Några månader senare var det galapremiär. ”Det omätbara” visades på Panora i Malmö och de inbjudna bestod av förskolepedagoger, LSS-arbetare och hemtjänstpersonal. När de såg sin egen yrkeskår på bioduken ställde de sig upp och skrek rakt ut: WAAAAH!

 – Vi visste att vi skulle fira filmen tillsammans men vi kunde aldrig tro att stämningen skulle vara så stolt och glädjefylld. Den kändes ut på gatan, utanför biografen, när alla anlände. Jag har aldrig upplevt en sån sammansmältning av publik och filmduk. Det var fysiskt, säger Nils Petter Löfstedt.  

I ”Det omätbara” får vi möta arbetare inom vård och omsorg. Bland de porträtterade finns hans egna föräldrar. Mamman var barnskötare fram till pensionen. Pappan mentalskötare på rättspsyk, där han startade en verkstad där de intagna fick arbetsträna.

– Det har präglat mig jättemycket. Det var en öppen plats, där jag kunde hänga efter skolan. Där satt tio banditer som var dömda för grova brott. Men för mig var det en underbar plats att vara på. Det satt i väggarna. När man frågar vad som skapade den känslan vet de inte riktigt. Vi saknar ord för det vi är bra på.  

Vad var det för samhälle du tyckte dig se när du började göra filmen?

– Arbetarna är väldigt tillbakapressade och väldigt lite subjekt. Det finns stereotyper om den här gruppen och vilka de är. Som inte stämmer och som går ut på att de är förlorare. I själva verket jobbar de ju med det allra mest grundläggande mänskliga. Det finaste.

I ”Det omätbara” diskuterar personalen själva fördomarna – att hemtjänstyrket anses vara ett misslyckande, något man blir om man inte pluggar eller har hamnat snett.

– Vi lever i en väldigt övre medelklass-värld. Allt filtreras genom den. Det är något som jag känt av. Och hatat.

Nils Petter Löfstedt ger ett exempel. Ett reportage om en strejk som börjar med frågan: Vad tycker du om alla som drabbas nu?  

– Det är väl ett bisarrt sätt att se på en strejk? En arbetare hade aldrig haft den ingången!

Har du alltid upplevt det?

– Ja, men det har eskalerat när jag själv klivit in i en kulturvärld. Det är lätt att bli lite galen av den klasskrocken.  

Han berättar om första gången han skulle sälja in ett bildreportage till en tidning. Innan hade han arbetat inom omsorgen, där alla var som en stor familj – det hade gett honom en tydlig bild av hur en arbetsplats ser ut.  

– Då är den bilden såhär: ”tjena! Fan vad kul! Vill du ha en kaffe?” Men så kommer jag in därpå redaktionenoch ingen tittar på mig ordentligt eller frågar om jag vill ha kaffe. Och jag trodde det var mig det var fel på – jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Hur är det i den värld du är i nu?

– Den är mer iskall. Man har svårt att veta vad som är på riktigt. Jag kan inte avgöra relationerna på samma vis och känner mig mer otrygg. Det är mycket kontakter som styr. Det kan göra mig förbannad. Men jag klarar mig för att jag gör filmer om platser där jag vill vara. Jag har inte valt att göra en film som är lätt att sälja in, för då skulle man inte göra en film om omsorgsarbete. Jag har gjort en film om min hemmaplan.  

Du söker dig till platser där du känner dig trygg?

– Ja. Det är då det blir bra film också. Man är grundad.   

Det är där någonstans, i Nils Petter Löfstedts uppväxtmiljö, som han borrar i sin nya film. På frågan om vad det omätbara består i tvekar Nils Petter Löfstedt – tänker efter och börjar sedan resonera.  

– Vad det är? Det är…

Det omätbara är inget som snabbt går att sammanfatta och peka ut, det är det som är själva poängen med hans film. Men han försöker.

– Det är det som får verksamheterna vi skildrar att fungera. Det handlar om relationer och fingertoppskänsla och skicklighet.  

Där det saknas språk finns kameran som en möjlighet. Genomgående för Nils Petter Löfstedts filmer är försöken att porträttera platser som sällan eller aldrig dokumenteras. I hans förra film, den uppmärksammade ”På Hvitfeldska bodde vi”, skildrar han Göteborgskravallerna genom de som var med och protesterade.  

– Jag var ung och blev instängd på Hvitfeldska och jag minns att jag kände att fan vad viktigt det är att jag tar bilder nu. Ingen annan gjorde det. Så känner jag inte lika ofta längre, eftersom alla har en kamera i telefonen. Men jag får samma känsla i förskolan eller hemtjänsten, för där är jag på en plats dit folk inte når. Vi får inte se hur det ser ut på vilan på en förskola. Men nu kan vi se det i filmen.

Nils Petter Löfstedt har varma minnen av förskolan. Han gick på avdelningen bredvid hans mammas avdelning och väcktes tidigt på morgonen för att följa med henne när hon öppnade.   

Skolan har han sämre minnen från. Han trivdes inte, hade svårt att stava och att hänga med. I efterhand tror han att han saknade en riktig relation till en annan människa – en illustration av att skolan också är en plats där det omätbara opererar. Det måste vara på riktigt, säger han, för att kunna fungera. Undantaget var hans bildfotolärare Ralf på gymnasiet.  

– Som såg mig och som blev helt avgörande för mig.  

Fotointresset ledde honom senare till Jean Hermanson – fotografen som filmade nedläggningen av Öresundsvarvet i Landskrona och Kockums i Malmö. Hans och Torgny Schunnessons dokumentärfilm ”Arbetets döttrar” skildrade kvinnliga arbetare i en textilfabrik och ett fiskrenseri i Göteborg.  

– Det som Jean intresserade sig för och lyfte fram i sitt fotografi har format mig otroligt mycket.

När han dog 2012 lämnade han efter sig ett arkiv av fotografier på svenska industriarbetare. Jean Hermanson berättade att hans stora misstag var att han aldrig tog deras namn. I sin första långfilm, ”Himlens mörkrum” (2017), och uppföljaren som han arbetar med just nu, tar Nils Petter Löfstedt vid där hans mentor slutade. Han söker upp arbetarna som Hermanson fotat och låter tittaren lära känna dem.

– Jean var väldigt tydlig med att arbetarna inte är några offer. Han sa också att vänstern ofta gör fel där, genom att se ner på arbetarna. När de i själva verket är de mäktigaste som finns.  

Han lärde Nils Petter Löfstedt något annat också.

– Att det finns poesi i vardagen. En pedagog som tar på tio småbarn kläderna, det händer hela tiden, varje dag. Men det är också extremt poetiskt.  

I ”Det omätbara” gestaltas denna vardag genom bland annat Ahmed Alneaimi, som arbetar på ett demensboende.  Han skojar med de äldre och kammar deras hår. Samtidigt berättar han om sin egen fars bortgång. Pappan insjuknade i hemlandet, medan Ahmed Alneaimi var här. En dag ringde han upp och fick beskedet. Hans pappa hade dött, och själv fick han aldrig chansen att säga hejdå. Nu försöker han ge de äldre den kärlek han önskar att han hade kunnat ge sin egen far.

Det är en sorts kunskap som inte går att intellektualisera eller räkna ut på förhand, utan som bara kan uppstå genom mänsklig erfarenhet och genom att skapa en relation till en annan person. Det är detta Nils Petter Löfstedt försöker fånga in – förmågan att se vad människor behöver även när de inte själva kan formulera det.

– Vi mår bäst när vi hjälper någon. Där behöver du inte ifrågasätta varför du finns eller vad det är för mening med detta. Men den värsta smärtan är när man skär ner så hårt att man inte får göra det fullt ut. Så att du hela tiden missar det du ska göra. Du kan inte ta hand om alla barn och du hinner inte med alla insatser i hemtjänsten och du var bara tre minuter hos Greta fast hon satt och grät. Den smärtan är oerhörd.  

Nils Petter Löfstedts film är nämligen inte bara ett kärleksbrev till arbetarna, utan även en kritik av hur de utnyttjas. 

– Hemtjänstpersonalen jag träffar säger: jag älskar mitt jobb. Och sedan: det smärtar. Jag var väldigt mån om att visa båda dessa sidor.

Måste man älska sitt jobb?

– Att arbeta är något fint. Jag är uppvuxen med att vara arbetare, och att det är det finaste som finns. Att vara nyttig, att göra något gott. Jag kan se det vackra i arbete, i sin finaste form. Men arbete blir något hemskt när man blir utnyttjad. 

Kan det finnas en risk med att det omätbara förläggs till arbetet? Att man inte har någon ork kvar sedan?  

– Ja. Jag pratade med en förskolelärare som sa: jag ger allt på jobbet. När jag kommer hem finns ingen kärlek kvar till min dotter. Sedan bröt hon ihop. 

Det är som om samma saker som gör arbetet värdefullt också är det som tar bort värdet från det.  

– Det är ju för att vi utnyttjar det omätbara. Hon vill finnas till för alla barn, och då bränner hon ut sig. Det räcker inte till hela livet. Hon räcker inte fast hon ger allt. Många som jag har filmat och träffat är helt fenomenala pedagoger, som nu har slutat.  

Han ser det på sina barns förskola också. Han hämtar barnen och hör hur personalen håller på att bryta samman. Och i alla som arbetar ser han sin egen mamma.  

– Vi ser ju sjuktalen gå rätt upp, och det ligger inte på individen. Det är ett systemfel.  

Nils Petter Löfstedt, och arbetarna han filmar, menar att att lösningen ligger i att våga lita på de anställda istället för att tvinga på dem nya appar och kontrollsystem.  

– Det är de som vet, som borde ta besluten. Om man har tillit till de som arbetar där får man också en annan känsla för sitt jobb, för då har man varit med och bestämt. Det finns också ett ansvar hos vårdnadshavare och anhöriga att gå inte till förskolan och anklaga de som sliter ihjäl sig. Rikta den ilskan nån annanstans. 

Ändå poängterar Nils Petter Löfstedt att det är arbetarna inom vård och omsorg som sitter på makten att förändra. I filmen skildrar han hur förskolepersonalen organiserar sig genom Förskoleuppropet, som sedan 2013 kräver bättre arbetsvillkor, bland annat i form av mindre barngrupper.

– En film kan inte förändra något. Men en film kan hjälpa till att få folk att börja prata. Här tycker vi lika, liksom. Många säger till mig att politiker borde komma och se filmen. Men de stora förändringarna historiskt kommer underifrån. De som jobbar och gör riktiga saker, det är där makten finns.  

Han påminner om att omsorgen har en historia av motstånd. I Uppsala gick förskolepersonalen exempelvis ut i vild strejk på 80-talet när de utsattes för besparingar.  

– Det är bra att påminnas om det.  

Situationen för vård- och omsorgsarbetarna har blivit ohållbar, och Nils Petter Löfstedt tror att många nu står vid ett vägskäl mellan att ge upp och byta bana, eller att gå ut i strid.  

– Det märker vi under våra visningar. Folk är så jävla arga.  

När filmen nu kommer ut i världen landar den också i det övre medelklass-skikt som Nils Petter Löfstedt beskriver som iskallt. Där har den direkt gjorts till någonting mätbart.  

– Att ha gjort den här filmen och allt det jag varit med om nu när jag mött publiken… det är så starkt. Och sen ska det komma betyg på filmen. Det blir nästan humor. Den får en fyra. Jaha. Så har man suttit i ett rum och alla har gråtit. Det var tydligen en fyra.  

Han fortsätter:  

– Det är en äcklig sida av att hålla på med film. Betygen har inget att göra med varför jag håller på. En kulturupplevelse är i hjärtat, i själen. På så vis finns kopplingar mellan att hålla på med kultur och att hålla på med omsorg. När jag filmar i hemtjänsten och förskolan så blev något bra eller så blev det inte bra.

Det går inte att filma intellektuellt, eller att bestämma på förhand. Det måste kännas in, menar filmaren. Också i konsten finns någonting som är omätbart.

Vad är det man säger när man påstår att allt går att mäta?

– Det är ett platt sätt att se på vår existens. Det är som att jag skulle mäta min relation till mina barn.  

Han hoppas att filmen visar det motsatta. Det viktiga med att vara människa har att göra med det som inte går att mäta.  

– Ibland får man för sig när man lyssnar på radion att vi finns till för att bostadspriserna ska gå upp. Men jag tänker att vi har ett annat syfte: Att finnas till för varandra.