Jag hör mina menlösa ord redan innan jag uttalat dem. Och jag kan ju heller inte breda på och säga att våldet blivit det normala i närförorten, för det har det inte. Den är rätt så fredlig jämfört med hur läget är i stans utsatta områden, även om lokala företagare utsatts för en del svåra trakasserier – med vapen inblandade – av unga grabbar.
Jag kan ju heller inte säga att den mediala uppmärksamheten kring gängvåldet blivit alltför stor. Visserligen är det sant som sociologen Roland Paulsen nyligen påpekade i en artikel i Dagens Nyheter att det finns en fixering vid brott nu som är utmärkande för en tid när konservatismen överallt går segrande fram. Så är det. Men så kommer det alltid att vara: I konservativa och otrygga tider fixerar sig många vid frågor om brott och kriminalitet, även om brottsnivåerna generellt minskar i samhället och trots att roten till problemen är och förblir växande samhällsklyftor. Ja, jag fruktar att den mediala uppmärksamheten kring våldsvågen riskerar att stärka den. När det kriminella nätverket Familjen jävlades i Borlänge på 90-talet kom statusjagande medlemmar in på tidningsredaktionerna och bad om löpsedlar där deras verksamhet ropades ut.
Idag är det förstås snarare på sociala medier som de kriminellas statusjakt pågår. Att medierna skriver så mycket om gängvåldet är emellertid inte konstigt: Det finns en självklar efterfrågan bland oroliga läsare. Men vänstern har en tendens att inte riktigt vilja ta all den här oron som nu finns för en otryggare vardag på allvar. Samtidigt som högern har en ännu starkare tendens att enbart förlita sig på att hårdare tag ska lösa problemen.
Självaste justitieministern vill likna gängvåldet vid – terrorism. Det är så fel det kan bli. Terrorister siktar medvetet och uttalat med sina vedervärdiga gärningar på att störa staten och hela samhällskroppen. De gängkriminella tycks istället inte ens ha en känsla av att de lever i ett samhälle. De lever i sin statuskamp kring våldskapitalet och bara där. Nej, jag har inte personligen träffat en enda av de tonåringar som spränger trappuppgångar eller är beredda att begå mord. Men man behöver inte gissa: De fattar inte vad de gör med det samhälle de lever i, där de har sina systrar, sina föräldrar, sina vänner.
Där är ju kärnan i hela katastrofen. Att det finns unga människor idag i detta samhälle som uppenbart inte förstår att de lever i ett samhälle. I den meningen är gängvåldets logik verkligen en konsekvens av den enorma nyliberala downsizingen av idén om ett gemensamt, kollektivt samhälle. Det finns inget sådant som ett samhälle, sa Maggie Thatcher, bokstavligen influerad av biologer som bara såg den själviska genen verka i oss och inget annat. Men gängvåldet är också en konsekvens av att ett socialt nedrustat samhälle som Sverige faktiskt är, under lång tid tog emot fler flyktingar än vad landet kunde klara att integrera. Jag vet att vänstern inte vill höra sådana saker. Men jag lägger alltså i första hand skulden på den där sociala nedrustningen, på den segregation som uppstått via exempelvis den fria skolmarknaden och på den massarbetslöshet som tillåts bestå år efter år och som särskilt drabbar nyanlända.
Så vad ska jag säga i kyrkan? Ska jag kanske läsa den där dikten av Dan Andersson som handlar om en gängkriminell i början av 1900-talet i finnmarken? Han skrev ju en sådan. Han romantiserade ibland brottslingar. Han var personligt bekant med en ung man som slutade som mördare. Av allt att döma var det en yngling som inte hade någon som helst känsla av att han levde i ett samhälle. Poeten skrev om en människa som helt föll ur allt gemensamt ”tills man andas med bara hat”.
Eller ska jag leka sociolog och prata om risken för att det uppstår verkliga maffiastrukturer i Sverige? Maffiaorganisationer är på sitt sätt rationella. De mördar inte hur som helst. De agerar mer som företag som vill maximera vinster och minimera personalkostnader.
Högern har fallit ner i det auktoritäras och repressivas alla fällor. Vänstern vill å sin sida inte alltid riktigt vidgå hur allvarlig situationen är med gängvåldet. Själv är jag helt villrådig. Det enda jag egentligen vet är att alla de där unga männen på ett eller annat sätt måste få en känsla av att de lever i ett samhälle, inte i en gängvärld. Orden i Dan Anderssons dikt om gängvåldet faller ur en annan tid än vår, men problematiken är besläktad:
Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,
där min skugga var min kamrat.
Där var år av grubbel och månaders sorg
och nätter svarta av hat.
