Tragedierna som framfördes i antikens Aten kännetecknades ju av konflikten mellan oförenliga ideal. Ekvationen som inte går ihop.

För 20 år sedan identifierade en viss Zooko Wilcox O’Hearn ett dilemma som uppstår i alla slags nätverk. För att möjliggöra kommunikation mellan nätets noder, måste varje nod ha en adress. Hur ska näters adresserna ges var sitt namn? Här finns tre möjliga ideal:

• Säkerhet – ingen angripare bör kunna mixtra med adresserna och exempelvis peka om etc.se till en sajt med falska nyheter.

• Decentralisering – adressregistret bör inte lagras på en enda punkt. För nätverket ska inte kunna ägas av ett enda företag.

• Begriplighet – adresserna ska inte vara långa strängar av slumpmässiga tecken, utan gå att komma ihåg för en vanlig människa.

Tre ideal. Man kan prioritera två. Man bara på bekostnad av det tredje. Däri ligger det cybertragiska.

Internet vilar på domännamnssystemet, DNS. Med hjälp av detta översätts den människoläsbara adressen etc.se till en IP-adress (typ 185.21.145.106) som stakar ut en faktisk väg genom fiberkablarna.

DNS brister i datasäkerhet. Det används av stater för att blockera tillgång till vissa sajter. Det tillåter internetoperatörer att spionera på kundernas surfvanor.

Som en motreaktion har det utvecklats alternativ, där man prioriterar såväl säkerhet som decentralisering. Men då sker det på bekostnad av begripligheten. I det som brukar kallas Darknet är webbadresserna omöjliga att memorera.

På vårt vanliga vaniljnät görs i stället försök att bibehålla de begripliga webbadresserna, men ändå stärka säkerheten genom att kryptera DNS-trafiken. Men då till priset av en kraftig centralisering till två amerikanska företag: Google och Cloudflare. Dessa har upprättat ”ett duopol inom nätverksnavigation”, som dataforskaren Robert W Gehl uttrycker det i sin läsvärda essä om DNS: ”The internet’s weakest link”.