Folk vill ha en förändring – partivänstern pratar moral

Med 38 röster mot 25 klarade den isländska regeringen en misstroendeomröstning i parlamentet, Alltinget, förra veckan, men folkets förtroende för den sittande koalitionsregeringen, bestående av Framstegspartiet och liberalkonservativa Självständighetspartiet, är rekordlågt. Färska opinionsmätningar visar att en knapp majoritet av befolkningen vill ha nyval redan under våren. Sedan de läckta Panamadokumenten och avslöjandena om statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugssons offshorebolag, har bananerna regnat över parlamentsbyggnaden. Protesterna har varit större än protesterna efter finanskrisen 2008. 

”Vi trodde att vi lagt nyheter som dessa bakom oss” skriver den isländska deckarförfattaren Yrsa Sigurðardóttir uppgivet i en kolumn i The New York Times och hänvisar till lärdomarna från den isländska bankkraschen. Men hur stora lärdomar drogs egentligen av den isländska krisen? Island satte bankhöjdare i fängelse, tog över kollapsade banker och valde en radikalt annan väg för ekonomisk återhämtning, men fokus låg på återuppbyggnad snarare än ombyggnad av det system som lett fram till krisen, och redan fem år efter bankkollapsen var det parti som lastats mest för krisen tillbaka i regeringsställning. Jag ringer upp Vidar Thorsteinsson, en isländsk doktorand i komparativa studier på Ohio State University, som var aktiv i rättviserörelserna på Island under krisåren. Han menar att Islands krispolitik kanske inte var den stora succé som populära memes i sociala medier vill göra gällande. Återhämtningen, som förstås gynnades av att undvika åtstramningar för de med sämst ställt, hade mer att göra med en stark produktiv ekonomi, menar Vidar Thorsteinsson. Krisen i Island var annorlunda, än exempelvis USA, där en oproduktiv ekonomi blåstes upp av falska lösningar genom kreditekonomin. På Island fanns fortfarande en produktiv ”riktig” ekonomi under den uppblåsta finansbubblan. Och när kronan sedan sjönk, gynnades exporten och turismen, vilket hjälpte återhämtningen.