Klimat.

2021-03-08 13:20
  • Fraktskeppet Ostkust fraktade radioaktivt avfall till Landsortsdjupet vid minst två tillfällen, 1959 och 1961.  Bild: Gunnar Hedman/SSHM
    Fraktskeppet Ostkust fraktade radioaktivt avfall till Landsortsdjupet vid minst två tillfällen, 1959 och 1961. 
  • I ett bergrum på norra Värmdö i anslutning till den övergivna militära anläggningen Myttingelinjen lagrades kärnavfall innan det lastades ombord på fartyget Ostkust och dumpades Landsortsdjupet.  Bild: Wikipedia
    I ett bergrum på norra Värmdö i anslutning till den övergivna militära anläggningen Myttingelinjen lagrades kärnavfall innan det lastades ombord på fartyget Ostkust och dumpades Landsortsdjupet.
  • Mitt i centrala Stockholm under Kungliga tekniska högskolan, insprängt 25 meter ner i urberget, byggdes R1 som var Sveriges första kärnreaktor. Den var i drift mellan 1954 och 1970.  Bild: Wikipedia
    Mitt i centrala Stockholm under Kungliga tekniska högskolan, insprängt 25 meter ner i urberget, byggdes R1 som var Sveriges första kärnreaktor. Den var i drift mellan 1954 och 1970.
  • Ny teknik, nr 7 från 1987. Bild: Faksimil
    Ny teknik, nr 7 från 1987.
Puffetikett
Dagens ETC

Här dumpade svenska staten hundratals ton radioaktivt avfall – läcker det ut nu?

I skydd av mörkret dumpade staten 120 ton radioaktivt material i Stockholms södra skärgård mellan 1959 och 1963. Nu, 60 år senare, har forskare hittat spår av kärnavfall i bottenprover inte långt därifrån.

Är det tunnorna som läcker? 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Två mil utanför kusten, 440 meter under vattenytan, gömmer sig en sönderfallande avstjälpningsplats. I Landsortsdjupet, Östersjöns djupaste punkt, har det i generationer dumpats mängder av miljögifter, bilvrak och kasserad ammunition från Försvarsmakten. Det var i denna explosiva röra som svenska staten vid minst två tillfällen vräkte ner 460 tunnor innehållandes radioaktivt avfall. Mer än ett halvt sekel senare har nu en internationell forskargrupp funnit spår av uran på havsbottnen ett par mil sydväst. Som Dagens ETC tidigare rapporterat tror forskarna att det radioaktiva ämnet delvis kommer från den närbelägna kärnanläggningen i Studsvik. Men en del av kärnavfallet kan komma från sönderrostade tunnor nere i Landsortsdjupet.

– Det går i alla fall inte att utesluta det. Vi söker forskningsmedel för att ta prover i Landsortsdjupet. Först då kan vi vara säkra om det läckt ut någonting, säger Mats Eriksson, biträdande professor vid Linköpings universitet.

”Det är absurt”

Förr eller senare kommer något att läcka ut. Det tror den miljöpartistiska veteranen Eva Goës som varit engagerad kärnkraftsmotståndare i hela sitt liv.

– Alla så kallade slutna system läcker förr eller senare. Det är absurt att de idag talar om att bygga ny kärnkraft när vi inte ens löst förvaringen av avfallet. Och dessutom har vi inte ens kontroll över det vi dumpat i Östersjön.

Som riksdagsledamot ställde hon redan 1997 en skriftlig fråga till dåvarande miljöminister Anna Lindh (S). Hon frågade om ministern tänkte undersöka hur det dumpade atomsoporna påverkar Östersjön och fick svaret att ”de radiologiska konsekvenserna är försumbara”. Men Eva Goës är inte övertygad.

–  Att riskerna är försumbara är ett mantra som upprepas hela tiden. Hur kommer det sig då att Östersjön är så radioaktiv? All radioaktivitet i vattnet kommer inte från Tjernobyl.

”De stora djupen slukar”

För att förstå hur tonvis med radioaktivt material hamnade på Östersjöns botten måste vi gå tillbaka till en blåsig septemberkväll 1961. I skydd av mörkret styrde skepparen Otto Magnusson sin gamla båt Ostkust genom Stockholms skärgård. Han var känd för sin mer eller mindre ljusskygga verksamhet att dumpa skrotbilar i Östersjön.

– De stora djupen slukar bilarna helt. För övrigt tippar vi dem på internationellt vatten och därmed har ingen myndighet befogenhet att ingripa, sa han till Svenska dagbladet.

Men denna resa bestod lasten av 200 tunnor fyllda med betong och radioaktivt avfall som de lastat på från ett bergrum på Värmdö. Med sig hade han en inspektör från AB Atomenergi.

Tidigt den 17 september kom de ut på öppet hav och vid Danziger Gatt möttes de av hård sjö. På grund av det hårda vädret gick inte lastbommen att använda och faten fick rullas överbord. När Otto Magnusson dumpade bilar kunde vissa modeller ligga kvar och flyta vid ytan i upp emot fem minuter. Men det radioaktiva avfallet hade gjutits in med betong och tunnorna sjönk som stenar. Tanken var nog att de skulle falla i glömska. Delar av myndigheternas dokumentation har försvunnit och ingen talade om dumpningarna på mer än 20 år. Inte förrän Ny teknik publicerade en artikel med ett litet faktafel.

Flera expeditioner

En dag ringde telefonen på Ny tekniks redaktion. De hade precis publicerat en artikel om att Sverige i juni 1969 deltog i en internationell expedition och dumpade 1080 ton radioaktivt avfall i Atlanten utanför Irland. Läsaren i luren reagerade på formuleringen: ”Sverige har inte genomfört några andra dumpningar”. Hon kände till flera andra liknande dumpningar nära svenska vatten och ett halvår senare avslöjade tidningen de tidigare okända uppgifterna om atomsoporna nere i Landsortsdjupet.

– Vi hade sådan tur att en man som jobbat med att frakta tunnorna hade tagit bilder på förvaringen i bergrummet och när de gjöt in materialet i tunnorna, säger Jan Melin som nu är pensionär. Avslöjandet som han skrev tillsammans med Torbjörn von Krogh blev ett hett ämne i 80- och 90-talets kärnkraftsdebatt. Efter katastroferna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986 växte kritiken mot atomkraften. Förutom olycksrisken så var hanteringen av avfallet en central fråga. Men problematiken med avfallet uppstod redan i den svenska atomålderns barndom.

Skadade bränslestavar

Avfallet som dumpades i Landsortsdjupet kom bland annat från Sveriges första kärnreaktor, R1, som låg insprängd i berget under Kungliga tekniska högskolan i Stockholms innerstad. Den sattes i drift 1954 men efter ett par år var lagren för det radioaktiva avfallet fyllda. Skadade bränslestavar, som var högaktivt avfall, skickades för lagring vid kärnanläggningen i Studsvik. Men arbetet med reaktorn genererade även låg- och medelaktivt avfall.

– Hur det skulle förvaras var det ingen som tänkt på från början, sa den tidigare driftschefen Nils Berglund till Ny teknik 1987.

Ledande strålskyddsforskare vid den tiden ansåg att havsdumpning var en lämplig förvaringsmetod. Och 1959 och 1961 genomfördes två havsdumpningar och eventuellt även en tredje 1964, men dokumentationen är bristfällig.

– Mindre mängder naturligt uranslagg och kontaminerade verktyg, skyddskläder och dylikt har dumpats i havet. Det ansågs som helt okontroversiellt, sa Stig Bergström, divisionschef för kärnteknik vid Studsvik till TT år 1987.

Sammanlagt dumpade alltså staten 120 ton av radioaktivt material i Östersjön. I mitten på 60-talet skärptes riktlinjerna men 1964 genomfördes några mindre dumpningar av radioaktivt material i havet vid ön Danska liljan utanför Göteborg. 1972 förbjöds dumpning till havs av svenskt avfall i lag.

”Inga tecken på strålning”

I höstas samlade en grupp forskare in prover från havsbotten utanför Danska liljan.

– Våra preliminära resultat som kom så sent som i förra veckan visar inga tecken på strålning, säger Mats Eriksson, biträdande professor vid Linköpings universitet som leder studien.

Han söker nu pengar för att genomföra en liknande provtagning i Landsortsdjupet. De tester som har gjorts där var inriktade på miljögifter. Sveriges geologiska undersökningar, SGU, har i vattenprover i och kring Landsortsdjupet hittat höga halter av insektsgiftet DDT. Mätningarna visade också höga halter av metallerna koppar, zink och kadmium. SGU tror att de höga metallnivåerna kan hänga ihop med dumpningarna av ammunition och radioaktivt avfall.

Baserat på vad vi nu vet om det dumpade materialet i Landsortsdjupet utgör det ingen fara för människor eller för miljön. Det säger Ann-Christin Hägg, strålskyddsexpert vid Strålsäkerhetsmyndigheten.

– Så länge det ligger kvar där nere intakt är riskerna små. Det kan förknippas med en del risker om börjar man rota i det till exempel genom att undersöka avfallet eller vid djupvattentrålning. Fördelarna med att undersöka och kanske flytta avfallet måste vägas mot risken för att de radioaktiva ämnena läcker ut och sprids i havet.

Men Eva Goës (MP) anser att dumpningarna i Landsortsdjupet är ett tydligt exempel på hur vi återkommande försöker ignorera riskerna med kärnavfallet.

– Vi lever gott nu men dumpar över alla faror på kommande generationer.

En del experter tror att det bästa är att inte röra avfallet. Vad tycker du att vi ska göra?

– Jag har inte alla lösningar. Men den som orsakat det måste ta hand om det.

120 ton i Östersjön

Två dumpningar genomfördes 1959 och 1961. En tredje expedition kan ha ägt rum 1964 men dokumentationen är oklar.

Totalt dumpades 120 ton radioaktivt avfall lagrat i 200-liters plåttunnor som fraktades från lagringsplatsen på Värmdö till Stenslättens brygga där de lastades över till M/S Ostkust och dumpades i Landsortsdjupet.

Datum: 1959, 1961 och ev. 1962 alt. 1964.

Plats: 440 meter djup. Landsortsdjupet, 20 km öster om svenska kusten.

Antal tunnor: 460 st.

Vikt: 120 ton.

Dumpning utanför Göteborg

Vid Chalmers tekniska högskola fanns en provisorisk byggnad för kärnkemi. Avfall från anläggningen inneslöts i tunnor som lastades på en av marinens färjor och kördes ut och dumpades utanför ön Danska liljan. Hur stora mängder som dumpats är inte känt.

Datum: 1964.

Plats: 25 meters djup, vid Danska liljan utanför Göteborg.

Tusentals ton i Atlanten

Internationell havsdumpning har förekommit sedan 1946 men Sveriges enda kända deltagande i en sådan expedition var sommaren 1969. Det som kastades över bord var radioaktivt avfall från Försvarets forskningsanstalts plutoniumlaboratorium i Ursvik norr om Stockholm.

Datum: Juni 1969.

Plats: 4 500 meters djup i Atlanten. 600 km väster om Irland.

Antal tunnor: 2 895 st.

Vikt: 1 080 ton.

Källa: Ny teknik nr 7 1987,  Kartläggning av äldre anläggningar 2013:23 av Strålsäkerhetsmyndigheten.