Vi måste se sambanden

Tidningen handlar om krig. Ett temanummer om kriget och jag välsignar klokheten och klarsynen och hoppas att orden ska spridas och ropas ut från de högsta bergen så att alla hör och kanske sakta, sakta börjar förstå sambanden. För de framgår sällan av de rapporter som ges i övrig media och det är svårt att orientera sig. Antagligen har ingen av oss hela bilden. Inte de som ser sina hus bli bombade till grus, inte vi som sitter i värmen och tittar på. Men i Dagens ETC denna morgon (22/12) gjordes i alla fall ett försök att beskriva en bakgrund. Hur vi svikit, vi här i julbordsländerna, historiskt genom koloniseringen och de raka linjerna på ritborden när de ”nyupptäckta” länderna formades, när människor köptes och såldes och massakrerades för att vi ansåg oss som högre stående varelser. Och så vidare in i kriget mot terrorn och det kaos som skapats, som fött motstånd och fundamentalism och galenskap. Och flykt.

Det finns ingen sanning, säger vissa. Vetenskapen omvärderar sina ”sanningar” hela tiden, i takt med att kunskapen växer.

Men, jo, jag tror det finns skärvor av evig sanning, som lyser och speglar livet här: Att vi inte kan fortsätta hantera planetens jordar och luft och skogar och hav som vi gjort, det är sant. Liksom att om vi inte ser mönstret = monstret som håller på att växa fram, inte hör ekot från den värsta av tider, om vi normaliserar synen på flyende medmänniskor som siffror, horder, hot mot vår skyddade tillvaro, börjar kräva id-handlingar, bygger taggtrådshinder och murar, så är vi tillbaks i 30-talet – förlorade, utan empati.

Jag tror också att det är sant att vi alla egentligen vill något annat än den här krampaktiga rädslan och ängslan. Utan kärleksfulla ögon och viljan, lusten och nyfikenheten på varandra hade vi varit förlorade för längesedan.