Alla är gisslan på Västbanken

Bakom det gallerförsedda fönstret står Abrahams kenotaf, likt ett vackert dekorerat högt smalt avrundat klargrönt tält som välver sig upp mot den målade takkupolen. Snett bakom syns ett likadant litet fönster på rummets andra sida. Mellan oss en metallställning som innefattar en mycket tjock glasskiva. Israeliska och palestinska ögon kan därmed mötas via deras gemen­samme anfader – men de kan inte skjuta på varandra.

Al-Haram Al-Ibrahimi, det vill säga Abrahams moské, har under seklernas gång varit basilika, moské, kors­fararkyrka och är idag något så märkligt som en kombinerad moské och synagoga. Det är en av de allra heligaste platserna för både judar, muslimer och kristna att vallfärda till. Men den utgör också konfliktens själva epicentrum, inte bara symboliskt.

Kvarteren runt Abrahams grav innehåller alla ingre­dienser i Israels och Palestinas förtvivlade drama. En kort vandring här i Hebrons uråldriga gränder är en promenad ut och in i de båda staterna, fram och tillbaka över fronterna. Med en känsla av att hanen hela tiden är spänd på alla bössor runt omkring.

Taggtråd och berömda glas

Allt är mycket besynnerligt. Man petar in passet i springor där osynliga personer granskar det bakom skottsäkra plåtar, och sedan släpps man igenom vändkors som skulle hålla emot en elefant. En bred gata går rakt igenom palestinska kvarter, här parkerar israeliska besökare till Abrahams synagoga, och tvärgatorna blockeras av tjocka stålgrindar.

Sönderrostade metalldörrar längs hela gatan markerar var det förr fanns små arabiska butiker som sålde Hebrons berömda glas och keramik till turister och pilgrimer. De fick flytta när Israel röjde för att förbinda bosättningar längre bort med en säkrare väg genom staden. Israeliska flaggor hänger ner från taken och nya vakttorn sticker upp lite varstans. Posteringarna har sandsäckar i stället för fönsterglas, det är strålkastare och sirener och taggtråd, taggtråd och åter taggtråd.

”Är ni kristna”, frågar de tungt beväpnade israeliska soldaterna för att släppa fram oss uppför trapporna till den sista slussen med säkerhetsdörrar före synagogan. Den imposanta vita byggnaden är behängd med israeliska banderoller, men ovanför dem tornar minareten på den palestinska halvan upp sig. Inne i synagogan är skäggiga män djupt försjunkna i voluminösa skrifter eller bedjande över dem med gungande huvuden. De skulle faktiskt kunna vinka till imamen på andra sidan fönstren, i moskédelen.

Dramatiska rapporter sinar aldrig

Jag fyllde 18 år mitt under sexdagarskriget 1967. Då låg sympatierna hos Israel, bilden av det lilla demokratiska landet som hotades, och grannländerna samt den palestinska befrielserörelsen PLO som svor på att utrota nationen och driva dem som överlevde ut i Medelhavet. Tvärtom lyckades Israel närmast pulvrisera angriparna och ockupera områden tre gånger större än det egna landet.

Jag upptäckte således världen under Vietnamkriget, medborgarrättsrörelsen i USA, Sovjets invasion av Tjeckoslovaken, Afrikas frigörelse. Men medan allt det andra som präglade epoken blev historia, sinade aldrig flödet av dramatiska rapporter från Det Heliga Landet och dessa Bibelns platser blev även moderna myter. Och hela tiden har vi hört berättas om den plats jag just beskrev: Hebron.

Jag har arbetat i många konfliktområden; Bosnien, Sri Lanka, Sudan, Rwanda, Sierra Leone, och Somalia. Jag hamnade som ung reporter i Etiopien när kejsar Haile Selassie störtades och ersattes av en blodbesudlad kommunist­regim. Jag var med om de kvalfyllda processerna när Rhodesia och Sydafrika bröt sig loss från det vita förtrycket. Efter att ha sett så mycket hat och rädsla, så mycken förbittring och förtvivlan, så mycket av upprörande förtryck, så borde jag vara härdad. Men att för första gången resa runt på Västbanken är både förvirrande och känslomässigt intensivt. Och att stå här i Hebron är rent omtumlande.

Det är en vacker stad, på den bergsrygg som löper genom landets centrala dal. Världens näst äldsta alltjämt bebodda stad, bara Jeriko är äldre. De hundratals små arabiska affärerna är som inhuggna i de 800 år gamla gränderna nedanför Al-Haram Al-Ibrahim-moskén. De flesta säljer mat, tyger och andra nyttigheter, en del hantverk och annat för enstaka turister. Enastående vacker keramik blandas med färggranna oliver – hur kan det finnas så många olika sorter? – kryddor, och tre kohuvud på rad med tungorna ute.

En liten tvärgränd har murats igen eftersom den leder till den israeliska sidan. På muren har någon sprayat ”Make <3 not walls”.

Palestinska gränder blir soptippar

Över oss är tjocka nät av metall uppsatta, från vägg till vägg. Högre upp sitter israeliska flaggor och vimplar som hänger ned från balkonger. På näten ligger stenar, tomflaskor, skräp, trasiga möbler, smutsiga bylten, bensindunkar. De ortodoxa judiska bosättare, som tagit över lägenheterna, slänger inte minst sten på palestinierna här nere. ”Vi satte upp näten för att alls kunna vara kvar”, säger butiksägarna. Fel, menar israelerna, de slänger själva upp allting – vilket dock förefaller praktiskt omöjligt. Hur kan någon vilja bo så här, tre meter ovanför folk som man vet hatar en?

En annan övergiven gränd har förvandlats till soptipp. Bosättare någonstans däruppe i de gamla stenhusen har sin port ut till den judiska sidan, men slänger allsköns bråte på den palestinska. En ung man tar med oss upp för en trång trappa till familjens tvättbehängda tak. En kvarvarande palestinsk bostad omgiven av bosättare, de skulle kunna stå här uppe och småprata med varandra. Men åter igen dessa nystan av taggtråd. Israeliska bilar därnere på andra sidan av huset, strax intill ännu en postering, på kullen mitt emot fler vakttorn och balkonger med bosättarnas vimplar.

Marknadsmyllret mynnar ut i ett litet torg där den ena sidans bottenplan är tillslutet. På våning två taggtråd och galler och högre upp strålkastare, antenner och befästa vakttorn. Det är som att vara nere i en skyttegrav, bara det att fienden står vid kanten och tittar ner på handelsmännen och deras utställda varor.

Inte alla israeler stödjer bosättarna

Segerherren 1967, försvarsminister Moshe Dayan, förespråkade att Västbanken på något sätt borde återföras för att garantera freden. Istället har en statsbildning växt fram som på kartan ser ut som en tavla med Jackson Polloks så kallade droppteknik. Det är ett gytter av gränser, murar och stängsel, barriärer runt huvudvägar genom ett torrt och fattigt Palestina på väg mot skinande vita nya hus med pooler. Förutom bosättningarna finns ett hundratal utposter, mycket små grupper av judar som inte erkänns ens av Israel.

Det är rörigt även administrativt, trots en invecklad maktdelning mellan Israel och Palestina som gäller sedan Osloavtalet 1993. När brittiska The Guardian analyserar vårens alla våldsdåd i landet noterar tidningen den 7 juni:

”… Men hundratusentals israeler lever i över 120 små utspridda kolonier på Västbanken, omgivna av 2,5 miljoner palestinier. Eftersom Israel aldrig annekterat området lyder det rent tekniskt under militärt styre, vilket skapar en förbryllande juridik. Israels lagstiftning gäller för judar på Västbanken. De röstar, gör sin militärtjänst och betalar skatt i Israel. Medan palestinier lyder under andra lagar, viket leder till än mer förvirring – och ofta till ojämlikhet.”

Långtifrån alla israeler stödjer 2000-talets expanderande inflyttning till Palestina. Såväl sekulära som många troende ser i bosättarna extrema högernationalister och rigida ortodoxa som anser att Gud gett dem rätten både till landet och att driva bort palestinierna. Och det kostar att ha dem där. Västbanken tar mer av försvarets resurser än skyddet av själva staten Israels gränser mot idel fiendeland. Statskassan tärs både av att bygga murar och vägar och dra vattenledningar – men framför allt av en väldig militär apparat för att skydda nybyggarna. Vilket inte är det lättaste i Hebron – även om det sägs finnas en soldat för var och en av 500 bosättare. Här hänger hatet i luften, det är en vardag av ömsesidiga trakasserier och skärmytslingar.

Högerextrem massaker i Abrahams moské

Strax efter Osloavtalet, 1994, inträffade den massaker som ledde fram till de rigorösa kontrollerna runt Abrahams moské. Under en judisk högtid, som sammanföll med Ramadan, gick en amerikansk-israelisk högerextremist in i moskén när den var full av bedjande. Baruch Goldstein öppnade eld och dödade 29 människor och skadade 125 innan han övermannades och slogs ihjäl. Dådet fördömdes allmänt i Israel, men hyllades av de mer extrema bosättarna som vallfärdade till Baruch Goldsteins grav.

Som neutrala ”kristna” får vi till skillnad från landets befolkning besöka båda halvorna av Al-Haram Al-Ibrahimi. Två mycket unga israeliska värnpliktiga, före slussen tillbaka till Palestina, är pratsugna. En av dem har just emigrerat till Israel från Kanada.

– Om det är jobbigt att stå här i stridsutrustning i solen? Ja, det är det. Men det måste finnas soldater mitt emellan de båda sidorna. Vår postering innebär inte bara att ge akt på palestinier, utan även att hålla de judiska bosättarna i schack, säger han.

”Freden” mellan de två sidorna är alltid synnerligen skör.

Stentrappan upp till moskén sägs bestå av stenar som Herodes lät frakta hit när han reste den allra första byggnaden över de heliga gravarna. I Första Mosebok berättas hur Abraham köpte området, slog sig ner i trakten och förvandlade en grotta till gravkammare. Enligt Bibeln ligger han där nere tillsammans med sonen Isak och sonsonen Jakob, det vill säga de tre patriarkerna. Och deras respektive hustrur Sara, Rebecka och Lea. Alla har fått varsin kenotaf, gravmonument, resta inne i byggnaden.

När Israel ockuperat Hebron 1967 lät Moshe Dayan, som även var amatörarkeolog, utforska den förseglade grottan. Innan den stängdes igen hade man hittat flera rum med stenbumlingar som dörrar och mycket som tyder på att de är just gravkammare.

”Alla är gisslan”

– Egentligen är det underbart att bo här. Klimatet, naturen, snälla människor som hjälper varandra, allt går att odla och smakar jättegott. Vi har bara ett problem: Livet.

Så säger en av de kvinnor jag lär känna under mina två veckor i Betlehem. De är välutbildade, självständiga, och har det gott ställt ekonomiskt.

En växte upp i Jerusalem, en annan gick på universitet i Israel, de har judiska vänner – eller snarare hade.

– Vi kan ju inte åka dit. Vi kan aldrig åka till Medelhavet sju mil bort. Vi är alla gisslan, både vi och israelerna. De vill ha fred lika mycket som vi.

Betlehem visar sig vara en härlig stad. Den glada och livfulla marknadsgatan leder fram till hela kvarter av vackra kyrkor. Runt Födelsekyrkan har all världens samfund uppfört sina helgedomar och precis som inne i Jerusalems gamla stad går man inte många meter utan biblisk koppling. Inne i kyrkan, byggd på 300-talet, köar turister ner till den trånga grotta där Jesus påstås ha fötts, alltså inte i ett stall.

Det är vänligt, gästfritt, och lätt att få kontakt med folk. Vi hamnar på en skolavslutning med mycket sång och dans. Den lilla svenska biståndsorganisationen SIRA har i många år stöttat skolor för barn med särskilda behov i Betlehem och Jeriko. Både muslimska och kristna palestinska barn med svårigheter att klara den vanliga skolan går här i ett par år innan de slussas tillbaka, med ny självtillit och verktyg för att klara en fortsatt utbildning - istället för att hamna utanför samhället. På avslutningen möter vi två kvinnor från utbildningsdepartementet i Ramallah. De pratar om hur mycket det betyder att utländska givare inte gett upp om Palestina. Bistånd i sig är bra, men det psykologiska - just detta att någon utifrån alls bryr sig - är kanske än viktigare i ett desillusionerat samhälle.

Flyktingar sedan 1948

En kort promenad från centrum ligger två flyktingläger. Palestinierna är noga med att säga just ”läger”, fast områdena ser ut som vanliga trånga stadskvarter. Här finns grafitti med slagord och teckningar av Yassir Arafat och andra PLO-ledare, och en affisch på arabiska är signerad den militanta rörelsen PFLP.

En kvinna bjuder in oss på ett överflöd av frukter, kakor, te och kaffe. Familjen har haft flyktingstatus alltsedan 1948 då de tvingades iväg från en by nära Hebron. De har ägt sitt hus i över 50 år och har en rätt god materiell standard. Hon är änka, mannen blev sjuk i ett israeliskt fängelse.

En tonårig son har just släppts efter att ha varit fängslad för stenkastning. Kvinnan visar hur den solida metalldörren till huset deformerats när israeliska soldater slog in den med sina gevärskolvar för att gripa honom. Sedan dess har hon monterat rejäla bultar på insidan som kan dras in i betongväggen, dörren ser ut som ett kassaskåp.

Några hundra meter från deras hem reser sig den enorma muren mellan männi­skorna. Israel kallar den för ”säkerhets­stängsel”, men den internationella dom­stolen i Haag skrev just ”mur” när den 2004 förklarade att den strider mot folkrätten. Wikipedia beskriver den så här:

”Barriären är ett samlingsnamn på en serie av befästningar, taggtrådsstängsel, åtta meter höga betongmurar, elektroniska övervakningssystem, bevakningstorn, djupa diken och militärvägar samt ett system av motorvägar som palestinier är förbjudna att färdas på.”

Trump på muren

Med den anonyme brittiske grafittikonstnären Banksy som initiativtagare har muren här förvandlats till konstgalleri. Turister tar selfies bredvid Banksys fredsduva iförd skottsäker väst. Någon har målat Donald Trump, som tycks omfamna ett vakttorn.

Just bakom Trump finns ännu en helig plats för alla tre religionerna; matriarken Rakels grav. Den anses av FN tillhöra Palestina, men här ringlar muren som en tunntarm runt graven så att endast israeler genom en smal passage kan ta sig dit. Judiska kvinnor ber här Rakel om hjälp inför sin förlossning.

En dörr i muren leder in till en smal gallerförsedd gång där palestinier i gryningen köar för att bli insläppta till sina arbetsplatser i Jerusalem, det är bara en mil härifrån till centrum. Vi kan ta lokalbussen, som kör ut ur Betlehem via en bakväg, sedan ner på en nybyggd motorväg och lite längre fram in i en mycket bred checkpoint. Kön är lång söderifrån, de flesta bilar har israeliska plåtar, det är folk från bosättningar på väg till jobben. Vi får köra av på sidan, alla går av och visar pass respektive särskilda tillstånd och tre soldater går igenom bussen. Längs vägen är muren mot Betlehem högre än gatubelysningen innan vi far in i långa tunnlar och sen ploppar upp i Israel.

Via SIRA besöker vi även deras skola i Jeriko. Även den känns som en oas i anspänningens land, med både muslimska och kristna lärare och barn. Skolorna samverkar också med expertis på israeliska universitet och försöker vara en brygga.

I en palestinsk taxi kan vi inte ta den snabba motorvägen runt Jerusalem utan får snirkla upp och ned genom småstäder.

Över Jeriko reser sig Frestelsen Berg, dit djävulen enligt Bibeln lockade till sig Jesus. Jordandalen lyser grön av all konstbevattning, men det är närmast öken bakom berget där vi hälsar på hos flera flyktingfamiljer. De förefaller mycket fattigare än dem i Betlehem, sophämtningen i trakten fungerar inte, de sandiga gatorna är fyllda av bråte, elen är opålitlig, och det är väldigt varmt och torrt. Men samma vänliga gästfrihet, kaffe och kakor.

Kvinnorna pratar om hur fåfänga drömmarna är - om att återfå det vackra huset i Haifa vid havet, om en olivlund någon ägde, om att kunna resa. En familj är beduiner, några släktingar har kvar betesmark nära Hebron men inga djur.

Förhörd vid checkpoints

För att kunna åka fritt omkring krävs en bil med israeliska plåtar, så vi hyr en i Jerusalem av en palestinsk uthyrare. Han har sin verksamhet mellan Mea Shearim, den ultraortodoxa judiska stadsdelen, och en arabisk affärsgata uppkallad efter Saladin, som besegrade korsfararna. Intill ligger det legendariska ”American Colony Hotel” där pilgrimerna från Nås i Dalarna hamnade 1896.

Erfarna Israelbesökare har varnat för alla checkpoints, för unga israeliska soldater som inte bara är arroganta utan även förhör en om varför man är i Palestina, vill veta vilka man träffar och till och med går igenom ens foton för att se vad man har för sig.

Landskapet är torrt, enkla stenmurar runt halvdöda olivträd, inga människor. Men strax därpå är det vakttorn och bosättare till vänster, och till höger en palestinsk vingård som producerar det utmärkta vita vinet ”Star of Betlehem”. Inne i den till synes öde Negev-öknen kör man plötsligt bredvid väldiga israeliska gruvanläggningar och industrier.

Ibland, på välkända turistmål, infinner sig en känsla av normalitet. Bussar med glada skolbarn från Tel Aviv på utflykt till Döda havet, de eleganta butikerna längs strandpromenaden en ljummen kväll i Eilat nere vid Röda havet. Men fasaden bryts lätt när man i ögonvrån ser en varningsskylt om att det är förbjudet och rent av livsfarligt för judar att köra in här. Nära Jeriko finns en avfart till ett minnesmärke över Den Barmhärtige Samariten och en annan försedd med skylten: ”This road leads to Palestinian village. The entrance för Israeli citizens is dangerous”.

Rundturen är lika fylld av bibliska referenser som påminnelser om vad som ruvar under den trivsamma ytan. Där puttrar ständigt den historiska soppan av kolonialism, framtvingade gränser, flyktingströmmar, etnisk och religiös extremism, oförrätter, personliga sorger och ett drygt sekel av olyckliga politiska beslut.

Liknar Sydafrikas apartheid

Känslan av dramats obönhörliga konsekvenser är överväldigande och liknar ingen annan reseupplevelse.

Men det känns lite som att vara tillbaka i Sydafrika 1980–81, när jag hade något så unikt för en svensk journalist som ett tillstånd att arbeta och resa där. Det bisarra samhälle som formades av apartheid gav samma motsägelsefulla upplevelse av väl fungerande vardag och svårkontrollerad frustration, av en förförisk fasad framför en social härdsmälta, av ett i grunden fantastiskt land som dock tjurskalligt manövrerat sig in i en återvändsgränd, slagit knut på sig självt.

Och det finns en slående parallell: Sydafrikas trauma var framförallt de vitas rädsla och de svartas förnedring.

Sydafrika hade flera chanser att avveckla apartheid långt tidigare. Men även vita som insåg att systemet var dödsdömt vågade inte, de höll ut medan såväl brottslighet som förbittring bara djupnade. Jag minns en välbärgad svart affärsman i Soweto som sa: ”Jag skiter väl i min Mercedes, ge mig en Kalashnikov!”

Det finns väl utarbetade planer för att försöka lösa knutarna mellan israeliska judar och palestinier. Även realistiska kompromissförslag för att flytta många av bosättarna till några stora områden nära Israel, och dra nya detaljgränser som gör både Israel tryggare och Palestina mer självständigt. Men besluten som fattas, liksom väljarstödet till båda sidornas hökar – kanske rentav det mesta som sker i Israel och Palestina – kan ses i skenet av samma fenomen:

På den ena sidan muren är de rädda, på den andra förnedrade i sin instängdhet.

När skymningen faller över Betlehem manifesteras denna blockering av en plötslig skottsalva. De flesta kvällar bränner någon av ett ra-ta-ta-ta-ta upp rakt upp i luften, väl hörbart på andra sidan muren. Ett sätt att släppa ut frustration, vrede och förtvivlan, men ibland även glädje. En kväll brakar det länge, som om strider brutit ut i kvarteret – men det är folk som firar att några män släppts ur israeliskt fängelse.