Vad vet jag egentligen om jord? Nästan ingenting. Då är jag ändå en entusiastisk hobbyodlare som älskar att påta i mina små pallkragar och andra mindre odlingar av örter, grönsaker och blommor.
Men jag inser när jag läser George Monbiots bok ”Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten” (Leopard förlag) som just utkommit på svenska (och som ägnar ett helt kapitel åt just jord), att kunskapen är livsavgörande. Avancerade processer sker i jordar som inte tagit skada av alltför mycket konstgödsel eller bekämpningsmedel, av överdriven plöjning eller tunga maskiner: bakterier och svampar samverkar på ett oerhört intrikat sätt för att bekämpa sjukdomar. Det är naturligtvis en fet känga till det konventionella jordbruket, som ju använder både konstgödning och bekämpningsmedel.
George Monbiot konstaterar att den som söker enkla svar läser fel bok. Han problematiserar allt, inte minst köttindustrin, och väjer inte heller för att granska både ekologisk odling och grävfria odlingsmetoder; vänder, vrider och fångar upp baksidor som få andra gör.
Till exempel uppmärksammar han kväveläckaget från gårdar som använder naturgödsel, vilket enligt en artikel är 17 procent värre än läckaget från konventionella gårdar. Efter att han råkade stöta på denna fråga tillstår George Monbiot att han blev ”lätt besatt”, eftersom detta stora och oroande problem sällan diskuteras, trots att det borde engagera alla som odlar och äter ekologisk mat. Grundprincipen för ekologiskt jordbruk är att det ska sluta näringsämnenas kretslopp. I stället för att läcka ut mineraler ska de återanvändas, vanligen mellan djur och växter. Monbiot frågar sig: ”Men om ekologiskt jordbruk i själva verket läcker ännu mer kväve än konventionellt jordbruk, vad har det då för existensberättigande?”
Självklart besöker han också gårdar som metodiskt utvecklar hållbara odlingsmetoder – men som också frågar sig: Gör vi rätt? Om detta är hållbart på riktigt, vet vi kanske först när vi följt utvecklingen i hundra år.
Klimatkrisen gör att vi måste diskutera jordbruket. Och vad vi äter. En analys gjord av Our World in Data, som Monbiot refererar till, visar att även om utsläppen från alla andra sektorer eliminerades idag, kommer enbart livsmedelsproduktionen år 2100 att två eller tre gånger om spränga koldioxidbudgeten för att undvika mer än 1,5 graders global upphettning. Detta samtidigt som det säkraste och effektivaste sättet att avlägsna koldioxid från atmosfären är att minska jordbruksarealen och återförvilda mark genom att återskapa våtmarker och skogar. Gårdar som odlar vår mat behöver med andra ord bli mycket produktiva – samtidigt som de erbjuder passager och habitat för vilda djur och växter.
Ska vi klara denna omställning behöver inte bara jordbruket, utan även våra matvanor, förändras. Viss mat kräver stora ytor mark. Till exempel visar sajten Our World in Data (som drivs av ett forskarlag på universitetet i Oxford) att produktionen av 100 gram sojaprotein, som människor äter i form av tofu, kräver drygt två kvadratmeter mark. Jämför detta med till exempel kycklingprotein, som kräver sju eller fläskkött som använder tio kvadratmeter. Det blir värre: Mjölk kräver enligt sajten 27 kvadratmeter, oxkött 163 och lammkött 185. Att producera lammprotein kräver alltså 84 gånger mer mark än sojaprotein.
Det kan tyckas nattsvart, men i frågan om vad vi äter och hur det odlas finns ett fantastiskt hopp. En annan studie som Monbiot lyfter fram gör beräkningen att om hela världen som genom ett trollslag gick över till en vegetabilisk kost och de marker som nu upptas av boskap skulle återförvildas, skulle de återställda ekosystemen lagra in kol från atmosfären motsvarande alla utsläpp från fossila bränslen i världen under de senaste sexton åren. En sådan inlagring skulle kunna avgöra om vi lyckas hindra mer än 1,5 graders global upphettning eller inte. Snacka om wow-effekt!
I denna text har jag bara nämnt en bråkdel av all den omvälvande kunskap och analys ”Ny jord” innehåller. Låt mig återkomma till boken i fler texter. Under tiden vill jag uppmana er alla: Läs denna bok! Den handlar om hur vi ska kunna försörja alla med livsmedel utan att förstöra våra livsuppehållande system. Med andra ord handlar den om vår överlevnad, dessutom skriven i en så personlig ton, att de olika vetenskapliga siffror som bollas närmat förtrollas till spänningslitteratur.
