– Kasta ut mat till oss, vi lagar maten tillsammans, ropar de sjungande människorna.

Någon kastar ut en morot, en annan några potatisar. Fler och fler grönsaker samlas in och människorna kommer ut ur sina hus, för att samlas en eftermiddag då en stor soppa lagas till alla och invånarna får möjlighet att lära känna varandra och ha en härlig eftermiddag tillsammans.

Så kan en vardag se ut i Biskopsgården.

– Jag är inte rädd. Jag kan gå ut på promenad, även mitt i natten här i Biskopsgården. Aldrig att jag känner mig otrygg.

Det säger May Ibrahim. Hon är poet och aktiv i Meeting Plays.

Det är en söndag i slutet av april när ETC besöker kulturföreningen, som har sin bas i en stadsdel som är omskriven för både våld, skjutningar och utsatthet. I norra Biskopsgården är 63 procent av invånarna utlandsfödda, och är även betydligt fattigare än övriga göteborgare, vilket May Ibrahim konstaterar påverkar upplevelsen av orten.

Men bakom den dominerande mediebilden av Biskopsgården finns en annan verklighet. En stadsdel som på många sätt blomstrar; för här pågår ett intensivt arbete för att skapa sammanhang och trygghet, genom kultur.

Just den söndag då ETC är på plats lånar Meeting Plays stadsdelens fritidsgård, där verksamheten ”Kulturhus inne” pågår varje söndag hela våren, ett samarbete med föreningen Biblioteksvännerna i Biskopsgården.

– Namnet kanske låter märkligt, men vi har bara en liten källarlokal utan fönster, så det mesta av vår verksamhet sker utomhus. Vi har länge haft ”Kulturhus ute” på Friskväderstorget, men nu när vi får låna fritidsgården på söndagar är vi inomhus, därav namnet, förklarar Åsa Janson som en av två initiativtagare till föreningen.

Anna Leyman, den andra initiativtagaren, konstaterar att det skapas enighet när mötesplatser skapas, det genererar mening för människor.

– Det behövs aktiviteter för både barn, ungdomar och vuxna. Alla pratar om aktiviteter, men utmaningarna ligger på ett annat plan. Det handlar om hela kontexten, platsen, vem som är delaktig och på vilka villkor. Många vill förenkla det till att en aktivitet behövs, men för att bygga en verklig gemenskap genom aktiviteten behövs förtroende och samarbete, säger hon.

Meeting Plays har nått en bra bit på vägen för att skapa det förtroendet och sammanhanget i stadsdelen. Amina Salha Abdulkadir har blivit en av de mest aktiva i föreningen.

– Jag visste inte när jag kom första gången att Meeting Plays skulle bli som min familj. Men när jag väl är här känner jag att det behövs mötesplatser för kvinnor och olika aktiviteter även för barn och ungdomar.

Hon berättar att Meeting Plays till exempel gör konstvandringar och skapar möjligheter för att samtal mellan människor kan uppstå.

– Ibland behöver man stötta varandra. Innan Meeting Plays fanns ingenting, så den här föreningen har förändrat mycket för mig. Jag lär känna människor, vi får kontakt. Jag tycker att det är bra för mig.

Det föreningen gör är ett demokratiarbete, konstaterar Anna Leyman.

– Mycket i kulturen skapar ängslighet, vad får man göra? Vi försöker spränga plats åt kulturen. Ta oss ut och måla på torget, eller samla alla i en parad. Det ger minnen för framtiden, för barnen, för alla.

Amina Salha Abdulkadir förklarar att det handlar om långsiktigt samarbete.

– Inte ge upp! Det är kärnan. Hos Meeting Plays är det inte bara en kultur som gäller. Någon ber under en övning, en annan är inte troende. Det bygger på respekt.

Teater är ett av föreningens verktyg.

– Syftet är inte att göra jättebra föreställningar för stora scener, men det skulle vara kul om det växer och våra ungdomar når ut. Vi bygger snarare från grunden, säger Anna Leyman.

En stund senare följer jag med Amina Salha Abdulkadir och Åsa Janson till söndagens förberedande teaterworkshop. De jobbar med formen forumspel – att skapa scener för att sätta igång samtal och diskussioner om hur problem kan tacklas. Senaste forumspelet handlade om vården och upplevelsen av bemötande i en vårdsituation. Människor kom, såg scenen och fick utrymme att tala om sin frustration.

– När ingen annan har frågat hur mår du över det som hänt i din vardag kan det vara läkande att få ge uttryck åt sin historia, få igenkänning, säger Åsa Janson.

Hon konstaterar att människor kommer varje vecka. De lämnar allt annat och kommer hit. Idag är temat för forumspelet att socialtjänsten kan omhänderta barn.

– Det finns dåliga saker som händer i samhället. Många klagar över att polis och socialtjänst tar barn. Vi vill ställa frågan, vad händer? Det finns många olika berättelser. När vi skapar en scen pratar de som kommer om den, för folk behöver berätta vad de sett eller hört, säger Amina Salha Abdulkadir.

Amina Salha Abdulkadir och Åsa Janson sammanfattar några stödpunkter på ett blädderblock, vad de improviserade fram förra veckan. Snart kommer ytterligare tre kvinnor, som alla deltar i workshopen, och som förbereder sig för ett uppspel inför publik om ett par veckor. Åsa sätter sig på golvet och skriver i blädderblocket: Mamman, barnet 7 år, läraren.

Under tiden berättar en av deltagarna om hur de skapade scenen förra veckan för en av kvinnorna som inte var med då. Alla går med på att ETC nyhetsmagasin antecknar, men bara Amina och Åsa vill synas med namn och bild i tidningen.

– Ska jag berätta på somaliska eller svenska? frågar en av kvinnorna.

Det blir på svenska. Scenen, förklarar hon, handlar om en ensamstående mamma som jobbar mycket och är trött, hämtar sent på fritids och lämnar tidigt på morgonen. Både hon och barnet är trötta och när barnet vill leka behöver mamman laga mat, de börjar bråka. Barnet kastar leksaker. Till slut skriker mamman:

– Gå till ditt rum! Barnet berättar för en lärare: Mamma älskar inte mig, hon lyssnar inte på mig, hon skriker, slår mig.

– Mamman har inte slagit, hon tog honom i armen, men barnet upplever det som ett slag, det är viktigt. Läraren gör en orosanmälan, förklarar en av kvinnorna.

– Vad ska mamman heta? frågar Åsa.

– Vi kan använda våra egna namn, föreslår någon.

– Vad ska mamman jobba med? fortsätter Åsa.

Brainstorm utbryter: Kökspersonal, en bambatant, kanske?

– Jag känner många som har ont i benen, de står hela tiden. Hemtjänsten är tungt. De har inget fast schema, de springer och stressar mycket, man jobbar dag, kväll, blir jättetrött.

– Har hon provanställning. Vikariat?

– Vi tar vikariat, det är ännu mer otryggt. Du måste tacka ja när de ringer.

– Känner vi några ensamstående mammor som har det såhär eller har vi tagit i för mycket, är det realistiskt? frågar Åsa.

En av kvinnorna:

– När min man inte var här, jag vaknade 4.30, tog spårvagnen till jobbet klockan 5. Min moster fick hjälpa mig att lämna barnen på förskolan. Resan tar en timme. Jag hämtar sent. Ja, det är realistiskt.

De spelar scenen. Flera gånger. Skruvar till konflikten. Förbereder sig för ett uppspel, då de också ska bjuda in socialtjänsten som kan svara på frågor.

– Det går ju många rykten, svenska staten tar våra barn. Då behöver vi prata om: Hur funkar det med orosanmälan, vad är rätt och fel. Vad betyder barns rättigheter, när får jag säga nej i det här landet, förklarar Amina Salha Abdulkadir.

Teaterworkshopen är inte det enda som händer i fritids­gården som Kulturhus inne får använda gratis denna söndag, med fritidsgården och socialförvaltningen som samverkanspart.

En stor grupp människor samlas för att dansa, andra går på språkkurser i ryska eller somaliska. Några hänger i sofforna i foajén och samtalar. Föreningen bjuder på mackor och frukt.

Anna Lindblad är en av de som går somaliska-kurs. Hon arbetade tidigare som SFI-lärare, och lärde sig under den tiden enstaka ord på somaliska.

– Jag ville förstå hur deras språk är uppbyggt, för att stötta svenskan, förklarar hon.

Idag jobbar hon inte längre med svenskundervisning, utan undervisar handledare i hur de kan stötta språkkunskap på en arbetsplats.

– Jag tänker att man behöver vara ödmjuk inför hur det är att lära sig ett språk, som vuxen.

Hon konstaterar att språkkursen är något hon ser fram emot varje vecka, det blir en trevlig stund och den handlar om mycket mer än språk. Någon behöver hjälp med svenskan för att förbereda sig för ett utvecklingssamtal. I dag dök det upp en pojke som har svårt med matte, som går i årskurs sju. Han har kunskapsluckor i bråktal och procent.

– Jag hoppas att han fortsätter komma. Han har inte bott här länge, och förväntas förstå ord som ”gynnsamma tal” delat i antal möjliga tal. Sannolikhetslära. Bara svenskan är ju jättesvår!

Anna Lindblad konstaterar att hon i sitt arbete som utbildare av handledare, inte möter själva målgruppen, de som står långt ifrån arbetsmarknaden.

– Här möts vi och jag förstår mer av hur vardagen ser ut för dem. Här finns en kontaktyta där jag lär känna människor, kan fråga vad jag undrar över.

Kursen är upplagd så att halva tiden ägnas åt undervisning i somaliska och den andra halvan åt svenskundervisning. Anna Lindblad är en av få svenskar.

– Det hade varit jätteroligt om vi var fler.

Pensionären Nagat Elmasry, född i Egypten, tycker om dansgruppen, men idag är den samtidigt som ryskan och hon prioriterar språkgruppen – ”dansa kan jag ju göra hemma” – för hon drömmer om att någon gång resa till Ryssland.

– Jag tycker att jag behöver kunna lite språk om jag ska åka till ett land, jag vill inte vara stum. Som pensionär är jag ledig och jag vill lära mig. Så kan vi visa våra invandrarkvinnor att man kan lära sig även som äldre, förklarar hon.

Att komma till Meeting Plays ger en gemenskap, säger hon.

– När man inte har så många släktingar och vänner känner man sig ensam. Det är bra att hitta en förening där det är blandat svenskar och invandrare. Man sitter här och har lite roligt.

May Ibrahim och Åsa Janson tar mig med genom Biskopsgården, där kulturföreningen gjort avtryck på flera ställen. Några stenar är målade i glada färger. Unga konstnärstjejer har bjudits in att måla en vägg.

Vi kommer fram till lokalen som är Meeting Plays fasta samlingspunkt. Vi slår oss ner i den fönsterlösa källaren, som de något motsägelsefullt kallar Slottet – för dem är det ett slott – där målningar står travade längs väggarna, rekvisita trängs i hörnen. Vi talar om hur tryggt det egentligen är i Biskopsgården. Åsa Janson, som inte bor här men som är på plats flera gånger i veckan och känner många i stadsdelen, vet att många föräldrar känner oro och rädsla för att låta barnen vara ute. May Ibrahim som bott här länge konstaterar att hon har kunskapen om kriminaliteten i området, men hon märker inte av den.

– När föräldrar släpper ut barn utan tillsyn, hur ska barnen inte bli kriminella? De ser att barnen kommer hem med pengar och de frågar inte, säger hon.

Åsa Janson flikar in:

– Om man är lågavlönad, kanske måste jobba dubbla pass, klart man inte kan vara så närvarande förälder som om man är högavlönad!

May Ibrahim bodde i Biskopsgården redan för 20 år sedan, när den första skjutningen skedde.

– Jag gick fram till en polis och sa: ”Snälla, ta detta på allvar!” Han nästan skrattade åt mig, de lät det vara. Polisen borde satt in alla resurser, redan då. Det är ofattbart hur det har blivit. Värsta maffian finns i läder som Italien, Ryssland och Albanien, men ändå har vi mest skjutningar i Sverige. På 90-talet togs den lokala polisstationen bort. Om den hade funnits kvar, tror jag det skulle gjort skillnad.

– Det finns också misstro här, konstaterar Åsa Janson. Någon blir knivskuren, men polisen kommer inte.

– Jag ser inget av våldet. Jag bor här, men jag känner inte av kriminell verksamhet och har inte själv haft kontakt med familjer som har barn i gäng. Jag vet att det uppskattas finnas uppåt 150 kriminella i området, men jag känner inte de familjerna, säger May Ibrahim.

Att få människor delaktiga i Meeting Plays har fungerat. May Ibrahim berättar att hon blev bjuden till föreningen av ett par vänner, Mohammed och Javad, för ungefär fyra år sedan.

– Jag var jättesjuk, sa först nej. Sedan gick jag hit, och när jag kom fastnade jag. Meeting Plays har blivit en viktig del av mitt liv.

När det bor 30 000 personer i en stadsdel är det rätt självklart att många av dem har ett kulturintresse och behöver en mötesplats, menar Åsa Janson.

– Den här källaren är som ett minikulturhus. Vi började i all enkelhet, tog upp stafflier, fler konstnärer som bor här kom och målade. Det utvecklades till kulturhus ute på torget, varje fredag. Sedan fick vi en söndagslokal.

Det har rullat på. Åsa Janson och Anna Leyman söker löpande projektpengar. Under alla evenemang anställer de engagerade människor som får lön i några timmar.

– Just nu anställer vi ungefär 20 personer per vecka. De senaste åren har vi nått över 3 000 personer per år. Åren 2017–2019 lyckades vi ordna sommarjobb till en grupp ungdomar. De gjorde en teater som spelades på gårdarna. Jag kallar det ”win-win”. Ungdomarna fick jobb, barnen på gårdarna fick uppleva teater.

May Ibrahim och Åsa Janson säger att teatern är ett fint sätt att se på sitt eget liv – och andras.

– Om Meeting Plays inte existerade, vad skulle vara här? Ingenting, nästan! På grund av oss började andra föreningar engagera sig mer. De ser att vi gör något, säger May Ibrahim.

Hennes egen mamma som är 86 år deltar ibland, klädd i sin hatt.

– Efter att Åsa och Anna sådde de första fröna, så har Meeting Plays blivit respekterat här. Jag är Biskopsgårdsbo. Folk har verkligen engagerat sig. Vi fattar beslut tillsammans och folk mår bra, det är demokratiskt. En kvinna sa till mig: ”Det känns som att komma hem till sig själv”, jag tycker att det var det bästa någon sagt.

Föreningen Meeting Plays drömmer om att expandera från källarlokalen till ett större kulturhus. En mötesplats, en scen, kanske café och en verkstad.

– Det skulle kunna bli ett nav, en stor möjlighet, säger Anna Leyman.

Men ännu finns inga tecken på att kommunen prioriterar en sådan satsning, vilket gör Amina Salha Abdulkadir besviken:

– Vi behöver hjälp, inte straff. Våra ungdomar kan ändras. Det finns ett stort behov av mötesplatser. Man behöver se människor som bor i Biskopsgården, lyssna på dem, stötta – inte se ner på oss.

Vad vill du säga till Magdalena Andersson och andra politiker?

– Varför finns ingen bra skola här? Sjumilaskolan ser ut som ett fängelse. Varför satsar de inte på ett kulturhus? Politiker pratar för mycket, vi behöver göra något. Ändra i vår miljö så att barnen ska kunna växa upp bra. Vi behöver inte skicka barn till en annan skola, vi behöver se till att alla skolor är bra för alla barn. •