Sandlersalen har kapacitet för 140 sittande personer. Owen Jones, ett bestående irritationsmoment för den brittiska högern, sitter själv vid ett bord i mitten av rummet. Ett tiotal röda ballonger hänger i luften.

Det är snart tolv år sedan Owen Jones, då 26 år, släppte sin första bok, storsäljaren ”Chavs”– om hur den brittiska arbetarklassen porträtteras i media och demoniseras genom skadliga stereotyper. Sedan har det blivit tre till böcker, tusentals krönikor i tidningar som Guardian och ett hundratal videoreportage på Youtube om allt ifrån Jeremy Corbyn och Covid-19 till unika inblickar bakom den brittiska politiska scenen. Och den självbetitlade podden är en succé. Han är en formidabel, och snabb, opinionsbildare med en stor plattform som en av få etablerade vänsterröster i mainstream-bubblan.

Rasism en central institution

– Jag menar, Londons poliskår är en skam. 

Intervjun hinner knappt börja innan Owen Jones pratar om hur demonstranter greps av polis för protester inför stundande kröning av kung Charles III. Nyligen kom en omfattande studie fram till att Londons poliskår i åratal agerat rasistiskt, misogynt och homofobiskt, och att det mer eller mindre sitter i väggarna. Staten förtrycker gladeligen vissa avvikande åsikter, säger Jones.

– Förra veckan twittrade man ut att man från polisens håll kommer att ha låg tolerans under kröningen, och nu arresterar man folk för att de håller i en skylt. De är ett gäng auktoritära rasistiska ligister som gång på gång dras in i praktskandaler. De är gangsters.

Owen Jones pratar om rasism som en central institution i det brittiska samhället, något som leder till förödande konsekvenser om du inte är vit. Utredningar läggs på hög eller tas inte på allvar, poliser gör brottsoffer till åtlöjen, och den rasistiska politiken – som kriget mot droger och godtyckliga kroppsvisitationer – tar oproportionerligt ofta sikte på unga icke-vita män.

Storbritannien har den längsta perioden med reallönesänkningar sedan Napoleontiden.

Facket leder vägen

Storbritannien kokar. I grytan ligger decennier av politiska misslyckanden som pressat låg- och medelinkomsttagare till bristningsgränsen. Just nu leds det folkliga motståndet av en strejkande fackföreningsrörelse som verkar särskilt radikal bredvid Keir Starmers Labour.

En facklig våg med strejker och protester. Vad är det folk ser nu – är det en progressiv svetsloppa?

– Det är viktigt att förstå hur svårt det är att strejka i Storbritannien. När vi pratar om strejkerna som sker nu är det värt att tänka på hur de flesta protester stoppas av teknikaliteter eller höga spärrar för deltagande. Trots det har spärrarna krossats flera gånger av så många arga och övertygade arbetare. Det säger jättemycket.

Låga fackliga medlemsantal är ett historiskt arv från konservativt styre och ekonomiska kriser, säger Jones. I den privata sektorn är bara drygt 13 procent av alla arbetare fackligt anslutna, och det är yrkesgrupper som sjuksköterskor, läkare och tågförare som driver frågan om reallöneökningar framåt. 

– Vi har sett en fullständig kollaps när det gäller arbetarklassens levnadsstandard. Storbritannien har den längsta perioden med reallönesänkningar sedan Napoleontiden, och det har varit värre här än i nästan alla industrinationer förutom Grekland. Den genomsnittliga medborgaren är betydligt fattigare, och sjuksköterskor tjänar 5000 pund mindre än år 2010. Det är ett långt och smärtsamt fall som eldat på kriser som personalbristen inom sjukvården. Var tionde sjuksköterskeplats är tom, det handlar om drygt 55 000 anställningar.

Flera katastrofer

Just vårdanställda, som har strejkat till och från sedan oktober 2022, för en kampsom Owen Jones kallar för det engelska uttrycket “bellwether”. Direktöversatt är det ett får eller en bagge som leder en flock och förses med en bjällra runt halsen. I politisk kontext handlar det om en ledande trend eller tydlig symbol.

– Det är en symbol för den brittiska arbetarklassens missnöje. Den sociala krisen är allvarlig och saknar motstycke. Nu samlar strejker och protester massivt, nästan enhälligt, folkligt stöd.

Förlåt, men jag måste säga det. Var försiktig med din take-away-kaffe, koppen verkar droppa rejält. 

Owen Jones bär en helvit outfit. 

– Ah, bra poäng. Men jag har två vita tröjor till med mig så det är lugnt. 

Vi pratar skit om dåliga kaffekoppar en stund och går vidare till levnadskostnadskrisen.

Krisen sprids som en löpeld och människors inkomster, löneökningar, besparingar och vardag brinner inne. Hur står sig allt i Storbritannien just nu? Vem drabbas hårdast och vad gör premiärministern Rishi Sunak åt det?

– Visste du att Rishi Sunak är dubbelt så rik som kungen? År 2026 kommer den genomsnittliga britten ha det sämre än vad man hade 2008, det är förbluffande. Ovanpå det har vi en bostadskris, kommunala hyresrätter har sålts ut till privata hyresvärdar som chockhöjer hyrorna. För många unga tar boendekostnaderna mer än hälften av inkomsten varje månad. Och det är bara en fråga av flera i allt det här. En annan är barnomsorgen, folk kan betala 30-40 procent av sin inkomst bara på förskoleavgifter. Och en tredje är katastrofen som är vårt socialförsäkringssystem, bidragen och pensionerna som har skurits ned och pressar den äldre befolkningen hårt.

”Som i Östeuropa”

Från utsidan ser det nog ut som att Storbritannien har ett nervöst sammanbrott. Owen Jones begraver ansiktet i händerna. Den brittiska exceptionalismen, den historiska vanföreställningen om att landet på något sätt står över sina europeiska grannar medan resten av kontinenten är korkade extrema fanatiker, lever kvar i landet. 

– Britternas självbild är att vi är en nation av lugn som färdas framåt i en stabil riktning. Och det har alltid varit nonsens, man vill radera radikal brittisk historia med revolutioner och kungar som Charles I som bokstavligen förlorade huvudet. Historiska kamper och personer suddas bort. Men nu störs lugnet av ett konstant politiskt kaos som speglar alla sociala kriser; kollapsen i levnadsstandard, konsekvenserna av svältpolitiken, nedskärningarna i offentlig verksamhet, attackerna mot välfärdsstaden.

Owen Jones tar en klunk kaffe och spiller en perfekt mörkbrun droppe mitt på den vita tröjan.

– Jag ska vara noggrann med hur jag säger det här. Men sociala förhållanden i Storbritannien liknar hur det kan se ut i delar av Östeuropa. Det finns städer och stadsdelar där människor är svinrika och mår toppen. Och så finns det ställen där det är svårt och kallt och grymt att leva. Det gäller inte bara om du är fattig, det gäller medelinkomsttagare också.

Transpaniken distraherar

Samtalet kommer in på hur högern hanterar politiska kriser. Owen Jones säger att man utnyttjar extremhögerns frågor, som transpaniken, för att få människor att titta åt ett annat håll. 

Du har varit en tydlig röst i debatten om transpersoners rättigheter. Kan du berätta mer om det?

– Det har alltid varit min inställning att jag ska använda min position och plattformen jag har för att försvara minoriteter.

Det är ett skäl, säger Owen Jones. Ett annat är att han är en homosexuell man.

– Det transpersoner utsätts för idag är snarlikt det homosexuella har mött i årtionden. Storbritannien har haft flera perioder med allvarliga homofobiska moralpaniker som utmålade oss som sexualförbrytare, psykiskt sjuka och pedofiler som vill hjärntvätta barn med idéer som går emot biologins lagar. Vi blev avfärdade som en bisarr fetisch som vill böja majoriteten efter minoritetens vilja. Exakt det här säger man om transpersoner nu.

Och hatet har exploderat. 

– Det är en våldsam hatvåg som slår mot Storbritannien. På ett år har transfobiska hatbrott ökat med 56 procent. Och hatbrotten mot andra hbtq-personer ökar också, det är en ricochet-effekt.

”Extrem moralpanik”

Owen Jones kallar homofobi för “maskulinitetens våldsamma gränsvakt”, män förväntas fortfarande bete sig på ett särskilt sätt för att inte verka bögiga. Transfobin fungerar på ett liknande sätt, någon bryter mot det som förväntas av en baserat på vilket kön det står på din födelseattest.

– Det som händer nu är en extrem moralpanik som medvetet eldas på av vad jag skulle kalla en sekt. I allians med högermedia försöker man göra transpersoner till monster. Precis som man gjorde med homosexuella på 80-talet. Och precis som då har de konservativa opportunistiskt använt sig av det här. När jag växte upp var skolundervisning om hbtq inte tillåtet. Jag har många transvänner i mitt liv. Och idag vill alla lämna landet.

Utvecklingen är läskig, säger han.

– Storbritannien har den värsta transpaniken i Europa, förutom Ungern. Radikaliseringen har nått nivån att den ses som politiskt acceptabel. Och det spelar ingen roll hur extrem du är. Du kan säga precis vad som helst. Du kan i princip kalla alla transpersoner för pedofila sexualförbrytare och det kan ändå ses som en legitim och acceptabel politisk position. Och om du tar ställning mot det är det du som är extrem.

Jones skakar på huvudet, lägger armarna i kors och lutar sig tillbaka.

– Det är stötande. Och det kommer att sluta illa.

Behöver katterapi

Kampen för transpersoners rättigheter målas ibland upp som på kollisionskurs med kvinnors rättigheter. Men det är en falsk uppställning, säger Owen Jones.

– Kvinnors rättigheter och hbtq-rättigheter stiger och faller alltid tillsammans. Alltid. Överallt där politiker driver extrema antitrans-kampanjer, där man vill utradera rätten att överhuvudtaget vara trans, kriminalisera föräldrar som stöttar unga transpersoner, göra det lagligt att diskriminera transpersoner och förbjuda information och diskussion om sexualitet och kön. Där vill man också inskränka aborträtten.

Stämmer det att du har en katt som heter Keir? Döpt efter Keir Hardie, Labours första partiledare? 

Owen Jones skrattar högt och bekräftar kattnamnet.

– Han borde nog få någon form av katterapi, med tanke på sin namne. Ska jag vara ärlig är det rätt irriterande, för det är många som inte har koll på Labours historia och det leder alltid till att jag får frågor om han är döpt efter Keir Starmer. Katten Keir har mycket mer karisma. Men båda gillar att flipfloppa.

Medan katten är älskvärd är Keir Starmer en skam.

– Han är en mänsklig fars, ett skämt till politiker och en tvångsmässig lögnare.

Keir Starmer tror inte på något annat än sig själv. Han är en lögnare.

Starmer en bluff

När Keir Starmer vann partiledarvalet i april 2020 utlovades satsningar på en ambitiös och radikal inrikespolitik. Owen Jones räknar på fingrarna. Keir Starmer skulle ena ett splittrat parti. Han lovade att nationalisera viktiga industrier, avskaffa studieavgifter, höja skatterna för de rika, backa fackföreningarna, och avskaffa Tories system med universell kredit för arbetslösa.

– Och han har backat på varenda löfte. Keir Starmer har fört ett oupphörligt och samvetslöst krig mot vänstern i partiet. Han är inte lämplig att leda ett arbetarparti, han är inte lämplig att vara premiärminister och han tror inte på något annat än sig själv.

Jones kallar Starmer för en bluff. Det är tydligt att han är mycket besviken. 

– Boris Johnson ljuger lika lätt som han andas. Men han försökte i alla fall inte låtsas som att han är Herr Integritet. Den här killen, Keir, går runt som att han är en av rikets riddare i skinande rustning. Men han är bara en stor lögnare. En gigantisk lögnare vars enda princip är att omge sig med högerdårar som ska krossa vänstern. Det finns inget annat där. Det är inte ens New Labour, som åtminstone hade ett intellektuellt inland och idéer att stå på, vad man än tycker om dem.

Jag blev attackerad av nazister på min födelsedag.

Labour saknar profiler, visioner och politik. Arbetarrörelsen som partipolitisk folkrörelse är död och begravd, mördad av människan Keir. Katten är oskyldig.

– De här människorna är bara mediokra icke-enheter. Fullständigt ihåliga. Robotiska mellanchefer. Det är pinsamt, hela Labour är pinsamt. Och de kommer att vinna nästa val för att de konservativa har sprängt sönder landet, sitt parti och regeringen i fler bitar än någon annan regering i brittisk historia. Vad kommer att hända efter två år när folk fortfarande betalar hälften av sin inkomst till någon skum privat hyresvärd? När berget med studieskulder växer? När sjuksköterskorna inser att lönen fortfarande står still? Människor kommer, med all rätt, att bli otroligt arga.

Du har blivit hotad, slagen, mobbad och utsatt för omänskliga drev. Hur arbetar och lever du med det, kring det? Varför fortsätter du att kämpa?

– Jag är en inbiten socialist, obotlig anhängare av hbtq-rättigheter, antirasist och stolt antifascist. Då blir du oundvikligen en måltavla för extremhögern. Som du sa har jag, från 2018 och framåt, blivit ett mer explicit mål för dem. Och jag blev attackerad av nazister på min födelsedag.

Jag får fortfarande dödshot och hot om våld varje dag.

Ständigt hotad

Men det känns ändå säkrare idag, säger Owen Jones. Han sitter framåtlutad i stolen. Vänstern är starkare nu.

– Vi är fler och vi tar hand om varandra så gott vi kan. Före 2015 var jag rätt ensam som vänsterröst i det offentliga rummet, nu har det förändrats och det finns fler vänsterprofiler. Vi utövar solidaritet och jag har väldigt många bra vänner som har min rygg, som ser till att jag har det bra. Jag får fortfarande dödshot och hot om våld varje dag. Och jag måste ta det på allvar, jag menar, jag blev ju attackerad och extremhögern är ett reellt hot. De har mördat folk förut. Och de mördade parlamentsledamoten Jo Cox, säger Owen Jones.

Berättelsen om våldet är också storyn om media. Owen Jones förklarar att vänstern behandlas som närmast politiskt illegitim i det brittiska medielandskapet, man ses som inkräktare snarare än meningsmotståndare. Högern och mitten har mobiliserat och kampanjat mot vänstern på ett aggressivt sätt med resultatet att den politiska demokratiska vänstern ses som en större fiende än extremhögern, och där konsensus har varit att det är bra om vänsterpersoner krossas och fördrivs bort från offentligheten. 

– Det är en sak som är svårare att slåss mot än det direkta våldet – man försöker hela tiden få mig sparkad från jobbet på Guardian.