Kommer den nya lagen och det nya utökade skyddet att hjälpa fler att undkomma den storm som allt som oftast drar över den som larmar på sin arbetsplats? Det korta svaret är nej, tyvärr. Visselblåsning är inte vad som helst, vilket klagomål som helst, vilket larm som helst. För att något ska klassificeras som en riktig vissling behöver det först handla om att någon i ett arbetsrelaterat sammanhang rapporterar information om missförhållanden som allmänheten har ett intresse av.
Sedan är det avgörande att själva larmet avser överträdelser av EU-rätten, som exempel mutbrott, miljöbrott, stora säkerhetsrisker, ekonomisk brottslighet, och allvarliga former av diskriminering och trakasserier. Handlingarna ska också vara utförda av någon i ledande position i verksamheten.
Ingen som larmar om missförhållanden, som för all del kan vara arbetsmiljöfarliga eller handla om allmänt fiffel eller olika typer av rättsvidriga handlingar enligt svensk lag, är en riktig visselblåsare.
Olika medier har under veckan rapporterat att det nu blir så mycket säkrare för alla anställda på alla landets arbetsplatser att larma. Det hade verkligen varit behövligt om det hade varit så. Men det gamla rättsläget gällande ”allvarliga missförhållanden” ligger kvar. Den nya lagen beskriver bara en ny nivå: Att lagen kickar in med skydd mot repressalier för den som larmar om ett missförhållande som kan fånga allmänhetens intresse vilket, enligt regeringen inte bör ”leda till någon påtaglig förändring av rättsläget” eftersom det ”oftast finns ett allmänintresse av att missförhållanden rapporteras om förhållandena är allvarliga”.
Det behövs givetvis lagstiftning som skyddar de som, mot alla odds, vågar säga ifrån när något är väldigt fel. Och den nya lagen är bra. I alla fall är den ett steg framåt i och med att den skyddar fler kategorier av människor på arbetsmarknaden. Men för de allra flesta på arbetsmarknaden kommer skyddet troligtvis aldrig aktualiseras. Den som engagerar sig för stärkt arbetsrätt och bättre arbetsvillkor eller tar på sig den digra uppgiften att vara skyddsombud på en arbetsplats kommer att få uppleva samma stormar som tidigare.
Risker och brister på en arbetsplats kan vara livsfarliga, men aldrig så livsfarliga att den som säger ifrån om dem skulle kunna förvänta sig något extra skydd. Alla som kämpar på i det fackliga värvet vet detta.
Tröskeln för att bli obekväm på en arbetsplats är låg i nivå med golvet. Tröskeln för att bli utsatt för olika subtila eller inte så subtila former av bestraffningar är lika låg.
Skyddslagstiftning står sig dessvärre ofta spak mot tystnadskultur. Vi har flertalet lagar i Sverige som är tvingande och så reglerade att de ska skydda den som utför ett arbete för någon annans räkning. Hur många gånger varje dag bryts det mot de lagarna? Hur många vågar säga något? Det brukar sägas att ”kultur äter strategi till frukost”, vilket på valfri arbetsplats betyder ungefär att fina ord i policydokument, spelregler och värdegrunder – om att alla är lika mycket värda, att lagar respekteras och följs och att tillit är grunden till allt gott – inte betyder särskilt mycket. Inte i kampen mot viljan att inte drabbas av offentlig förtroendeskada. Inte i kampen mot svag och ineffektiv styrning som inte kan eller orkar ta tillvara på de anställdas vilja att påverka sitt arbete och sin arbetsmiljö. Alla har ”högt i tak”. Den som ändå slår i huvudet görs till utböling och stämplas som obekväm precis på samma sätt som regelrätta visselblåsare.
För att människor ska våga larma om stora saker krävs att de inte redan blir bestraffade för de små sakerna.
