Tio minuter. Tiden det tar att koka pasta. Så många minuter om dagen hinner en socialsekreterare tillbringa på enskilda samtal med barn. Dessa minuter ska dessutom fördelas på samtliga barn som handläggaren utreder. Detta har Cecilia Grefve, nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården, kommit fram till i en mätning som gjorts i 40 kommuner under 2015.
– Socialtjänsten har i dag inte tid att göra det som lagen kräver av dem, nämligen grundligt utreda och tillgodose barns behov. Man har svårt att jobba långsiktigt med familjerna utan tvingas fokusera på att släcka bränder, säger hon.
På grund av den höga arbetsbelastningen känner personalen inte att de kan garantera att arbetet utförs på ett korrekt sätt. Vilket i sin tur är den främsta anledningen till att personalen flyr från utredningstjänsterna, enligt Akademikerförbundet SSR såväl som fackförbundet Vision.
– Den höga personalomsättningen påverkar kvaliteten i utredningarna. När personen som ska utreda ett barn ständigt byts ut är det svårt att hålla reda på detaljer i ärendet, säger Kristina Folkesson, socialpolitisk strateg på fackförbundet Vision.
”Dåliga förutsättningar”
Att utredningsarbetet upplevs som det minst attraktiva inom socialtjänsten har resulterat i att det ofta är unga och oerfarna socialsekreterare som tillsätts på tjänsterna – där de ofta lämnas med svåra beslut utan tillräckligt stöd.
En av dem var Henric Elgstrand. När han tog sin socionomexamen för åtta år sedan blev hans första jobb att arbeta med utredningar.
– Jag kan i efterhand säga att det arbete jag gjorde var under all kritik. Det handlar inte om att det egentligen begicks några fel på pappret, men det är helt enkelt omöjligt att med noll erfarenhet och så lite resurser och stöd göra ett bra jobb. Man har extremt dåliga förutsättningar för att faktiskt hjälpa människor, säger han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Svårt att ställa rätt frågor”
När det var som värst ansvarade Henric Elgstrand för olika insatser och utredningar av ett hundratal barn samtidigt.
– En vanlig arbetsdag skulle jag göra fyra hembesök, transportera mig däremellan och dokumentera allt som skedde. Jag ansvarade för 120 familjer. Det blir inte många minuter per månad som kan ägnas åt varje familj.
Känslan av otillräcklighet tog över. Han hade svårt att sova om nätterna. Efter tre år var situationen ohållbar och han beslöt sig för att gå vidare till annat arbete inom socialtjänsten. Henric Elgstrand ser i dag flera problem med att utredningarna hanteras av nyutexaminerade socialsekreterare.
– Är du erfaren får du också mer förtroende från familjerna. Det märks ju direkt när någon är trygg och vet vad den gör. Man kan också se möjligheter som en oerfaren inte ser. Det är lättare att arbeta tillsammans med familjen, motivera den till att våga prova olika lösningar, så att man kanske slipper ta till tvång.
Många kommuner har riktlinjer för att det krävs ett visst antal års erfarenhet för att få göra svårare bedömningar. Ytterst ska också beslutet att ansöka om tvångsomhändertagande ses över av respektive kommuns socialnämnd, som ska bedöma utredningen och dess slutsats, innan ärendet går vidare till förvaltningsrätten. Men Henric Elgstrand menar att detta är en formalitet.
– I praktiken baseras ju besluten om tvångsomhändertagande helt på det underlag som de nyutexaminerade socialsekreterarna har tagit fram. Det är de som har all kontakt med familjerna, det är de som ställt alla frågor. Men saknar man erfarenhet är det svårt att ställa rätt frågor och också att tolka den information man får.
Behövs handledning
För att socialsekreterarna ska kunna göra ett bra jobb trots lite erfarenhet, krävs mer stöd och handledning än vad som sker i dag säger Henric Elgstrand. Men på arbetsplatserna runt om i landet har man i dag svårt att stötta socialsekreterarna på det sätt som behövs.
– Alla inblandade, erfarna kollegor såväl som chefer, har oerhört hög arbetsbelastning. Det handlar inte om någon illvilja eller okunskap, man är väldigt mån om varandra men det finns inte tid, säger Kristina Folkesson från Vision och fortsätter:
– Ansvaret ligger ytterst på kommunstyrelser och kommunchefer, de måste se till att stötta upp med tillräckliga resurser. Cheferna måste få stöd så att deras huvudsakliga uppgift inte är att stressa över nyrekryteringar, utan att utveckla ett strategiskt arbete för att stärka sina socialsekreterare så att de i sin tur kan göra ett bra jobb.
