Mina farhågor kommer på skam när hon bara skjuter upp intervjun en enda gång, innan jag får komma hem till henne i funkishuset vid Karlaplan i Stockholm. Efter ha försökt övertala mig och fotografen Hossein att behålla vinterkängorna på inomhus slår vi oss ned vid det runda marmorbordet i det sparsamt och smakfullt inredda köket. Bianca bjuder på grönt Pukka-te och knaprar på pretzels mellan snusprillorna. Hon har nyligen avslutat miniturnén med liveshow-versioner av podden ”Unge Meyers lidande” tillsammans med kompisen Jonatan Unge.

– Det var kul, men påfrestande. Jag har sådan scenskräck när jag ska uppträda inför publik att jag går in i totalt tunnelseende och kräks av nervositet. Efter den här turnén behöver jag nog träffa min psykoanalytiker igen, säger hon.

Den självutlämnande, neurotiska och mörka humorn med inslag av psykoanalys och judiska referenser har blivit Bianca Meyers signum, och hennes egna överlevnadsstrategi. 

– Jag har ju väldigt mycket ångest och då är det tröstande att jag kan skratta åt mig själv – och tjäna pengar på det! Humor är mycket viktigare för mig än till exempel sexualitet. Jag har ju såklart gärna också en sexualitet, men om jag skulle tvingas välja mellan att aldrig mer få skratta eller aldrig mer få ha sex så skulle jag välja bort sexet för att få fortsätta skratta.

Trolla nazister på Twitter

Trots sitt, enligt egen utsago, sköra inre har Bianca Meyer en hög toleransnivå för grova skämt och drar sig inte själv för att skämta om incest, antisemitism och psykisk ohälsa. Hon har dessutom en förkärlek för alt right-killar på Twitter, till exempel den före detta komikern Jonas Inde som bland annat har twittrat om att han tycker att alla Sveriges judar ska flytta till Alaska.

– Jag vet inte varför jag ömmar för honom, vi lärde känna varandra för länge sen innan han blev sjuk och började leva helt utanför samhället. Det är kul att han är nazist men ändå verkar lite kär i mig som är judinna. När jag skrev till honom ”Alaska är för kallt för mig ” var han så pragmatisk att han gick med på att ändra det till Kalifornien. Och det är ju inte direkt ett ”straff” om du frågar mig, att få bo där istället för i Sverige!

Du berättade också nyligen att en alt right-kille på Twitter har anmält dig för förtal för att du kallade honom ”nazistpyssling” i podden.

– Haha, att skoja med nazister är en konstig grej jag håller på med, det finns en till mediatjej, Bilan Osman, som också gör det. Jag vet inte om det är någon känslomässig BDSM som vi ägnar oss åt. Men det är på något sätt skönt att bli ogillad för något som man vet är helt irrationellt och som man inte kan göra något åt.

På tal om personer med antisemitiska åsikter så har du ju också sagt att du hellre blir Sveriges Kanye West än tar litium. Vad handlar det om?

– Att jag är väldigt svag för excentriker som inte håller sig till några ramar och regler alls. Jag älskar rebeller, och då är det fruktansvärt rebelliskt att vara svart och nazist på något sätt, haha! Kanye West är inte heller en NMR-kille precis. Han är bipolär och blev erbjuden litium av sin judiska läkare, men tackade nej till det. Jag förstår honom, man blir tydligen jättetjock och konstig av det. Då är jag hellre mig själv, på spektrat. 

För den som lyssnar på din och Jonatan Unges podd är det ibland lite otydligt vilka diagnoser du eventuellt har eller inte har, eftersom du har olika teorier om det i varje avsnitt; borderline, emotionellt instabil, GAD och bipolär sjukdom. Vilka har du?

– Jag har sagt till min psykiater att jag tror att jag har borderline, men hon vill inte ge mig diagnosen för hon vet att det är så stigmatiserande. Dessutom är det inte så bra för min singelkarriär att bli diagnosticerad med borderline.

Men ADHD är i alla fall en diagnos som både du och Jonatan Unge har fått, och som ni dessutom medicinerar för. Tycker du att det en superkraft, som många kändisar med ADHD påstår?

– Absolut inte, det är ett jättestort handikapp! Amanda Schulman sa en bra grej om det, att ADHD bara funkar som superkraft om man är rik. Är man inte det så förstör det ju ens liv! Min ADHD gör att alla är besvikna och arga på mig hela tiden, att jag inte kan planera eller betala i mina räkningar i tid, att jag konstant tappar bort saker – vilket är både stressande och kostar jättemycket pengar.

Kär i pappas kompisar

Bianca Meyer tillhör den växande skaran unga som dras till Carl Gustav Jung och har gått flera år i jungiansk psykoanalys. Där har hon bland annat analyserat varför hon dras till äldre män, till exempel pappan till hennes son som är 30 år äldre.

– Dels tror jag att relationen till min egen pappa spelar in. Att vi stod väldigt nära varandra och att han dog när jag var ung. Men i och för sig var jag så redan som liten, typ kär i pappas kompisar. Jag har liksom alltid varit en liten tant, har aldrig fattat det här med ungdom och har alltid umgåtts med äldre. Det är det som är skönt med att bli äldre själv, att jag passar mer in i mitt sammanhang och min kropp.

Jag får känslan att du har lättare att umgås med män än med kvinnor. Stämmer det? Jag tänker till exempel på dina före detta Östermalmsväninnor som du kallat ”infertila kossor” och även dina gamla poddkollegor Anna Björklund och Moa Wahlin från Della Q som du beskriver som ”smarta men mobbiga”. 

– Ja, det stämmer, och det tror jag beror på att män lättare står ut med mig. Det är mer provocerande för kvinnor att jag inte skärper mig. Män kan också vara stränga, men inte på samma bitchiga, dömande sätt som tjejkompisar. Jag tror också att det finns något inbyggt i män att om en tjej är ledsen så ska man ta hand om henne. Jag är ju ofta ledsen och då är jag mycket tryggare med att ringa en manlig män än en kvinnlig. Alltså de blir ju inte attraherad av en om man är ledsen, men deras beskyddarinstinkt väcks. 

Du är ju ofta väldigt öppen med dina problem, både i podden och på sociala medier. Du berättar om att bli hjärtekrossad, vara olycklig singel, ha ångest, känna sig ful och tjock. Blir du inte trött på det ibland, att du tar så många kulor för så många lag?

– Jo, ibland kan jag skämmas över grejer jag har sagt. Jag vill liksom inte bli sedd som ett olyckligt vrak, och vill ju också behålla någon slags värdighet. Men jag hade inte dömt någon annan om de hade sagt vad jag har sagt, och dessutom tycker jag att det är skönare ju öppnare man är med sig själv, för då slipper man oroa sig för att bli avslöjad. 

Jag tror många kan känna igen sig i dig när du pratar om hur svårt du tycker det är med kärleksrelationer och att du kämpar med ditt otrygga anknytningsmönster. Som till exempel när dina kompisar precis hade fått barn och du först skickade ett grattis-sms och sen direkt efter ett till sms där det stod ”ni glömmer väl inte mig nu?”. 

– Ja, det är väldigt mycket ett barns reaktion. Jag försöker att vara i kontakt med lilla Bianca, ta hand om henne och omfamna de där känslorna istället för att trycka ner dem. Visst, jag kanske framstår som sinnessjuk då, men man framstår ju som ännu mer sinnessjuk om man inte säger något och istället beter sig konstigt eller blir passivt aggressiv. Som mamma är jag också väldigt nervös över min sons anknytning, men den verkar hittills vara trygg.

Är du en typisk jiddische mame (judisk mamma)?

– Nej, jag är livrädd för att bli det, att vara sådär över-beskyddande, gränslös och kritisk som många judiska mammor är mot sina söner. Jag försöker verkligen uppmuntra min sons relation till sin pappa och ser till att han umgås mycket med andra killar också så att han inte ska bli en sådan där mammabunden, ängslig judisk kille.

Däremot säger hon att det är viktigt att ge hennes son den judiska uppväxt som hon själv inte fick.

– Min mormor överlevde Förintelsen och var livrädd för att visa sin judiska identitet även här i Sverige. Min farfar var antisemit, trots att han själv var jude. Så varken mina mor- och farföräldrar eller mamma och pappa firade några judiska högtider. Jag tror att det är därför det har blivit så viktigt för mig.

Hon säger att hon gärna vill ha en judisk pojkvän som kan hjälpa henne att upprätthålla traditionerna, men medger att det inte har gått så bra på den fronten.

– Jag har redan dejtat Stockholms två snyggaste och mest framgångsrika judar; Micke Schiller och Jonathan Hirschfeld. Men det gick åt helvete med båda, tyvärr.