– De första 90 åren var de bästa! Jag är så handikappad för att jag fick TBE, säger han lite urskuldande.

– Det var en fästing som bet mig i september 2021. Jag höll på att segla iväg men de räddade mig på Karolinska där jag låg på sjukhus i två månader.

Han talar om fästingsjukdomen som rubbade balanssinnet så att han nu behöver gå med en rollator – som man fiffigt kan bända ihop så att man får in den i hissen. Han säger sedan att det på sätt och vis också är skönt att bli gammal.

– Man har ju ingen framtid att oroa sig för längre. Det är kort och snabbt.

Du har länge beskrivits som en obotlig optimist?

– Jag är hellre naiv än en ­cyniker, säger han och skrattar.

Han slår sig ner på den svarta upphöjda kudden som placerats i soffan. Lägenheten är full med ledtrådar om vilka som har bott här sedan 60-talet. En enorm målning av de svenska fjällen av konstnären Björn Wästman. Böcker i oändlighet och färg­glada kaukasiska mattor. ­Hustrun Eva, som Hans ­förklarar att han inte skulle överleva utan, häller upp te.

Provokativ titel

Hans Blix har ett imponerande CV. Han har läst juridik och disputerade i folkrätt 1960. Därefter har han arbetat på Utrikes­departementet, som stats­sekreterare, och i slutet på 70-talet som utrikesminister under Ola Ullsten (FP). Sedan följde en lång karriär inom FN:s atom­energiorgan IAEA. Nu är han aktuell med boken ”A farewell to wars” som ges ut av Cambridge University Press i slutet av september. Han räknar med att boken av somliga kommer anklagas just för att vara naiv.

– Titeln kommer naturligtvis att te sig provokativ för många. Och de kommer att citera det gamla romerska uttrycket att ”vill du ha fred så ska du rusta för krig”. Och det tycker jag är en alldeles för lättvindig inställning. För det har faktiskt hänt mycket under tidernas lopp sedan romartiden.

Därefter följer en runt 15 minuter lång monolog om diplomatins historia. ­Sammanfattningsvis har avtal om att inte bruka våld inom egna grupper funnits sedan världen mest bestod av samlar- och jägarsamhällen. Avtalen har sedan utvecklats mellan grupper och därefter stater. Men staterna har varit sen­färdiga med avtalen. Det var inte förrän runt ­1800-talet som man började med fredsrörelser och först i början på 1930-­talet man såg nationers tydliga ­försök till nedrustning.

– Men det gick inte alls. Man fick den här upprustning igen och ett andra världskrig. Men efter andra världskriget så fick man Nürnberg-tribunalerna som gick vidare och sa att det inte bara är förbjudet för stater att föra krig utan det är också en kriminell handling att starta krig. Det bekräftades av FN och i artikel 2 paragraf 4 i ­FN-stadgan säger att det är förbjudet för stater att använda våld mot annan stats territoriella integritet och politiska oberoende. Det är den regeln som är central för världs­samfundet idag.

– De sammanfattade skäl till varför jag vågar mig på den här titeln är för det första att vi inte haft några stora krig sedan andra världskriget, på 80 år. Och det har inte fällts några atombomber sedan ­Hiroshima. Sedan finns rädslan hos ­stormakterna att krig numera kan eskalera till kärnvapenkrig, men det har inte hänt. Redan Gorbatjov och Reagan enades om att kärnvapenkrig ”can not be won and must not be fought”.

”Oansvarigt av Ryssland”

Det uttrycket har upprepats och i Rysslands anfallskrig mot Ukraina så är en eskalering till kärnvapen återigen något man ser som ett hot, och återigen något som stormakterna behöver förhålla sig dämpande till.

– Ryssarna håller sig visserligen inte för att skrämmas med detta, och det är oansvarigt att göra. Men det är inte någon tvekan om att såväl ryssarna och Putin och amerikanerna och Biden, är väldigt försiktiga med att ta några steg som kan resultera i en användning av kärnvapen.

Det är positivt att världen reagerat starkt mot kriget och i FN ligger ett tydligt majoritetsstöd för fördömandet av aktionen. Men det är inte helt lätt att förstå hur ett fredsavtal ska kunna nås inom en nära framtid. Det hade varit ett ”debacle för den internationella rätten” om Ukraina skulle tvingas ­släppa ifrån sig någon del av sitt ­territorium, menar Hans Blix.

– Samtidigt är det klart att det finns starka krafter för att någon gång avsluta kriget. Det kommer bli förhandlingar. Kanske sluter man ett stilleståndsavtal när man anser att det är bättre att ge efter på någon punkt än att fortsätta blöda. Om så skulle ske får man önska att det internationella samfundet säger att regeln mot användning av våld och territoriella äventyrligheter fortsätter gälla för alla, Ukraina men även Ryssland.

Jämför med Kubakrisen

Det är enligt Hans Blix också viktigt att ställa sig i fiendens skor, för att på riktigt försöka förstå dess intentioner. Idag är ett stort narrativ i Ryssland att väst tycker att Ryssland är så avskyvärt att det vore bättre om landet krossades och separerades i olika republiker.

– Många säger att det är absurt att Ryssland kan tro att omvärlden vill förgöra Ryssland. Men det kanske inte är så absurt om man sitter i Ryssland. Om man istället för att intala sig att Ryssland och Putin siktar på att återupprätta tsar-Ryssland frågar sig om det inte är Rysslands egen säkerhet och oron för Nato-styrkor i närområdet som är drivkrafterna, då har man kanske större chanser till att nå hållbara fredsavtal.

Han gör en jämförelse med Kubakrisen 1962. USA upptäckte att Sovjetunionen höll på att bygga ramper för att placera missiler på Kuba. Man tyckte då att detta skedde allt för nära landets gränser och hotade Sovjet med kärnvapen. Krisen löstes till slut av att man slöt ett avtal där Sovjetunionen lovade att dra tillbaka missilerna på Kuba om USA också avvecklade sina kärnvapenrobotar i Turkiet.

– Det blev så hotfullt så att det höll på att bli tredje världskriget av det. Om någon annan makt placerar vapen väldigt nära en gräns så tycker man inte om det. Det gör inte ryssarna heller. Det finns två principiella vägar för att försöka hålla fred och vidmakthålla fred; den ena är avskräckning och det är den som dominerar för närvarande, och den andra är avspänning.

”USA samlar ihop sina får”

Det var enligt Hans Blix olyckligt av Finland och Sverige att ansöka om Natomedlemskap. Det är troligt att Sverige även utan anslutning hade haft ett starkt skydd från Nato och anslutningen leder långsiktigt till ökade spänningar snarare än avspänning.

– Det började med att finnarna sa att kan Putin hoppa på Ukraina så kan han hoppa på oss, och så började folk också känna i Sverige, men det tror jag alltså är en felaktig slutsats. Jag hade hoppats och trott att finnarna skulle ha mera is i magen, men nu är det fait accompli, och vi får grunna på hur vi som medlemmar ska kunna påverka en återgång till avspänning.

Du har tidigare sagt att fred och avspänning kan främjas om Ukraina och Georgien håller sig utanför Nato. Men är inte det att lägga sig platt för Ryssland? Och det måste väl vara nationeras egna val?

– Förhållandet att Nato kryper närmare Ryssland och att Ukraina närmar sig demokratierna är naturligtvis ingen ursäkt för Ryssland att invadera. Vad de har gjort är ett brott. Man kan ändå begripa hur de har resonerat när det handlar om en potentiell närvaro av främmande trupper nära ens landsgränser.

Utvecklingen Hans Blix är orolig för är att spänningarna leder till att världen återgår till bipolära geopolitiska makt­förhållanden. Ryssland och Kina, kanske även Nordkorea, håller ihop på ena sidan. På andra sidan samlar USA ”ihop sina får” i ett kompakt Nato-block.

– Brasilien, Sydafrika och många andra vill inte inrangeras i bipolaritet utan vill ha en multipolaritet, och det tycker jag stämmer bättre överens med FN-stadgarna, att varje stat har sin röst.

Vad skulle du som ­tidigare utrikesminister ge för råd till nuvarande utrikesminister Tobias Billström (M) i den här ­processen?

– En återhållsamhet, i varje fall att inom Nato verka för ökad återupprättad avspänning. I USA och Washington tror jag det finns en sjukdomens insikt om att det är farligt att låta spänningen gå för långt. Man inser att man måste kunna samarbeta med alla länder – inklusive Ryssland och Kina på vissa områden, som klimat, pandemier och internationell brottslighet, trots motsättningar i övrigt.

Sa ifrån till Colin Powell

Men den olagliga invasion som Hans Blix är mest förknippad med är den när USA och Storbritannien gick in i Irak 2003. Då hade han inom FN en viktig roll för att undersöka om USA:s anklagelser mot att Irak behållit massförstörelsevapen faktiskt stämde. Det skulle visa sig att det inte gjorde det och Blix kom med flertal varningar till högsta nivån i både USA och Storbritannien om att deras påståenden var skakiga och inte motiverade invasion.

– Vår närvaro och våra inspektioner hindrade ju inte kriget. Det var ju tråkigt, det får man ju konstatera. Vi genomförde 700 inspektioner professionellt och vi hittade inte någonting. Vi var också på 30 till 40 platser som rekommenderats till oss av USA, England och flera andra länder och i inget av dem fanns några kärnvapen.

När USA:s före detta utrikesminister Colin Powell under ett möte i FN:s säkerhetsråd gjort en lång föredragning om vilka vapen de hade sett och hört talas om via avlyssning och ­spionage så sa Hans Blix ifrån.

– Jag vet att stater har andra metoder för att söka vapen än de som vi inspektörer har. Vi har dock varit på marken och inte funnit någonting. Vi har även funnit att irakerna kommit att samarbeta mer och mer. Den kritik som låg i mitt anförande var tillräcklig för att amerikanska pressen skulle kasta sig över mig. En rubrik som jag aldrig glömmer var den från New York Post: Blix’ tricks irk US. Det var ganska flott.

Trots varningarna fick Hans Blix ändå viss kritik för att han inte formulerade sig tillräckligt skarpt. Han kunde nämligen inte med hundraprocentig säkerhet säga att det inte fanns några vapen – han hade trots allt inte kunnat undersöka vad som låg under varenda sten i Irak.

– Bland annat sa en mycket begåvad irakisk professor i kärnkraftsutveckling att det var mitt fel att amerikanerna attackerade Irak. Han menade att vi skulle stått upp och sagt att det finns inga vapen, att det var så enkelt. Och han hade ju rätt i att Irak gjort sig av med sina förbjudna vapnen redan 1991, så under de inspektioner som utfördes under hela 90-talet hittades inga dolda vapen. Men vi har också fått mycket uppskattning för att vi var kompetenta i sökandet och gav världen ärlig rapportering.

Har du någonsin pratat med Tony Blair eller George W Bush om de ickeexisterande ­mass­förtörelsevapena efter invasionen?

– Nej, jag träffade Blair en gång i Stockholm men vi pratade inte alls om det. Däremot skrev dåvarande amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice några rader om mig i sin biografi, att jag var tuff och ärlig. Det kan jag reprocera, jag tyckte hon var begåvad och lyssnande och Colin Powell var det också.

Kan du se några likheter mellan hur USA ljög om att det fanns massförstörelsevapen för att kunna invadera Irak och Ryssland som ljuger om nazister för att kunna invadera Ukraina?

– Jag vet inte om jag skulle vilja säga ljuga direkt men de sökte ogenerat förmedla osanna bilder som stämde med vad de ville åstadkomma.

”Det är en dödssynd”

Inom den amerikanska underrättelsetjänsten fanns också personer och instanser som ställde skeptiska frågor, framhåller Hans Blix, men det var inte sådant som vicepresidenten Dick Cheney eller försvarsministern Paul Wolfowitz ville höra.

– Utan de ville höra grejer som stödde deras önskan om att starta ett krig. Det har väl också ansetts att en del av de amerikanska underrättelseorganen inrättade sig lite och serverade vad som efterfrågades. Det är en dödssynd tycker jag för underättelse ska ju eftersträva en sann bild av verkligheten. Men det är säkert så saker fungerat i Moskva också, att FSB och andra organ gärna serverat vad de trodde att Putin ville ha. Jag tror att det var Gunnar Myrdal som sa att det första offret för propagandan är de som själva utför den.

Tror på mer kärnkraft

Förutom ett långvarigt arbete för fred och nedrustning så har Hans Blix också engagerat sig länge i kärnkraftsfrågan. Redan 1981, det år han började som generaldirektör för IAEA, så gjorde han en jämförelse med tilltron till att flyga, något som också kan vara livsfarligt om flygplanet inte hanteras på rätt sätt.

– Om alla anser att man lyckats med att förbättra säkerheten tillfredställande kan det tänkas att opinionsklimatet kan förändras, sa Hans Blix i en intervju med Dagens Industri då.

Fem år senare hände Tjernobyl och han fick uppdrag att resa dit.

– Jag var i Tjernobyl ganska få dagar efter olyckan och var med i en helikopter som flög över kärnkraftsverket. Det var fruktansvärt förstås. Men jag är fortsatt positiv till kärnkraft och tycker egentligen att mänskligheten har en jäkla tur att ungefär i samma epok som vi inser att de fossila bränslen kanske förstör livsbetingelserna så hittar vi en energikälla som i praktiken är obegränsad. Det bästa sättet att främja kärn­kraften är ju att utveckla säkerheten, både i driften och i förhandlingar av avfallet och det skällde en väldig utveckling under de 16 år som jag var på IAEA.

Hur ser du på den frågan idag och är vi på väg att få en sådan konsensus kring att kärnkraftsverk nu når en säker nivå?

– Konsensus tror jag är väldigt svårt. För många människor utgör strålning en speciell rädsla. Det är någonting som man inte ser, inte hör, inte känner medan däremot eld och explosioner är sådant vi ­uppfattar med våra sinnen.

Hans Blix nämner av en slump exakt samma metafor han använde för 42 år sedan, om mänsklighetens initiala rädsla för att flyga.

– Det är onaturligt att bryta mot tyngdlagen och det händer ju att flygplanen ramlar ner ibland. Men ändå så flyger vi därför att fördelarna med det är väldigt stora och risken är väldigt liten.

Plikt att säga sanningen

Hans positiva inställning till kärnkraft har genom åren ­orsakat en del kontroverser. När han 1983 tyckte att kärnkraftsavfall kunde placeras i svenska urberg så gick dåvarande energiminister Birgitta Dahl (S) i taket och sa att det där var ingenting som var förankrat hos regeringen. Hans Blix skrattar när Dagens ETC återberättar Dahls citat och säger att han har haft och fortfarande har en god relation med henne.

– Men jag har aldrig hållit med ett av hennes berömda uttalanden om att man måste ta folks oro på allvar. Det tycker jag är fel. Man ska lyssna på folks oro och är det så att man tycker det är berättigat så ska man handla därefter. Men är oron inte befogad då ska man förklara varför man tycker det är fel. Jag tror att många ­politiska partier och motståndare gärna vill gripa till med det där, är folk oroliga kan vi inte göra det, även om det inte är sakligt motiverat. Det tycker jag är att svika den demokratiska skyldighet som man har som en politisk figur, att säga det man tycker är sanningen.