I flera år har den energiske och karismatiske Peter Kalmus provat en mängd metoder för att få folk att sluta förneka den klimatkatastrof som världen är på väg mot. Han har försökt radikalisera studenter, grannar och föräldrar på barnens fotbollsträningar samtidigt som han lagt om sin livsstil för att minimera sin klimatpåverkan till en tiondel. Han har även producerat kampanjfilmer som sprider dystra klimatfakta och uppmanat tittarna att bli klimataktivister. På en fest för sin nyfödde son talade han för gästerna om hur han hoppas att barnet slipper svälta eller bli skjutet i klimat-förorsakat barbari.
Har inte gjort skillnad
Ändå konstaterar Peter Kalmus att hans klimatkamp inte har gjort någon skillnad. Utsläppskurvorna fortsätter uppåt och människor lever som om världen inte var på väg mot en stundande undergång.
Dessutom knakar hans äktenskap i fogarna. I reportaget framgår hur hans fru i protest börjat slösa med varmvattnen när hon diskar. Hans tonårsson säger cyniskt att han aldrig tänker på klimatet. Ingen i familjer vill använda den miljövänliga mulltoa som Peter Kalmus har byggt i trädgården.
”Så här behöver det inte vara”
Klimatpsykolgen Frida Hylander har länge följt Peter Kalmus i sociala medier där han ofta delar med sig av sina känslor inför klimatkrisen.
– Men så som det här reportaget är skrivet framstår hans okontrollerade ångest mycket tydligare. Vi ser även hur hans familj har dragits med i hans känslor. Som jag tolkar det gör han ingen skillnad mellan insikt i klimatkrisens konsekvenser och en klimatångest som tar plats överallt, säger Frida Hylander.
Hon konstaterar att det inte alls behöver vara så.
– För många andra är det snarare tvärtom: engagemang hjälper dem att reglera de jobbiga känslorna.
I reportaget uttrycker Peter Kalmus en frustration över att han inte har lyckats bryta den klimatförnekelse som han anser att hans omgivning lever i. Liksom Greta Thunberg vill han att fler ska inse att vi lever i en existensiell kris.
Viktigt med lösningsförslag
Samtidigt visar ett flertal opinionsundersökningar i Sverige att klimatkrisen är det som svenskar är mest oroliga för just nu.
– Oron grundar sig i ett reellt problem. Och åtminstone bland unga verkar en av de viktigaste faktorerna för att kunna hantera sin klimatångest vara att man kan känna tillit till vuxenvärlden och de institutioner som finns, säger Frida Hylander.
Hon betonar att kommunikationen kring klimatkrisen är av stor betydelse.
– Det verkar inte supereffektivt att skrämma folk och lämna dem med en känsla av hopplöshet, men det går heller inte att säga att allt löser sig och ingen kommer att behöva ändra på något. Det effektivaste är att både prata allvar och komma med lösningsförslag, säger Frida Hylander.
Inom politiken finns det, enligt henne, alltför få exempel på personer som talar om krisen på det sättet. Ett undantag är den debattartikel som dåvarande klimatminister Isabella Lövin skrev i Dagens ETC sommaren 2018, där hon bland annat ifrågasatte det egna partiets strategi att underdriva det existentiella hot mot mänskligheten som klimatkrisen är. Artikeln fick snabbt stor spridning i sociala medier.
– I artikeln talade hon klarspråk och kanske just därför slog den en sträng hos många, säger Frida Hylander.
– Många ser det faktum att politiker inte pratar klarspråk om den kris vi befinner oss i som ett enormt svek, vilket sänker tilliten till politiken.
Förutom att tala klarspråk tror hon att det viktigaste vuxenvärlden kan göra för att lindra människors oro är att, via praktisk handling, visa att man agerar i paritet med krisens omfattning.
Anordnar workshops
Lanja Rashid är aktivistsamordnare på Jordens vänner i Göteborg, där hon bland ser till att den dagliga verksamheten bedrivs inom hållbara former. Parallellt är hon med och driver ”Resilienta rörelser”, ett projekt som anordnar workshops och folkbildar om det hållbara engagemanget för gräsrotsinitiativ. I sitt engagemang har hon tagit del av flertalet öden som påminner om Peter Kalmus historia, där många har erfarenhet av stress och utmattning.
– Jag har själv varit nära att bli utmattad, berättar hon.
Lanja Rashid tror att det ofta är destruktiva förväntningar och samhällsnormer som gör att många hamnar i stress och får ångest – och att klimatkampen inte är någon fredad zon.
– Produktionsnormerna i samhället sitter så djupt i oss att de har en tendens att ta sig in i våra rörelser, även de som jobbar antikapitalistiskt eller med klimatomställning. Inom aktivismen finns det heller ingen gräns för hur mycket vi kan göra. Gör vi ingenting känner vi oss som ingenting.
En kollektiv utmaning
Precis som Frida Hylander anser Lanja Rashid att klimathotet framförallt är en kollektiv utmaning som behöver lösas på systemnivå. Samtidigt efterlyser hon en mer övergripande diskussion om de stressframkallande samhällsnormer som gör att människor bränner ut sig. Hon tror att det skulle kunna göra det enklare att navigera bland de känslor som exempelvis klimatkrisen ger upphov till.
– Jag ser hållbar aktivism som en livslång övning där vi odlar vår resiliens och motståndskraft gentemot exempelvis stress. Vissa år blir skörden inte så stor. Men att se det som en övning har lugnat mig när jag har haft det svårt. Vi är inte de första som gör det här, och andra kommer att ta vid efter oss. Det är okej att ta en paus och låta andra ta vid.
