inte försvara sig och till sist inte ens kan gömma sig?

Hur skulle vi kunna förstå de israeliska soldater som övar prickskytte i sporten ”löpande barn” och där träff i huvudet ger högst poäng? Eller dom som gillrar matfällor för svältande medmänniskor och skjuter desperata slumpmässiga offer?

Ingen terroristattack om än aldrig så barbarisk ursäktar den stat som vill kalla sig demokratisk men samtidigt väljer vägen mot folkmord. Ingen permanent ockupationsmakt kan heller vara en demokrati.

Israels dagliga massmördande mot i första hand kvinnor och barn har sedan länge trappats upp till en nivå vi inte längre kan förstå eftersom ingenting ens liknande har skett i vårt århundrade. Därför räcker orden inte längre till.

I begynnelsen av det som var Israels hämndkrig mot befolkningen i Gaza höjdes röster inom den allra mest extrema israeliska högern för att det bästa vore att en gång för alla sätta in kärnvapen mot Gaza. Ingen i omvärlden tog ett så till synes vansinnigt förslag på allvar.

Men idag har Israel dödat, lemlästat, skadat och invalidiserat fler palestinier i Gaza än de japanska offren för den amerikanska atombomben över Nagasaki i augusti 1945.

Ett folkmord pågår inför öppen ridå i all världens television. Och den avsky vi som är samlade här idag känner intill vårt innersta delar vi numera med en majoritet av det svenska folket när vi fördömer det krig som inte längre är ett krig utan systematisk masslakt på i huvudsak kvinnor och barn. Därför befinner vi oss idag i den svenska majoriteten.

Inte ens i vår högerregering finns längre det förr så orubbliga och villkorslösa stödet för Israels krigsförbrytelser.

Bara i det två mest extrema högerpartierna anser hälften, alltså bara hälften, att den israeliska dödsmaskinen uträttar en god sak. Rentav något som vi bör vara tacksamma för enligt partiledare Ebba Busch.

Eller, som partiledare Jimmie Åkesson uttrycker det, bör vi tacka Israel för att man tar på sig det enligt partiledaren ”smutsiga och otacksamma jobbet” att massmörda sådana medmänniskor som bör förintas av ideologiska skäl. Det är en lika ond som ökänd tankegång som partiledare Åkesson hämtat från Europas mörkaste stund.

Men så ser de sista bastionerna för Israels försvar ut i den svenska opinionen. Och därför är vi som står här idag en del av det svenska folkets stora majoritet.

Men se er omkring och fråga er varför vi då inte har fyllt gatorna vecka efter vecka härifrån till riksdagshuset. Var är denna majoritet som i grunden delar vår syn på tidens mest avskyvärda krigsförbrytelser?

De är inte här. De har, rätt eller fel, fått bilden av demonstrationer för Palestinas frihet och mänskliga rättigheter  som vore det samtidigt sympatiyttringar för terrorsekten Hamas eller rentav den islamistiska diktaturen Iran.

Varje normalt funtad man eller kvinna i vårt land drar sig för att hamna i sådant sällskap.

Med gröna Hamasflaggor och liknande diktaturhyllningar saboteras en enad front mot det israeliska folkmordet och för visionen av ett fritt och demokratiskt Palestina.

Därför, kamrater mötesdeltagare, har vi ännu inte uppfyllt vår moraliska uppgift.  Men med samma orubbliga beslutsamhet som Greta och hennes skeppskamrater som än en gång riskerar livet för att segla mot Gaza ska vi fylla gatorna.

Vi ska driva den principlösa svenska regeringen framför oss till sådana politiska ställningstaganden som gör oss till ett normalt europeiskt land på rätt sida i historien. Steg för steg och krav för krav ska vi vinna!

Så att när folkmordet stoppas och de israeliska krigsförbrytarna ställs inför internationell domstol bara en väg återstår mot det sista avgörandet.

Det kan sammanfattas i en enda kristallklar och enkel paroll:

Demokrati – from the river to the sea!