Vi har en pappamånad som S och FP vill införa. Tror du att det kommer förändra något?

– Jag tror att alla steg i rätt riktning är bra, även om jag inte tror att den förändrar särskilt mycket. Men varför är det så himla farligt att rakt ut säga att i Sverige tycker vi att det är lika mycket bådas ansvar att vara hemma med barnen. Den enda vägen är att dela ledigheten i två halvor.

Varför är det så känsligt att begränsa familjers valfrihet?

– Jag tror att svenskar idag gärna vill leva med den självgoda vanföreställningen att vi är så jämställda och moderna. Men ser man till statistiken ser det helt annorlunda ut. Det bevärande få pappor som stannar hemma. Kvinnorna tar fortfarande mest ansvar och är mer hemma med sjuka barn, lämnar på dagis med mera. Det finns ett glapp mellan våra fina tankar och hur vi verkligen lever.

I din bok Bitterfittan beskriver du din egen instängdhet i kärnfamiljen. Hur löste ni det i din familj?

– Vi delade lika på föräldraledigheten, där låg inte ­problemet. Men vi liksom alla andra hade svårt befria oss från könsrollerna, vem som städar, handlar, lagar mat och sköter hushållsruljansen. Man måste kämpa för att bryta de här mönstren som sitter så djupt.

Föräldraledigheten utgör endast en lite del av ett barns liv. Varför är just den tiden så mycket att bråka om?

– Dels handlar det om kvinnans position på arbetsmarknaden, att de inte ska halka efter i löneutvecklingen och så vidare. När männen stannar hemma blir det naturligare att ta större ansvar för städningen. Det händer också jättemycket i barnets liv. Det handlar om anknytning, den första tiden blir en bas för relationen mellan barn och förälder.