Inrikes.

2016-04-25 20:00
Bild: Jann Lipka

”Vi tyckte att många inom vänstern var tråkiga”

”Det är dags att bli aktivist igen!” Det säger Nils Claesson, konstnär, filmare och medskapare av ETC under magasinets glansperiod på 1970- och 80-talet. 
– Jag tror, fortfarande, på politisk kamp och självorganisering. Inte på välgörenhet och ljummen medkänsla, säger han.

Trots att jag är uppvuxen i ”Kransen” strax utanför tullarna i Stockholm har jag aldrig varit i Midsommarkransens gamla skola som ligger styvmoderligt inklämd mellan hårt trafikerade motorleder intill Västberga och gamla Södertäljevägen. Det är länge sen de sista folkskoleeleverna lämnade byggnaden 1962, för att idag ge plats åt skiftande verksamheter som natthärbärge, försöksboenden, lagerlokaler och konstnärsateljéer. Nils Claesson har hyrt in sig på skolan i 20 år. 

– Just nu håller jag på med en dockfilm, ett långkok, som aldrig blir klar. Den bygger på Agust Strindbergs Spöksonaten som jag såg som tonåring på Dramaten och tyckte gav en väldigt bra bild av världen. Jag håller på med den historien fortfarande, berättar han när vi hänger av oss i den lätt röriga ateljén där filmkulissen tronar i centrum.

Han har fler filmprojekt på gång, skriver en del och undervisar och har en doktorandtjänst på Stockholms dramatiska högskola.

– Det är lite som det var på ETC, man gjorde allt möjligt, men fick vara i ett sammanhang. Att vara i ett sammanhang är fortfarande en viktig drivkraft, men jag brukar säga att den dan jag vet precis vad jag gör är det inget roligt längre, säger han när vi tar en fika i det rymliga, gemensamma köket.

ETC – en motoffentlighet

Som del av ETC:s redaktion, som låg i rivningskvarteren på Luntmakargatan i city, fanns det rikliga möjligheter till kreativt skapande. 

– ETC var ett laboratorium för att skapa och publicera nya bilder och texter. Vi betraktade inte bilder som konst eller använde dem som tillrättalagda illustrationer till texten. Bilderna fick vara obegripliga och oförklarade. De skulle tala sitt eget språk och gärna sticka ut och gå emot texten, säger Nils Claesson.

Fotografiets unika ställning gjorde att många av de mest intressanta svenska fotograferna valde att publicera sig i ETC, som Christer Strömholm, Ann-Christine Eek och Anders Petersen.

Det fanns andra vänstertidningar, men ETC innebar något helt nytt.

– Den var en motoffentlighet som ville provocera och skapa debatt. I botten fanns en idé om att man inte kunde tro på de stora medierna eftersom de styrdes av statsmakterna och kapitalintressen, säger han.

Nils Claesson ansvarade bland annat för ETC:s utlandsbevakning och gjorde många och långa resor till platser som Sahara, Filippinerna och Irland.

– Vi var intresserade av världen och gjorde temanummer om olika nationer. Resereportagen fick ta tid, man kunde vara ute en månad. Jag tror att det är viktigt att man upplever saker själv, och kommer ut och pratar med människor, säger han.

Skrev om ett påhittat land 

I dag är långväga resor vardagsmat, men då blev han intervjuad av Thomas Tengby i radio för att han skrivit ett reportage på plats i Filippinerna.

– Det var kul och spännande att jobba på ETC. Det fanns en känsla av att stå i dialog med en hel generation. Samtidigt irriterade det mig att vissa läsare köpte allt som stod i tidningen rakt av, säger han.

Därför skrev han en artikel om ett land som inte fanns.

– Jag skrev om revolutionen i Egire och gjorde en karta – det var Irlands karta upp och ner – då ringde folk och frågade om det fanns någon solidaritetskommitté de kunde gå med i, berättar han.

Tidningen ETC uppstod, med Nils Claessons ord, ur djupet av den revolutionärt marxistiska vänstern, men parallellt med de storslagna idealen frodades humorn, satiren och respektlösheten mot allt som ansågs politiskt korrekt. Tidningen stod lika mycket i opposition mot borgerligheten som den dogmatiska vänstern.

– Vi tyckte att många inom vänstern var tråkiga. De sa att de tyckte om kultur, men ville bara ha propaganda. De ville slå fast saker och visa bilder på arbetare med knutna nävar. Vi ville ha roligt och göra människor upprörda, säger han.

Men den röda tråden var alltid en allvarlig önskan om att förändra samhället.

– Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur. Det kan du skriva. Jag trodde på social rättvisa då och det gör jag fortfarande. I grund och botten är jag samma människa, säger Nils Claesson.

Politik är att förändra 

Då var det inte en fråga om socialismen skulle bli verklighet, utan om när och hur. Sedan dess har många kubikmeter vatten runnit under broarna.

– På 1970-talet talades det om klass eftersom vänstern och arbetarrörelsen var starkare. I dag är det tyst trots att klassklyftorna ökar och är globala. Men det kan ändras över en natt, det är bara en tidsfråga, säger han.

Politik handlar om att förändra saker, inte om tro, moral eller allmänt tyckande, menar han.

– Ibland blir det för mycket av ”du ska inte äta kött”, ”du ska sopsortera rätt”, och trycka på gilla-knappar. Jag tror på politisk kamp och självorganisering. Inte på välgörenhet och ljummen medkänsla. Det är dags att bli aktivist igen!

Hans senaste projekt, A train to Spain, är en sorts aktivism, menar han.

– Det är en turnerande föreställning, med konstnärer från Norge, Finland och Sverige, som handlar om att kämpa mot fascismen. Utgångspunkten är att det är 80 år sedan spanska inbördeskriget bröt ut. Mitt bidrag blir en film som bygger på stillbilder från 1975 och heter Kärlek och solidaritet. Just nu letar jag efter bilder från natten mellan 26-27 september 1975 utanför spanska ambassaden och demonstrationen mot Francisco Francos avrättning av fem politiska fångar. Den som har bilder får gärna kontakta mig. Bilderna kan komma med i min film, säger han.

När jag frågar om syftet med filmen, blir svaret efter en stunds tvekan: 

– Att uppmärksamma att det faktiskt kan vara en bra idé att kämpa mot fascismen. Vi vill återknyta till en radikal europeisk tradition.

Skrev bok om sin pappa 

Annars talar han ogärna om syftet med sin konst.

– Syfte är sådant man måste skriva i en målbeskrivning när man ansöker om projektpengar, men när man jobbar med något är det viktiga att få hålla på och se vart det leder. Jag skrev en bok om min farsa (författaren Stig Claesson, Slas, reds anm) för att jag ville sätta punkt för något som hänt i livet. Med en utställning, film eller ett radioprogram kan det vara samma sak, säger han.

Nils Claessons bok om uppväxten med pappa Stig heter Blåbärsmaskinen och kom ut 2009, ett år efter Stig Claessons bortgång. En del Slas-beundrare hade svårt att acceptera Nils Claessons beskrivning av den folkkäre författaren, och ”sköne söderkisen”.

– Eftersom jag hatar propaganda och idolporträtt ville jag ge min bild av min uppväxt och min far. Jag ville skriva mig fram till någon form av avsked, som är så svårt. Jag tror att jag ska skriva en ny bok snart, det kliar i fingrarna.

Har du kommit till ro med relationen till din far?

– Nej, det har jag inte. Varför skulle jag det? När det gör ont och kliar ska man göra en film, skriva en bok eller bjuda sina vänner på middag. Kommer till ro gör man när man är död, säger Nils Claesson.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Nils Claesson

Född: 1958, på Södermalm Stockholm.

Bor: På Södermalm i Stockholm.

Gör: Konstnär, filmare, skribent, undervisar och har en doktorandtjänst på Stockholms dramatiska högskola.

Var med och drev ETC: 1979–1984.

Övrigt: Hade spelroller i två filmer på 1980-talet, bland annat i Stig Larssons experimentella debutfilm Ängel, men har annars regisserat, skrivit manus samt arbetat med animerad film. Har också gjort  radiodokumentärer. 

Bok: 2009 kom boken Blåbärsmaskinen om uppväxten med pappa Stig Claesson. 

Pågående projekt: Den turnerande föreställningen A train to Spain som bygger på dokumentärt material.