– Var är klimatförändringarna när man behöver dem?

Jag, som nyss läst hans böcker, undrar genast om jag ska passa mig. Men det är ingen fara, lugnar han mig. Även om böckerna bygger på det egna livet på landet så har just den episod där författarjaget lurar i mörkret med en snöboll i handen inte hänt. Den oväntade scenen där den före detta akademikern sular en snöboll mitt emellan ögonen på ordföranden i skogsägarföreningen efter att hans förslag om plockhygge i skogen röstats ner på mötet avslutas med att de rullar runt i snön i ett klassiskt handgemäng.

Genren är mer autofiktiv än rent självbiografisk, intygar Axel Lindén.

– Men jag är inte en författare som jobbar efter en plan och en handling och sitter och tänker ut hur jag ska slutföra den, för mig är den jag är och det skrivande jaget samma, säger han och släpper snöbollen.

Språket, som han hyllats för av många recensenter, bygger på hans tankar och de samtal han fört. Även persongalleriet är en blandning av egna möten och fantasi, där få karaktärer helt finns i verkligheten. En av "de verkliga" är Hingsthållaren, Axels läromästare när det gäller allt med hästarna. Och så Hästen förstås. Den nordsvenska brukshästen Alea som blivit hans förtrogna arbetskamrat i skogen.  

Vi står på Axel Lindéns gårdsplan på fädernegården i Klockrike i utkanten av Östgötaslätten i senare hälften av april. Vägen hit har varit dramatisk för reporter och fotograf; från vårgrönska utanför Södertälje till snöstorm strax utanför Kolmården.

Vi klafsar fram i snöblandad lera mot ladan där hon kurar undan ovädret tillsammans med resten av gårdens djur. E4:an söderut från Stockholm kantades av våroffer, där naturen krockat med civilisationen, bokstavligt talat. Mosade grävlingar som i all sin sorglighet kändes som passande inramning för att möta en av Sveriges mest civilisationskritiska författare. En som inte tror på grön omställning med business as usual och enbart utbyte av drivmedel utan som beskriver elektrifieringen som en del av en mördarmaskin. 

”Jag tittar på vindkraftverket som viftar med armarna framför kyrkan. Förut tänkte jag att de där teknologiska monstren var på min sida, att mitt hopp om framtiden stod till dem. Nu retar de mig. Det är inte bara själva teknologin och teknomassan – det är hela den sociala apparat som jag inte längre har någon samhörighet med”, skriver han i "Hästen". ”Det finns inga ekonomiska kriser, det är ekonomin som är krisen. Det är de konventionella värderingarna som håller ihop trådarna i dödsmaskinen.”

På gården har lammen redan hunnit bli livskraftiga. Innanför dörren till ladan som är vindskydd för gårdens hästar och får skruvas ljudnivån upp på det gälla bräkandet när vi närmar oss. När dörren öppnas sprätter lammen ut som popcorn i en kastrull. Ett helt gäng kommer fram och nosar på mina händer. 

– De är flasklamm, det är därför de är så tama. Några har förlorat sina mammor och några tackor fick tre lamm och orkar inte med allihop, förklarar Axel Lindén. 

Hur man kan äta upp såna sötnosar, undrar jag. 

– De slaktas till hösten och efter sommaren är de helt förändrade. Det går inte att känna igen dem som individer, konstaterar Axel Lindén krasst. 

I debuten ”Fårdagboken” från 2017 berättar Axel Lindén om sin förändring från storstadsvegetarian till jägare och fårbonde som tagit steget att själv slakta sina får. Ska man äta köttet ska man också klara av att släcka liv, är den underförstådda meningen. Detta är dock inget som sker lättvindigt. ”12 döda får är 12 döda får. 12 skott med bultpistolen är 12 krossade hjärnor. Inte mindre än så. Det finns en gammal tradition att ta en sup inför slakten. Jag förstår nu att det inte är för att det är kul”, skriver han. 

Det ligger heller inget skimmer över vardagens kamp mellan ungbaggarna som hela tiden rymmer och den nyblivna fårbonden som försöker hålla dem innanför stängslet. Ändå växer det fram ett samspel. Axel Lindén är dock tydlig med att det är människan som har makten i relationen. Liksom i förhållandet till hästen.

– Men egentligen tror jag inte att jag är tillräckligt auktoritär för att vara en bra hästmänniska. Man måste vara väldigt tydlig. Hon måste kunna lita på mig, att jag reder ut en situation om den blir farlig.

Stoet Alea kliver dock genast tillitsfullt fram till sin människa när han öppnar dörren till lösdriften där gårdens fem hästar samsas med fårflocken. Det är ett och ett halvt år sedan romanen "Hästen" kom ut, där utvecklingsresan från nybörjarkusk och unghäst gestaltas och stoet idag är i stort sett färdigutbildad, en resa som skapat samhörighet mellan människa och häst. Trots det är det Aleas fyraåriga dotter Fröken som står Axel närmast, berättar han.

– Henne har vi själva tagit fram. Jag var med när hon föddes här på gården, det ger något extra. 

Vi hade stämt möte i skogen några kilometer bort, men dagens väglag gör att skogskörningen är inställd. De barfota hovarna får inte fäste i slasket. Istället blir dagens arbetspass en kombination av samarbetsövning och styrketräning på gårdsplanen, med så kallad tömkörning, där det inte finns någon vagn bakom hästen. För riktig hästkörning i skogen kräver både sin häst och sin människa. Trots att det rör sig om en enda hästkraft är det en kraft med egen vilja, med starka flyktinstinkter.

Det har varit några mindre incidenter, där Axel blivit varse hur illa illa det skulle ha kunnat gå. Men just det är också en av orsakerna till varför hästkörningen gör honom lycklig. I "Hästen" beskriver han hur han genom hästen närmar sig sig själv, från en ängslig akademiker till en mer självklar kroppsarbetare som har ett enkelt och tydligt mål: Att fälla träd och släpa ut dem, stock för stock, ur skogen. För att det är det enda alternativ som känns rimligt.

”Jag kör inte häst för att hitta ett hållbart skogsbrukssystem. Det handlar om att få en smak av något annat. Det vilda det otämjda. […] att köra häst handlar om att få kontakt – tillfällig och ytlig men ändå, med flyktinstinkten. Det handlar om min egen förvildning, att hitta nåt inom mig som på allvar kan göra motstånd, kanske med våld, kanske utan hänsyn till konsekvenserna.”

Förvildningsprojektet sker framförallt i relationen med hästarna, där själva risktagandet är drivkraften, berättar han.

– Även de här har ju något vilt och galet i sig och även om det bara är en promilles risk så finns den; att hon bara skulle kunna dra. Det är jag ju rädd för. Att möta den rädslan och jobba med den, det är så det är att vara vild, att vara i det vilda. I olika ögonblick kan man se deras djuriska styrka och när man får kontakt med det får man också kontakt med det vilda i sig själv. Det är inget som man bara har utan måste ta tag i varje dag för att det ska vara levande.

Resan från teoretiker till praktiker gäller inte bara livsstilen. Med en bakgrund som litteraturvetare har Axel Lindén även gått omvägar fram till det egna skrivandet. "Fårdagboken" började som interna anteckningar och korta inlägg på Facebook, genom det kollektiv som startade upp fårflocken för fjorton år sedan. Det var då Axel Lindén tillsammans med sin familj flyttade tillbaka till gården från Stockholm, för att leva mer självförsörjande i ett kollektiv. De korta texterna stöptes senare om och boken genomgick många faser innan den hamnade i tryck. 

– Innan jag flyttade tillbaka ut på landet hade jag många teoretiska idéer både om skrivande och om hur man ska leva hållbart, konstaterar han.

De tre böckerna följer utvecklingsresan från grönavågare till tjurskallig skogsägare som ratar skogsbolagets plan, plockhugger enstaka träd i sin skog och med hjälp av en arbetshäst släpar stockarna ur skogen. Kontakten och samspelet med djuren är ett av de centrala temana i samtliga böcker. Trots att Axel är född och uppvuxen här var det först när han själv flyttade tillbaka och tog över gården som han behövde lära sig att ta hand om djur, vilket gav en nyfödd blick, opräglad av generationers djurhållning. Det börjar alltså med en flock får, där relationen utvecklas från att han i början konstaterar att ”fåren har mig” till att kommunikationen blir ömsesidig när fåren förstår hur de ska få vad de vill ha av sin människa och ”vi har varandra”. I romanen "Tillstånd" närmar han sig hästarna genom att börja harva trädgårdslandet med barnens islandshäst. Efter att ha hittat ett redskap för att koppla på en stock bakom hästen antyds en idé. ”Men släpa stockar i skogen. Där går gränsen. Det skulle bli ren folklore”. Tredje boken heter följdriktigt "Hästen", och har det nordsvenska stoet Alea som huvudperson. Axel Lindén går bakom henne i skogen och undrar om han är på väg att bli en enstöring som sin tväre far. ”Men jag har något som pappa inte hade. Jag har en häst.”

– Jag hade kanske egentligen en dröm om att köra häst i skogen redan när vi flyttade hit och provade lite försiktigt med islänningen, men han var för klen. Då bestämde jag mig för att jag ville ha en stor och stark häst så då blev det en nordsvensk. Jag kunde inte särskilt mycket om hästar så jag och min granne som jag äger djuren tillsammans med gick på kurs för hingsthållaren, det var ett krav för att jag skulle få köpa hästen, berättar han.

Vi kliver ut i snöyran och Axel börjar tömköra i små cirklar på gården. Ekipaget rör sig långsamt i stadig skritt. I "Hästen" beskriver han företeelsen som yoga eller mindfulness och tecknar även en yttre bild; ”det ser ut som att vi är deprimerade”. 

– Egentligen går det här alldeles för fort. Enligt vissa ska man bara sätta ena foten framför den andra, som myrsteg, hojtar han genom blåsten och minskar sina steg. 

Alea faller uppmärksamt in i tempot, genom de osynliga signaler som sker genom tömmarna. När stocken sedan kopplas på vaknar hennes uppsyn. Hon kan det här. Musklerna spänns hela vägen från bakhovarna när hon drar loss stocken och får den i rörelse. En mäktig hästkraft. Efter några varv på gårdsplanen är dagens pass avslutat och både kusk och ryttare ser nöjda ut.

– Har man haft en bra hästdag finns det ingen som tar en. Man känner sig stark och lugn och är lagom trött, säger Axel med ett stort leende. 

Inför en intervju finns alltid en viss osäkerhet inför hur intervjupersonen ska vara. I böckerna konstaterar författarjaget att han inte längre är särskilt trevlig. ”Jag har blivit en tjurig och självtillräcklig bonde”. Det i kombination med att han äger en bultpistol och vet hur man använder den har skapat en viss oro hos reportern. Men verklighetens Axel Lindén är en lättsam samtalspartner som ofta skrattar och efter vår fotosession utomhus bjuder in oss på kaffe och ostmackor på hembakt bröd i det trivsamma lantköket. När jag antyder att han inte känns så tjurig skrattar han.

– Det där är lite ironiskt, jag är mest tjurig till normala samhällsstrukturer. Min pappa bråkade med uppköpare av virke, han var motvalls och småtjurig på ett annat sätt. Jag har absolut ingen surhet i mig, men jag är ju motvalls i förhållande framförallt till skogsbolagen. Det här hästeriet är ju inte så mycket motvalls, det är bara att man gör något som inte så många gör. 

I böckerna känns det väldigt ensamt där i skogen. Finns ingen community för alternativt skogsbruk?

– Det gör det säkert, men när man står i sin praktiska vardag och ser bönderna, hur många de är, och inser att hur mycket hästar man än kör med så kommer det bara att bli en promille av skogsindustrins avverkningsvolymer – på det sättet är man ensam. Det är ju nästan så att jag inte kan gå in i det helt själv, att man på allvar vill ha ett samhälle som drivs av dragdjur – det finns ingen skogscommunity som tänker det. Det finns ingen levande rörelse för ett genuint annat samhälle, vi alla är ensamma i det. Det normala är för starkt. 

Liksom i böckerna upplöstes det kollektiv där lantlivet startade ganska snart, genom att folk flyttade och skaffade vanliga jobb. Dragningskraften hos ”det normala” är kärnan i civilisationskritiken och något Axel Lindén även tampas med i sitt eget liv. I böckerna är han tydlig med att han inte vill vara någon förebild: ”då blir man bara en ursäkt för andra för att inte göra något själva”. Och varken författarjaget eller verklighetens Axel är några totala asketer. I böckerna smygäter han vaniljdrömmar med palmolja som inköpts på den förhatliga stormarknaden och i verkligheten har han nyligen gjort en skidresa med familjen till Trysil.

– Det går ju inte att vara negativ till det – det var en underbar vecka, vi hade jättekul tillsammans och barnen älskade det. Men det är klart att jag någonstans kunde drömma om att man levde i en helt annan värld där det där inte ens fanns, för det är ju 99 procent konsumtion. Jag kan inte dra i mina barn att vi ska åka pulka bakom hästarna istället, att det är lika kul. På det sättet har ju det normala samhället ett otroligt övertag, allt är förberett för att vi ska åka till fjällen. 

När Axel Lindén medverkade i Babel visslade han Internationalen där han gick bakom hästen till skogen, men i verkligheten har han tappat tilltron till politiker och röstar inte ens.

– Min dotter blir galen på det, hon tycker det är fruktansvärt. 

Är du i själ och hjärta anarkist?

– Det är oanarkistiskt att ge sig själv en etikett, säger han med ett skratt.

– Men om någon absolut måste veta var jag står politiskt är det anarkismen som ligger närmast till hands.

Det finns många som pratar om solidaritet och så finns det några som lever värderingarna i praktiken. Liksom i böckerna har familjen Lindén haft ensamkommande ungdomar från Afghanistan boende på gården och tagit emot en familjehemsplacering. En stor del av boken "Tillstånd" skildrar den långsamt malande och nedslitande processen i att vänta på ett uppehållstillstånd och den förnedrande upplevelsen i att genomgå en rättslig prövning. ”Vi trodde att vi gjorde något bra när vi tog hand om ett ensamt och utsatt barn, men i domstolen känns det som att vi sysslar med något suspekt”. Boken slutar med avslag av uppehållstillståndet för den fjortonåriga bonussonen, men verkligheten slutar lyckligt.

– Vi adopterade honom och nu är han tjugo år och pluggar i Umeå, så för honom har det ändå gått bra. 

Axel Lindén gillar att göra saker efter eget huvud. Som författare har han gjort en omvänd resa mot många andra. Debuten skedde på Bonniers, som även gav ut "Tillstånd". Men när det var dags för "Hästen" att bli bok sökte han sig själv till det nystartade lilla förlaget Tankekraft. Anledningen var att han inte ville vara en kugge i institutionens maskineri.

– Man tjänar inga pengar på böcker i alla fall, och jag hade redan fått en massa priser och grejer, så jag behövde inte ha mer av det. Jag kände att om jag ger ut en bok till på Bonniers kommer jag automatiskt få en massa uppmärksamhet och recensioner, man blir som en figur bara, en karaktär i kulturvärldscirkusen. När jag bytte förlag tänkte jag att det skulle dröja med recensionerna och boken fick inte jättemycket uppmärksamhet i början. Det tog ett år innan folk började skriva om den och nästan ytterligare ett år innan Babel kom hit. 

Ute bland djuren har Axel Lindén med entusiasm pratat om hästarna och projekten med inkörning av unghästarna. Målet är att höja ribban för skogskörningen och kunna kontrollera ett par i skogen. När det gäller framtida böcker är han desto mer förtegen.  

– Senaste året efter "Hästen" har jag inte direkt skrivit, jag har lite gamla projekt som det kanske blir något av. Jag vill tänka att jag har skrivit min sista bok.

Varför det? Har du sagt det du vill få sagt?

– Kanske. Det finns något ganska jobbigt att man blir den här personen som har något att säga.