Jag har varit ungefär en promille så offentlig som Annie Lööf varit och ändå vet jag precis vad det kan innebära att vara kvinna i det så att säga stora debattrummet. Jag har som debattör och skribent fått ta emot min beskärda del av dödshot, hot om våldtäkter, sexistiska kommentarer och beskrivningar om hur jag ska gå i graven. Många av dem signerade med ”SD2014!”, ”SD2018!!!” och så vidare. Vid något tillfälle skulle både jag och Lööf hängas i Finspång, fick vi veta.

Det kompakta hatet gör något med en. Det påverkar och kommer nära inpå hur många murar man än bygger upp. Och när hatet i ordform dessutom går över gränsen till fysisk handling… Jag kan bara föreställa mig vilket helvete Annie Lööf levt i. Och det finns inte ens ord som räcker för att beskriva vilket underkännande det är för ett demokratiskt land att kvinnor – röster, debattörer och politiker – ska tvingas leva i det helvetet.

Nu hyllas Lööf brett för sin ståndaktighet mot rasisterna och borgerligheten som blivit kompisar med rasisterna. Fint.

Men.

Medan ord är fina och bra är det ju praktiken och politiken som gör skillnad på riktigt. Medan dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt under 2014 talade engagerat om att människor skulle öppna sina hjärtan drev han och Annie Lööf, då i ministerroll, på för åtstramningar i flyktingmottagandet och såg till att välbärgade svenskar kunde anlita ofta invandrade och utsatta arbetare som barnflickor, städ- och hemhjälp till halva priset eftersom staten betalade resten. Moderaterna och Centerpartiet har inte en asylpolitik som skiljer sig nämnvärt från de forna allianspartikollegornas. Det skulle vara anhöriginvandringen då, där vill Centern öppna sina hjärtan kanske aningen mer.

Samtidigt har det varit en avgörande politisk fråga för Annie Lööf att säkerställa att företagare i Sverige alltid ska kunna ha tillgång till exploaterbar arbetskraft genom skräddarsydda marknadsanpassade regler för arbetskraftsinvandring.

I Annie Lööfs värld står tröskelsänkningar alltid högt på önskelistan och allra mest när det handlar om att sänka trösklar som lättare släpper fram låglönejobb och så kallade ”enkla jobb” till invandrare. Politiken som bjuds går rakt av ut på att se till så bolag slipper betala ordentliga löner och ordna vettiga villkor till människor som kommer från andra länder. Inträdesjobb för invandrare, med lägre löner och slopade arbetsgivaravgifter, är ett bra praktiskt exempel på hur man ser till att cementera vissa grupper i låglöneträsk. Centerpartister ligger inte sömnlösa av tanken på att utbildade läkare kör taxi i Sverige eller arbetar som lokalvårdare. Låt marknaden ta hand om det där.

Som fackligt aktiv under hela den tid som Annie Lööf varit såväl partiledare som minister har åren varit en balansgång av förtvivlan och sorg över det som förstörs och rivits upp. Hela hennes gärning har gått ut på att på det ena sättet efter det andra sätta käppar i hjulet för fackföreningsrörelsen och organiserade arbetare i Sverige.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Annie Lööf ska ha en eloge för hur mycket fackfientlig politik hon ändå fått igenom också under tiden Socialdemokraterna suttit regering. Lagen om anställningsskydd har luckrats upp. Strejkrätten har begränsats. Avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter togs bort.

För inte ens ett år sedan valde Centerpartiet under Annie Lööfs ledning att släppa fram en M-KD-SD-budget, allt för att markera mot att Vänsterpartiet hade fått ungefär en millimeter inflytande i den andra budgeten. Det var viktigare för Annie Lööf att stänga den röda dörren än att stänga den brunblå. Och det har det varit hela tiden. Det har, både nu i valrörelsen och innan under mandatperioden som gått, framgått med all tydlighet att Annie Lööf minsann inte tänker stödja någon som så mycket som pratar med Vänsterpartiet. Den andra sidan har haft ett försprång i att se ut som ett enat alternativ, medan Annie Lööf jobbat hårt för att visa alla exakt hur envis och framhärdande hon kan vara i sin avsky mot vänsterpolitik som hotar hennes planer för mer frihet, flexibilitet och pengar i fickorna hos såväl små- som storbolagsdirektörerna.

Centerpartiet är inte ett mittenparti och Annie Lööf har aldrig varit en mittenpolitiker, men nog fan har det känts bra att kunna ha den retoriken när det passat. Annie Lööfs politiska förebild är engelska arbetares genom tiderna absolut värsta mardröm – den tyranniske, arbetarklassföraktande och fackhatande Margret Thatcher.

Det är för den faktiska politiken och den riktiga politiska ideologiska linjen jag kommer att komma ihåg Annie Lööfs tid som partiledare, stundtals med påtagligt plågsamt för mycket inflytande över arbetande människors liv.

”Tack” för den här tiden, eller vad man ska säga.