– Det var en kamp mot klockan, vi visste inte om kommittén skulle hinna se vårt mejl, säger hon.
Inne på förvaret är stämningen orolig. De som sitter där vet att en utvisning ska ske, men inte vilka som ska utvisas. Qasim Amini är rädd. Han minns inte Afghanistan, känner ingen där, tillhör den utsatta folkgruppen hazarer och är dessutom ateist, något som kan straffas med döden. Några timmar innan planet ska lyfta kommer personalen fram till honom.
– Jag visste inte att jag skulle utvisas då, de hade inte sagt någonting innan. Nu sa de bara ”gå och packa du ska utvisas”, säger han.
Inför utvisningar tar personalen mobiltelefonerna ifrån de som ska åka. De får inte heller använda internet.
– Jag kunde inte ens kontakta någon, jag tänkte att det blev en tyst deportation, säger Qasim Amini.
Utanför växer paniken i Rebecca Hermansson. De har försökt hålla kontakten, men nu har Qasim Amini slutat svara. Rebecca Hermansson vet att det betyder att han förbereds för utvisningen. Hon försöker ringa till andra som sitter i förvaret för att få information om vad som händer.
FN stoppar utvisningen
Klockan 19:16 kommer ett mejl. Det står: ”This is to inform you that your request for interim measures has been granted and that the State party has also been requested not to deport Mr. Qasim Amini to Afghanistan while his case is under consideration by the Committee.” FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har valt att granska Qasim Aminis ärende och uppmanar Sverige att att inte utvisa honom under tiden hans ärende behandlas. Rebecca Hermansson försöker prata med dialogpoliserna på plats.
– De trodde inte på mig. De sa att vem som helst kunde skrivit det, säger hon.
En präst som står utanför förvaret tillsammans med Rebecca Hermansson och de andra som protesterar försöker också prata med poliserna, utan resultat. Rebecca Hermansson meljar till Utrikesdepartementet, gränspolisen och Migrationsverket men utan framgång. Hon ringer till alla, men de hänvisar henne vidare, runt till varandra.
Ovetandes om FN-mejlet
Så kommer de vita bussarna, samma bolag som alltid kör mellan förvaren och flygplatserna vid större utvisningar. Qasim Amini förs ombord. Hans väskor är packade och han vet ingenting om mejlet från kommittén. Han gråter av rädsla när han leds in i bussen. Personalen försöker trösta honom och säger att det inte är personligt, att de bara gör sitt jobb.
På flygplatsen får de mat innan de ska tas ombord på planet, men Qasim Amini kan inte äta.
– Jag klarade inte av det, jag var för ledsen, säger han.
Rebecca Hermansson har inte gett upp. Qasim Aminis framtid hänger på hennes engagemang. Hon åker till flygplatsen och fortsätter envist försöka övertyga poliserna.
– De lyssnade inte, de ville bara få ut oss därifrån.
Hon byter taktik. Istället för att vädja till deras förnuft börjar hon använda samma språk som hon använt när hon skrivit till kommittén för mänskliga rättigheter. En av poliserna reagerar.
– När jag började prata i juridiska termer och svåra ord så var det en som hörde mig. Han var bara en av alla poliser som stod där, inget befäl eller så, bara en vanlig polis. Till slut ringde han och kontrollerade det jag sa, säger hon.
Kramade polisen
Inne på flygplatsen sitter Qasim Amini med de andra som ska utvisas. Han får höra att nu är det tio minuter kvar tills de ska gå ombord på planet.
– Då kom en polis fram till mig och sa att jag inte skulle vara med på utvisningen. Jag blev så glad att jag kramade polisen, berättar han.
Polisen för honom tillbaka till förvaret. Han vet fortfarande ingenting om att kommitten valt att utreda hans ärende. Det är mitt i natten. När han kommer in möter personalen honom.
– De sa bara du är fri, du får gå. Det var ett mirakel. Ingen släpps från förvaret utom när de utvisas, säger han.
Utsatt folkgrupp
De skyddsskäl som Qasim Amini sökt asyl för är att han är hazar, en folkgrupp som utsatts för förföljelse och tvingats på flykt under lång tid i Afghanistan samt att han saknar nätverk och närmare kännedom om landet. Under flykten till Sverige började Qasim Amini också tvivla på Gud.
– Jag tänkte var finns Gud? Varför hjälper han inte alla de som ber om hjälp? Jag såg människor som led och tänkte att det finns ingen Gud, säger han.
Under tiden i Sverige träffade han människor som sa att nu kunde han välja sin tro själv. Han landade i att han var ateist.
– Jag tänkte att en person som lever utan Gud är fri, säger han.
Qasim Amini lämnade Afghanistan när han var fem år, då familjen flydde från landet. Han är uppvuxen i Iran men livet där var svårt för familjen.
– Det är tufft att leva där, det är mycket rasism mellan folkgrupperna och vi kunde inte köpa saker i våra egna namn, som simkort till telefonen, säger Qasim Amini.
När Qasim Aminis pappa skickades som soldat till Syrien blev det svårare för familjen att försörja sig. När pappan sedan inte kom tillbaka efter sin andra vända till Syrien blev situationen ohållbar. Snart kom ett besked om att även Qasim Amini skulle skickas till Syrien.
– Vi var tvungna att fly då, säger Qasim Amini.
Europa var fortfarande öppet. Det gick att ta sig genom Turkiet och vidare med gummibåt över medelhavet för en mindre summa pengar. Det var sen kväll när de skulle åka över havet, och smugglarna stressade dem att sätta sig i den lilla gummibåten. Qasim Amini hjälpte sin mamma, syster och bror ner i båten och skulle precis kliva i själv när smugglarna sa stopp. Han försökte ändå, men de lät honom inte sätta sig i båten.
– De sa att jag måste vänta och ta en annan båt, men att jag skulle träffa dem i Grekland, säger Qasim Amini.
Han slår ner blicken. Det är hans sista minne av sin familj. När han kom till Grekland letade han efter dem, han stannade i en vecka innan han bestämde sig för att fortsätta mot Tyskland, dit hans mamma sagt att de skulle ta sig.
– Jag letade överallt. I Tyskland också, säger han.
På vägen hade han träffat några andra som var på väg till Sverige. Qasim Amini ville stanna i Tyskland och fortsätta leta efter sin familj, men de andra sa att de inte kunde lämna honom ensam, att han måste följa med dem. De berättade om organisationer i Sverige som hjälper barn att hitta sina familjer. Han valde att följa med. Väl här berättade han för Migrationsverket att han var ensam och att han vill hitta sin familj. Han vände sig till Röda korset och andra hjälporganisationer.
– Jag tänkte bara på dem hela tiden. Jag har skuldkänslor, min pappa är borta och det är mitt ansvar att ta hand om familjen, säger han.
Sömnlösa nätter
Trots upprepade försök så saknas familjen fortfarande. Qasim Amini vet ingenting om vad som hänt varken hans pappa eller hans mamma och syskon. Under lång tid låg han sömnlös på nätterna. Han grät ofta och hopplösheten växte. Han fick sömntabletter och ångestdämpande utskrivet, men gick snart in i en djup depression.
– Jag mådde jättedåligt. Jag ville inte leva längre, säger han.
Han försökte ta livet av sig. Runt omkring honom fortsatte vännerna att kämpa. När han fick sitt tredje avslag, och därmed inte längre kunde överklaga eller ta sitt ärende vidare, blev livet ännu svårare. Vännerna hjälpte honom att gömma sig. De var rädda för vad som skulle hända om han utvisades. Qasim Amini övervägde att åka till Tyskland och fortsätta leta efter sin familj, men han vill inte vara ensam mer.
– Mina vänner här är allt jag har. De har blivit min familj, säger han
Men polisen hittade honom och han sattes i förvar. Qasim Amini tappade det lilla hopp han hade kvar. Han låstes in bakom taggtråd och stängsel.
– Jag förstod inte. Det enda jag gjort var att fly till Sverige, säger han.
Behandlades som kriminell
Med under intervjun är Basir Yusefi. Han är vän till Qasim Amini, de har pluggat tillsammans innan Qasim Amini fick sina avslag. Basir Yusefi fick fortsätta gå i skolan när Qasim Amini blev tvungen att sluta. Basir Yusefi har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd enligt gymnasielagen. Nu sitter de tysta. Tiden då Qasim Amini satt i förvar var tuff för både honom och för vännerna utanför.
– Jag minns när vi besökte honom. Jag fick inte ens ta hans hand eller krama honom. De behandlade honom som en kriminell, säger han.
Att sitta i förvar påverkade Qasim Amini starkt. Han minns utvisningarna, hur ofta de skedde och hur rädda de som utvisades var. Han låg sömnlös på nätterna och grät.
– Jag kände mig så ensam och rädd, säger han.
Snart flyttades Qasim Amini från förvaret i Kållered till förvaret i Märsta. När han kom dit tog de hans telefon och låste in honom i isoleringen.
– De förklarade inte och jag fick inte kontakta någon, säger Qasim Amini.
I papprena som Sverige skickat till FN under utredningen av Qasim Aminis ärende kallas det för ”suicide screening” och det framgår att han satt där i två dygn. Qasim Amini förstod inte varför han låstes in. I rummet låg en madrass på en säng av stål och toaletten hade ingen dörr. Qasim Amini fick panik.
– Jag skrek och grät och sparkade på dörren men det hjälpte inte, säger han.
Till slut kom någon som Qasim Amini uppfattade som ansvarig. Han förklarade att de måste gå igenom alla papper till följd av Qasim Aminis tidigare självmordsförsök.
Efter två dygn fick han träffa en psykolog som skrev ut mer ångestdämpande åt honom och sedan flyttades han till avdelningen för de som väntar på utvisning. Två gånger förbereddes han för att utvisas innan FN:s kommitté för mänskliga rättigheter meddelade att de skulle granska hans ärende.
Brott mot mänskliga rättigheter
Över två år senare, den 16 januari i år, kom yttrandet från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. Där slår kommittén fast att en utvisning av Qasim Amini, om den skulle genomföras, är ett brott mot konventionen om de mänskliga rättigheterna. De delar de hänvisar till är artikel 6 och 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, rätten till liv och rätten till skydd mot tortyr. Kommittén riktar också kritik mot att Sverige misslyckats med att på ett adekvat sätt bedöma riskerna för Qasim Amiri om han skulle utvisas till Afghanistan.
Qasim Aminis juridiska ombud Daniel Carnestedt menar att det inte längre är ett alternativ att utvisa Qasim Amini.
– Sverige får inte utvisa honom. FN har konstaterat att det skulle innebära en oerhört allvarlig kränkning av hans rättigheter, bland annat rätten till liv, som är den tyngsta rättigheten, säger han.
I utlänningslagens femte kapitel, fjärde paragrafen, står det att om ett internationellt organ med rätt att pröva klagomål från enskilda finner att en utvisning strider mot svenska konventionsåtaganden så ska personen som omfattas av beslutet få uppehållstillstånd.
– Det är en tvingande regel, den innebär inte att Migrationsverket kan utan ska bevilja uppehållstillstånd, säger Daniel Carnestedt och fortsätter:
– I det här fallet har FN kommit fram till att utvisningen innebär en kränkning så det är precis det som åsyftas i lagen och därmed det som ligger närmast till hands nu, att de helt enkelt ska bevilja uppehållstillstånd
Kan beröra fler
Qasim Aminis ärende är inte unikt. Många som flytt från Afghanistan delar berättelsen om att tillhöra en utsatt folkgrupp och att ha vuxit upp i Iran sedan föräldrarna flytt, och har därför inget nätverk i Afghanistan. Det är också vanligt med sena ansökningar om verkställighetshinder till följd av konvertering till kristendomen eller att den som söker skydd blivit ateist under flykten och tiden i Sverige. Daniel Carnestedt tror att yttrandet kan komma att få stor betydelse i liknande ärenden i framtiden.
– FN konstaterar att ateister riskerar förföljelse i Afghanistan och det är något som Utrikesdepartementets processgrupp håller med om, så det är alltså obestritt. Det är stort och kommer att påverka för personer som söker skydd för att de är ateister, säger han.
Qasim Aminis övriga skyddsskäl bedöms också i yttrandet och kommittén som kommer fram till att det är faktorer som höjer skyddsbehovet så pass att Qasim Amini inte kan utvisas oavsett hans tro.
– Nu kommer Migrationsverket behöva lägga högre vikt vid de här skälen och se att det är viktiga omständigheter som måste beaktas enligt kommittén, säger Daniel Carnestedt.
Lång väntan
För Qasim Amini fortsätter en lång väntan. Han är tillbaka i Migrationsverkets boende utanför Lidköping, där han bott sedan 2015. Han har en låg ersättning för att överleva, men han får inte gå i skolan eller arbeta. Även om han är fri från förvaret så känner han sig inlåst, psykiskt.
– De andra får möjligheter, de får utbilda sig och de kan få studiebidrag eller arbeta. Jag är bara hemma hela tiden och kan inte göra någonting. Bara vänta, säger han.
Det stora målet för Qasim Amini är fortfarande att hitta sin familj.
– Det är det jag kämpar för, jag vill bara träffa dem. Jag är rädd att de ska hata mig för att jag lämnat islam, men jag vill ändå träffa dem. Jag vill pussa min mammas hand, krama henne och mina syskon, sen får de bestämma. Bara jag får träffa dem en gång till, säger han. •
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
