Debatt: Waldenström spelar ner ojämlikheten

I veckan publicerade Tidningen Näringslivet en intervju med Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi vid den näringslivsstyrda tankesmedjan/forskningsinstitutet IFN. Intervjun handlade om ojämlikhet och de uttalanden som Waldenström gör i artikeln är i linje med de åsikter marknadsliberala ideologer brukar framföra i denna fråga.

Först förnekas att ojämlikheten ökar överhuvudtaget, men senare i artikeln medges att mindre ökningar av ojämlikheten skett sedan 80-talet, men: ”Efter 00-talet har inkomstskillnaderna faktiskt inte ökat särskilt mycket alls.” Det hävdas även att de ökande klyftorna som uppstår i samhället antingen är något positivt i sig, eller ett tecken på något positivt.

Båda av dessa hållningar är i grunden mycket märkliga, ojämlikheten både har ökat och ökar i Sverige, samt är varken ett tecken på eller en orsak till en välfungerande ekonomi.

Jag vill därför utreda dessa två påståenden, och förklara varför de inte stämmer.

Låt oss börja med att utreda den fråga som är enklast att svara på: Har ojämlikheten ökat i Sverige? ”Efter 00-talet har inkomstskillnaderna faktiskt inte ökat särskilt mycket alls.” Verkligheten är en annan dock.

Data från SCB visar att sedan 1991 har den högsta percentilens andel av alla inkomster ökat stadigt från strax över fyra procent till strax över tio procent, en ökning med 150 procent. 50 procent av ökningarna sedan 1991 har dessutom skett efter 2010. Waldenström påstående om att eran av ökande ojämlikhet ligger bakom oss saknar helt enkelt faktuell grund.

Datan för 2021 släpptes i januari 2023, och visar på de största samhällsklyftorna sedan mätningar började, samt den största ökningen av klyftor under en år sedan 1997. Det framstår som politiskt motiverat att hävda att dessa ökningar inte sker, något som är ironiskt med tanke på att Waldenström benämner de som påpekar dessa klyftor för propagandister:

”Det är politisk propaganda. Man vill låta påskina att klyftorna ökar även när de med vedertagna mått inte gör det.”

Det märkliga är i grunden att Waldenström är forskare inom området ojämlikhet, och har kompilerat mycket bra statistik genom sin forskning. 2016 till exempel publicerade Waldenström och Jacob Lundberg (ännu en marknadsliberal ekonom som nu jobbar på finansdepartementet) en studie för IFN som redovisade ojämlikheten av förmögenheter. I studien går det att läsa hur förmögenhetsojämlikhet gått från det redan höga 0,869 år 2000 till det groteska 0,976 år 2012.

Jag har i grunden svårt att förstå varför Waldenström mot bakgrund av sitt egna akademiska arbete gör de uttalanden han gör i denna intervju.

Han hävdar att ojämlikhet inte är ett problem utan snarare något positivt. Ett särskillt konstigt uttalande han gör är följande:

”I ett gott samhälle kommer klyftan mot de som helt saknar inkomst – till exempel hemlösa – alltid öka. Skillnaden mellan toppen och botten blir därmed större i en framgångsrik ekonomi. På samma sätt som att en boll som kastas upp i luften av en vuxen kommer högre upp än en boll som kastas av ett barn.”

Anledningen att detta uttalande är konstigt är eftersom att det saknas bevis för att rika samhällen är mer ojämlika samhällen. Enligt data från Världsbanken finns det en svag negativ korrelation mellan BNP och ojämlikhet. Det vill säga, de samhällen i världen som är rikare är i regel mer jämlika. Men detta väljer Waldenström att ignorera i sitt svar, och säger istället att större rikedom leder till större klyftor, något som går att anek­dotiskt motbevisa genom att jämföra Costa Rica (det mest ojämlika land­et i OECD) med Island (det mest jämlika landet i OECD).

Ett annat konstigt uttalande gäller idén om att 80-talets ekonomi var problematisk. Han säger:

”1980 fungerade Sverige inte så bra… Det skapade rent mekaniskt en miljö där inkomstskillnaderna var små. Jo, då var inkomstskillnaderna minst, kanske någonsin. Men i en sådan ekonomisk miljö hade man stängt chansen att förverkliga sig själv. Väldigt få hade möjligheten att pröva sina vingar.”

Det är något otydligt vad han menar, däremot tolkar jag det som att Waldenström anser att den sociala mobiliteten var liten. Det vill säga, det var svårt att lyckas. Faktum är att så inte är fallet. Enligt en studie av Dan Andrews och Andrew Leigh var Sverige det land där ens framgång minst korrelerade med ens föräldrars situation, med undantag för Cypern och Ryssland. Vidare fann Andrews och Leigh att det finns en korrelation mellan ekonomisk jämlikhet och social mobilitet, särskilt i de länd­er som inte upplevt en kommunistisk diktatur.

I grunden finns det få bevis på att ojämlikhet är något positivt. Snarare är en allt ökande ojämlikhet något onödigt. De ökningar av ojämlikhet vi kan se i Sverige samt många andra länder går att koppla ihop med de förändringar av skattesystemen som genomfördes på 80- och 90-talen. Dessa förändringar av skattesystemen sammanföll med den nya dominansen av den nyliberala ideologin under denna epok.

Nyliberala ideologer menade att dessa skattesänkningar skulle stimulera till tillväxt och öka det gemensamma välståndet, verkligheten blev en annan.

Enligt en studie från ekonomerna Emmanuel Saez, Thomas Piketty och Stefanie Stantcheva är de empiriska bevisen för dessa teorier svaga.

Ojämlikhet är i grunden ett slags slöseri. Det är ett slöseri då det innebär att resurser fördelas på ett sätt som leder till att några få har mer resurser än de behöver för sin personliga konsumtion, och många har för lite. Då marginalnyttan av pengar är fallande kan det ganska enkelt härledas att en allt för ojämlik fördelning av resurser leder till mindre upplevt välstånd i samhället som en helhet. Förvisso finns det en del saker som komplicerar den bilden, däremot är det svårt att motivera den nivå av ojämlikhet som uppkommit.

Utöver det finns det anledning att tro att ojämlikhet är direkt skadligt. I sin bok ”Jämlikhetsanden” kunde Kate Pickett och Richard Wilkinson visa på en rad intressanta kopplingar mellan ojämlikhet och en rad sociala problem. Till och med Waldenström erkänner kopplingen mellan ojämlikhet och minskad tillit i samhället.

Vi behöver ha en ny debatt om jämlikhet i Sverige, mer grundad i fakta och en reell syn på dess kostnader. Allt för ofta är politiker i tv-rutan och hävdar att deras reformer är positiva ur en jämlikhetssynpunkt utan att ha ordentlig fakta som grund. Det mest absurda exemplet på detta är de som motarbetar begränsningar på ISK-konton med argument om att de ökar jämlikheten då de ”tillgängliggör sparande”. Vidare behöver media vara bättre på att granska reformer ur en jämlikhetssynpunkt. Alla budgetar som ger fler kronor och ören till den översta decilen än den lägsta decilen bör granskas extremt noga.

Slutligen vill jag avsluta med att tydliggöra att denna artikel inte borde ses som en kritik mot Waldenström som person eller hans forskning, utan just endast mot de uttalanden som han gör i denna intervju.