”Vi borde inte behöva lida dubbelt”

I efterhand är det glasklart för Ulrika Engmér Sandström. Hur hennes dåliga perioder började i samband med att hon fick mens som tolvåring, hur det sedan eskalerade efter att hon fått barn. Och hur symptomen stämmer precis med PMDS. Ändå dröjde det 30 år till hon fick sin diagnos.

– Jag trodde att jag var galen, att det var något fel på mig. Jag var nog minst bipolär, säger hon.

Varje månad hamnade hon i djupa svackor. Hon orkade ingenting, ville ingenting. Låg kvar i sängen för att hon inte klarade någonting annat. Samtidigt som hon avskydde sig själv.

– Efter att jag fött mitt andra barn blev det ohållbart, det var som att jag bara halkade ner i ett hål. Det gick ut över min familj också. Jag kunde inte kontrollera min ilska, samtidigt som jag också drog mig undan och isolerade mig. Det gick inte att leva så.

Ulrikas svackor gick också ut över jobbet. Hennes chefer började undra varför hon var borta så mycket. Själv skyllde hon oftast på migrän.

– Jag hade ju det också, och det var lättare att säga än att jag inte kom upp ur sängen.

När Ulrika tillslut fick sin diagnos som 42-åring var lättnaden stor. Hon var inte galen, hon hade en svår form av PMS, alltså PMDS. Numer äter hon mediciner, och  skillnaden i hennes mående är gigantiskt, säger hon.

– Det är som natt och dag! Nu är jag som jag ska vara. En glad och öppen person, även om jag fortfarande kan ha sämre dagar, säger hon.

Dåligt bemötande

Efter att Ulrika fått sin ­diagnos blev kontakten med ­cheferna på sätt och vis lättare. Nu kunde hon förklara när hon inte mådde helt bra. Men responsen blev inte vad hon hade hoppats på.

– Jag möttes av skepticism, ”jaha, ytterligare en psykisk diagnos”, som att det ändå var något jag själv hade hittat på.

Ulrika jobbade då som undersköterska inom äldreomsorgen. I dag har hon bytt jobb, och är istället säljare i en möbelbutik. Med en chef som förstår vad PMDS är.

– Nu är jag dessutom på väg in i klimakteriet och har börjat få mer migrän igen. Men det känns inte jobbigt längre att prata om det på min arbetsplats.  Jag kan säga till min chef att jag har en dålig dag, men då löser vi det.

Att kunna prata öppet om sina problem på arbetsplatsen tror hon är avgörande. Och för att kunna göra det behövs kunskap och förståelse hos arbetsgivaren.

– Jag kände mig alltid annorlunda, som en dålig arbetskraft. Men vi är ju hur många som helst som på olika sätt påverkas av olika mens­relaterade problem.Vi borde inte behöva lida dubbelt för det.