Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Vi hör vad ni säger – men ser vad ni gör

”I OECD-länderna har 140 doser covidvaccin per hundra invånare givits våra medborgare. I Syd är motsvarande siffra sex doser per hundra invånare”, skriver debattören.
”I OECD-länderna har 140 doser covidvaccin per hundra invånare givits våra medborgare. I Syd är motsvarande siffra sex doser per hundra invånare”, skriver debattören. Bild: Martin Mejia/AP

Dagens ETC.

Det utropas som en stor framgång att den rika världen ska hjälpa fattigare länder med omställningen, ett paket värt 200 miljarder dollar. Men samtidigt uppgick G20-gruppens direkta och indirekta subventioner till att utvinna och bränna kol, olja och gas till hela 5 900 miljarder dollar förra året. Det är en kris för solidariteten, menar Stefan de Vylder.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Om finanskrisen 2008, och euro­krisen 2010–2012, framför allt drabbade världens rikaste länder gäller motsatsen coronakrisen och klimatkrisen. Och dessa kriser har på ett övertydligt sätt illustrerat den cynism som präglar dagens nord-syd-relationer.

I OECD-länderna har 140 doser covidvaccin per hundra invånare givits våra medborgare. I Syd, ­världens låginkomstländer, är motsvarande siffra sex doser per hundra invånare. Hos oss är cirka 80 procent av befolkningen fullvaccinerad. Vaccinlagren är överfulla eftersom en betydande minoritet av befolkningen vägrar att vaccinera sig. I Syd är problemet brist på vaccin, inte vaccinmotstånd. Det FN-stödda vaccinprogrammet Covax, avsett för fattiga länder, har varit underfinansierat från första stund.

I Nord har den ekonomiska ­återhämtningen gått så bra att överhettning och inflation hotar börskurserna. I Syd går det ­trögare. Kostnaderna för alla lockdowns är mycket högre i fattiga länder med svaga eller obefintliga skyddsnät och där få vuxna kan jobba hemma och få skolbarn kan ta del av digitaliserad under­visning.

Hanteringen av klimatkrisen är kanske det allra tydligaste ­exemplet på Nords prioriteringar. Vi vet alla att det är världens rikaste länder som svarat för den helt övervägande delen av de samlade utsläpp som idag ­drabbar både människor, djur och växter och som hotar att utvecklas till en global ­katastrof. För tolv år sedan utlovade OECD-länderna ett årligt bistånd på 100 miljarder dollar som stöd åt klimat­omställning i Syd. Detta löfte har aldrig infriats.

100 miljarder dollar kan låta mycket, men det är ändå bara en knapp tredjedel av Elon Musks privata förmögenhet.

EU:s så kallade återhämtningsfond efter coronakrisen uppgår till 750 miljarder euro. Om vi till denna summa lägger de inhemska stödpaketen för att så snabbt som möjligt komma tillbaka till business as usual i Europa är vi uppe i 3 400 miljarder euro. ­Mycket av stödet har gått till utsläpparbranscher som flygbolag och bilindustrin.

Ännu en siffra: enligt IMF (Internationella Valutafonden) uppgick G20-gruppens direkta och indirekta subventioner till att utvinna och bränna kol, olja och gas till hela 5 900 miljarder dollar år 2020. Alltså 59 gånger mer än 100 miljarder.

Efter klimatkonferensen i Glasgow har det ibland tolkats som en stor, solidarisk framgång att Nord utlovat en fördubbling till 200 miljarder dollar årligen för att stödja Syds klimatarbete.

Till de rika ländernas regeringar kan vi, som Greta Thunberg, säga bla-bla-bla. Och när vi betraktar era faktiska prioriteringar kan vi också säga: Vi hör vad ni säger, men ser vad ni gör.

00:00 / 00:00