Så hade ryska vapenvägrare kunnat skyddas – av Olof Palmes bortglömda beslut

Det var inte med någon större glädje Steve Kinnaman blev inkallad till armén 1965, men inte heller med något större motstånd. Man infinner sig väl, helt enkelt. Året därpå sändes han till Bangkok, som en del av kriget i Vietnam, som Steve Kinnaman fortfarande inte hade någon vidare koll på. Där fick han en fruktansvärd insikt. Landet han tillhörde, landet han trodde på, landet som försäkrade att de inte släppte bomber över Laos och Kambodja – gjorde just det. Och han var en del av den kommunikationscentral som styrde bombningarna. Men kanske var det nödvändigt? Nej. De europeiska backpackers som Steve Kinnaman träffade i Bangkok förklarade vad som egentligen skedde i kriget i Vietnam. Han försökte diskutera med några av sina soldatkollegor, men fick ingen vettig respons. Däremot började han snart ses som ett problem och utsättas för allehanda militär disciplinering. 

En fredag fick han höra av en bekant som jobbade med administration på basen i Bangkok att han skulle flygas till Vietnam – på måndag. Den helgen satt Steve Kinnaman i sitt livs värsta vånda. Det fanns ingen han kunde tala med och ingen tidigare erfarenhet, ingen kunskap, att ta fäste i. Han ville inte strida i Vietnam, men trodde att om han lämnade armén så skulle han aldrig mer kunna återvända till sitt hemland, aldrig mer återse sin familj.