Kristin Halverson: Tomhet uppstår när vänstern inte hör Ukrainas röster

Det har tagit tid att skriva denna artikel. Inte för att ämnet kräver mycket efterforskning eller är obekant. Det tar längre tid att vanligt att samla mina tankar. Att tänka klart. Efter varje raketattack. Efter varje bild som cirkulerar på sociala medier och Telegram av en människa som fick möta en för tidig död på grund av kriget. Sedan behöver jag ibland rycka in och hjälpa volontärgruppen. Eller ringa ett samtal. Eller sköta mitt heltidsjobb. Och jag har ändå bara lösa kopplingar till Ukraina. Påbrå, inte uppväxt eller en stark samhörighet i landet. Men det tär på en ändå, i diasporans trygga famn.

Sedan 24 februari 2022 har jag tänkt nästan dagligen på den välkände ukrainska poeten Ivan Frankos dikt ”Kamenjari” (Stenhuggarna). En dikt från 1870-talet. Men med motiv som ändå går att förstå den ukrainska samtiden utifrån. Dikten är allegorisk och speglar på en förflutenhet av förtryck. Franko själv var en frihetlig socialist och dikten sägs hänvisa till Ukrainas historia med ett flertal imperier som härskare. Men i dikten, det kroppsliga arbetets trötthet, livsfara och rädsla till trots, banar stenhuggarna vägen mot en frihetlig framtid.