Inrikes.

2021-05-03 08:50
  • Patricio Galvéz återförenades med sina sju barnbarn efter att han på egen hand rest in i Syrien, utan hjälp från svenska myndigheter.  Bild: Rena Effendi
    Patricio Galvéz återförenades med sina sju barnbarn efter att han på egen hand rest in i Syrien, utan hjälp från svenska myndigheter.
  • Patricio Galvéz fick vänta i 40 dagar i irakiska Kurdistanregionen, innan barnbarnen ­anlände från lägren i nordöstra Syrien.  Bild: Gorki Glaser-Müller
    Patricio Galvéz fick vänta i 40 dagar i irakiska Kurdistanregionen, innan barnbarnen ­anlände från lägren i nordöstra Syrien.
  • Filmens regissör Gorki Glaser-Müller trodde inte att det fortfarande 2021 skulle finnas svenska barn kvar i läger när han först började filma på vår­vintern 2019.  Bild: Gorki Glaser-Müller
    Filmens regissör Gorki Glaser-Müller trodde inte att det fortfarande 2021 skulle finnas svenska barn kvar i läger när han först började filma på vår­vintern 2019. 
  • ”Children of the Enemy” visar hur Patricio Galvéz mötte många stängda dörrar när han försökte föra ut sina barnbarn från Syrien.   Bild: Rena Effendi
    ”Children of the Enemy” visar hur Patricio Galvéz mötte många stängda dörrar när han försökte föra ut sina barnbarn från Syrien. 
  • Patricio Galvéz berättar att hans sju barnbarn har ”blomstrat” sedan de fick åka hem till Sverige.   Bild: Rena Effendi
    Patricio Galvéz berättar att hans sju barnbarn har ”blomstrat” sedan de fick åka hem till Sverige. 
  • Beatrice Eriksson begriper inte Sveriges långsamma agerande i frågan, när det är skadligt både för det svenska samhället och för det krigsdrabbade Syrien. Bild: Christian Andersson
    Beatrice Eriksson begriper inte Sveriges långsamma agerande i frågan, när det är skadligt både för det svenska samhället och för det krigsdrabbade Syrien.
Puffetikett
Dagens ETC

Barn till svenska IS-medlemmar fortfarande kvar i lägren

Nya dokumentärfilmen ”Children of the Enemy” visar hur Patricio Galvéz fick kämpa för att få hem sina sju barnbarn från krigets Syrien, dit hans dotter och IS-medlemmen Michael Skråmo hade fört dem. Två år senare har inga andra svenska barn ännu återbördats.

– Sverige måste ta ansvar för att inte svenska barn blir del av mekanismerna som driver det grova våldet. Det absolut sämsta vi kan göra är att lämna kvar alla barnen i lägren, säger Beatrice Eriksson från organisationen Repatriate the Children.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För två år sedan föll den sista spillran som då fanns kvar av jihadiströrelsen Islamiska statens en gång vidsträckta territorium, när kurdiska styrkor erövrade det lilla syriska samhället Baghouz. Den svensk-norska IS-medlemmen Michael Skråmo dödades i slaget om Baghouz i mars 2019. Hans svenska fru, Amanda Gonzales, hade omkommit i ett flyganfall några månader tidigare.

Efter sig lämnande de sju små barn. De och många andra barn och vuxna, som hade levt under IS men som hade rötter i dussintals andra länder, samlades i överfulla läger som vaktas av kurderna i nordöstra Syrien.

Den nya svenska dokumentärfilmen ”Children of the Enemy”, som har biopremiär 7 maj, handlar om hur Amanda Gonzales pappa Patricio Galvéz kämpade för att få hem sina sju barnbarn till Sverige. Han flög på eget initiativ till irakiska Kurdistan för att försöka ta sig vidare in i Syrien och lösa allt på plats.

– Filmen ska vara en sorts påminnelse om att detta kunde ha drabbat vem som helst. Jag är inte en person som annars hade haft något där att göra, men så blev det eftersom man inte kan ta något för givet, säger Patricio Galvéz till Dagens ETC.

Barnen undernärda

Dokumentärfilmen följer honom inför avresan, när han möts av idel stängda dörrar i Sverige. Alla myndigheter förstår honom, men ingen kan hjälpa honom. På plats hos kurderna i både Irak och Syrien möter Patricio Galvéz fler hinder, eftersom han saknar svenska myndighetsdokument och den konsulära assistansen dröjer.

En vecka blir till flera, med tröstlös väntan i ett hotellrum och växande oro över barnens situation. Alla sju är undernärda och läget är extra allvarligt för den yngsta pojken, ettåriga Mohammed. Patricio Galvéz skrattar, gråter, pendlar mellan att vara samlad och att bryta ihop.

– Det var en nästan oändlig frustration och förtvivlan jag genomlevde. Jag kände att jag inte var värd någonting, när det inte kom någon respons från myndigheterna. Det är en känsla av maktlöshet som jag vet att andra anhöriga känner även idag.

– Men samtidigt hade jag ett starkt hopp. Varje dag fantiserade jag om att barnen skulle komma ut nästa dag, säger han.

Med under hela resan var vännen och filmaren Gorki Glaser-Müller, som hade blivit ombedd att dokumentera det som hände. Han började filma Patricio Galvéz redan hemma i Göteborg och följde sedan med till Irak och Syrien.

– Det vore intressant att någon gång få veta vad det var som tog sådan tid. Blev det en förhandling med Sverige, och om vad? Det enda kurderna i Syrien officiellt krävde var ett utskrivet dokument, med stämpel och underskrift, om att det svenska konsulatet skulle ta emot barnen, säger Gorki Glaser-Müller.

Patricio Galvéz fick omfattande medial uppmärksamhet på våren 2019. Det och fler saker bidrog till att Sverige så småningom agerade. Efter att han väntat 40 dagar i Irak hämtades barnen och fördes till sin morfar. Efter ännu en vecka anlände resehandlingar och alla kunde flyga till Sverige. Idag bor alla sju barnen i familjehem.

Efter att pandemin ebbat ut vill Patricio Galvéz ge sig ut och föreläsa i skolor, för att tala med ungdomar om det som hände. Om Sveriges dåliga integration som en av anledningarna till att hundratals svenskar åkte till IS. Samtidigt befann sig hans egen dotter Amanda inte alls i ett utanförskap. Hon växte upp i ett ickereligiöst hem, var svensk med chilenska rötter. Patricio Galvéz träffade hennes mor, som han länge varit skild från, när de båda var aktiva i vänster-politiska kretsar. Amanda och hennes mor konverterade till islam samtidigt efter att de hade influerats av en muslimsk grannfamilj.

– Amanda berättade själv att konverteringen skedde utifrån ett intresse för hur universum kom till. Men jag tror de kom in i religionen med en extrem tolkning. Allting gick väldigt fort, säger Patricio Galvéz.

”Har varit en ögonöppnare”

”Children of the Enemy” kan också kasta nytt bränsle på debatten om vad Sverige ska göra med det 30-tal andra svenska barn som ännu är kvar i lägren i nordöstra Syrien, tillsammans med omkring 25 svenska kvinnor och män. Gorki Glaser-

Müller berättar att det här inte alls var tanken från början.

– För två år sedan kunde jag aldrig tänka mig att det här fortfarande skulle vara en debatt. Men nu sätter filmen fingret på hur olika man kan behandla fiendens barn. Allt det här har varit en ögonöppnare kring vad som händer när plötsligt din fiende ska behandlas på ett rättssäkert sätt, säger Gorki Glaser-Müller.

Ett år efter hemresan bildades barnrättsorganisationen Repatriate the Children tillsammans med socialarbetaren Beatrice Eriksson, som också dyker upp i filmen. Hon reste 2019 på eget initiativ till irakiska Kurdistanregionen för att hjälpa Patricio Galvéz ta hand om barnbarnen.

– Veckan i Irak är den kanske mest omvälvande i hela mitt liv. Och ett tag efter att vi hade kommit hem, så tänkte vi, varför hämtade Sverige bara hem sju barn och lämnade kvar de andra? Vi kunde inte acceptera det, säger Beatrice Eriksson.

Sverige har fortfarande inte hämtat några andra svenska barn. Repatriate the Children arbetar för att Sverige ska återbörda barnen tillsammans med deras mödrar. Det är en linje som åtskilliga regeringar redan följt men Sverige dröjer.

Barnrättsorganisationen har agerat mellanhand i kontakten mellan andra anhöriga och utrikesdepartementet. Organisationen har skickat underlag till politiker och olika svenska myndigheter, JO-anmält utrikesdepartementet, till och med kontaktat ärkebiskopen och kronprinsessan för att uppmärksamma frågan.

– Det här handlar inte bara om det tjugotal familjer som har anhöriga i lägren. Det rör även hur Sverige kan bidra till fredsarbete. IS är inte besegrade som grupp och vi behöver göra vad vi kan för att inte fler ska radikaliseras och bli förövare. Sverige måste ta ansvar för att inte svenska barn blir del av mekanismerna som driver det grova våldet. Så det absolut sämsta vi kan göra är att lämna kvar alla barnen i lägren, säger Beatrice Eriksson.

”Verkar inte lita på systemet”

Frågan om ”IS-svenskarna” och deras framtid är hett omdebatterad. Många svenskar har mycket starka åsikter om saken och tycker att de som valt att ansluta sig till IS har förbrukat sina rättigheter. Repatriate the Children har mottagit hat och blivit uthängda som terroristkramare.

Beatrice Erikssons erfarenhet är att det ändå går att få medhåll från de flesta svenskar när det finns utrymme att förklara situationen. Att lägren inte kan finnas på plats för evigt, att det måste komma en lösning och att det måste finnas en tilltro till att systemet kan hantera återvändarna.

– Jag utgår från att rättsväsendet kan utreda misstänkta människor. Att socialtjänsten kan utreda vad som är barnens behov och barnens bästa. Att Säpo kontrollerar de som kan vara en fara. Det blir oroväckande när politiker inte verkar lita på att systemet fungerar.

Repatriate the Children menar också att ”IS-svenskarna” i Syrien angår hela det svenska samhället, eftersom det handlar om utanförskap, inkludering och synen på medborgarskapet. Det finns en stor risk att grupper i utanförskap tolkar det långsamma svenska agerandet som att det finns skillnad på svenskar och svenskar, att det finns en första och andra klassens medborgare.

Lagföras där brotten begåtts

Utrikesdepartementet skickade en första konsulär delegation till lägren i Syrien i oktober 2020, mer än ett och ett halvt år efter att kriget mot IS avslutades. Departementssekreterare Erik W. Karlsson förklarar i skriftliga kommentarer till Dagens ETC, att frågan om ”IS-svenskarna” är komplex och att UD värjer sig mot förenklingar i debatten.

– De som hävdar att det bara är att åka ner och hämta barnen, eller barnen och kvinnorna, har inte satt sig in i frågan. Det är inte så enkelt. UD arbetar hårt och metodiskt med detta och hanterar varje barnärende individuellt. Det är mycket komplicerade ärenden.

Erik W. Karlsson hänvisar till att det kurdiska självstyret i Syrien tidigare har sagt sig vilja lagföra kvinnorna i lägren för samröre med IS. Sverige kan därför inte repatriera kvinnorna, eftersom granskningen inte är genomförd ännu. UD har också frågat de svenska mödrar man kunnat kommunicera med om de vill diskutera en repatriering av endast deras barn. Enligt UD har ingen av mammorna velat detta.

Det syrienkurdiska självstyret uppmanade dock så sent som i mars 2021 alla länder att ta hem sina medborgare från lägren. Sedan Turkiet ockuperat omfattande kurdiska områden och den syriska Assadregimen återvänt till andra kurdiska områden, är det högst oklart var kurderna ens skulle kunna lagföra och frihetsberöva IS-medlemmar. Att kurderna ännu inte lagfört några utländska kvinnor har inte heller hindrat andra regeringar från att hämta hem sina medborgare.

Men Erik W. Karlsson förklarar att UD håller fast vid sin linje, och principen om att personer som eventuellt begått brott i första hand ska lagföras där brotten har begåtts.

– I avvaktan på brottsutredningar, eventuella rättegångar och utvisningsbeslut är det inte aktuellt att repatriera svenska kvinnor från lägren.

Från Göteborg berättar Patricio Galvéz att hans sju barnbarn har ”blomstrat” sedan de fick åka hem till Sverige.

– De vissna och traumatiserade barn jag träffade i Syrien, idag är de väldigt glada barn som ser framåt i livet. Det finns några mörka minnen, men de har bleknat. Det känns som att de har förstått att de har fått en ny chans i livet och den vill de verkligen ta.

IS-barnen

Människor som levde under IS styre är framför allt samlade i det stora al-Hol-lägret med cirka 70 000 personer, samt i Roj-lägret med strax över 2 000 personer, i det ­kurdiska självstyrda området
i nordöstra Syrien. Kvinnor och barn utgör den stora majoriteten.

Hjälporganisationer har varnat för en ohållbar situation i al-Hol-lägret, vad gäller en bristande infrastruktur. IS-celler bedriver fortsatt verksamhet i lägret och i slutet av mars arresterades dussintals medlemmar av kurdiska säkerhetsstyrkor. Experter har varnat för att isoleringen, en fortsatt närvaro av IS ideologi och en bristande skolundervisning kan radikalisera de barn som nu växer upp i al-Hol.

Syrienkurderna uppmanade så sent som i mars alla länder att ta hem sina medborgare. Kurderna vill inte se att enbart barnen tas hem, eftersom man följer barnkonventionen och inte vill bidra till familjeseparering.

Omkring 20–25 kvinnor med svenskt medborgarskap befinner sig i lägren och ­mellan 30–40 svenska barn.

Fler andra länder har redan tagit hem sina medborgare. Bland andra Kazakstan, Kosovo, Uzbekistan, Frankrike, Ryssland och Belgien har tagit hem barn. Finland, Bosnien, USA, Tyskland och Italien har tagit hem barn och deras mammor.

Källa: Rädda barnen